Det magiska tornet

Uppdaterad 2019-07-18 | Publicerad 2010-02-18

Häng med upp i världens mest kända byggnad

Det rasslar i hissen, vinden biter i kinderna när dörrarna öppnas och Paris breder ut sig för mina fötter.

Magin är intakt, gång efter gång, skriver Magnus Falkehed och tar dig med bakom kulisserna i Eiffeltornet – världens mest kända byggnad.

Under sina 120 år har Eiffeltornet blivit precis vad det ser ut som: ett fyrtorn som fångar allas blickar. Monumentet är världens mest omtyckta sevärdhet, enligt globala rankinglistor.

Handen på hjärtat: vem vill stå och fria i avgaserna på Golden Gatebron i San Francisco? Däremot var det till det 324 meter höga tornet i järn som skådespelaren Tom Cruise tog sin Katie Holmes 2005 för att fria. Oräkneliga mindre namnkunniga människor drar sig dit i samma ärende. Med varierande lycka.

– Jag har sett folk som kommer hit som kära par, men som går härifrån ilskna, besvikna och gråtande efter ett nej, säger Nada Bzioui-Gaham, värdinna i Eiffeltornet, när vi står på den andra våningen, 115 meter upp.

Eftertraktat jobb

Eiffeltornet är lite av ett Babels torn, där miljoner människor från hela jorden strålar samman.

Bland hennes kollegor i tornet finns det en svenska, men när vi kommer är hon på semester i Thailand under de fyra mörkaste vintermånaderna.

Anställningsvillkoren i Eiffeltornet, med god lön, mycket ledighet och rejäla bonusar, gör många avundsjuka.

– De som slutar här går antingen i pension eller så dör de. Ruljansen bland de övriga är noll, säger Eiffeltornets tekniska direktör, Yves Camaret. De anställdas årliga bonus förhandlades fram i början på 1980-talet då antalet årliga besökare låg på runt tre miljoner människor. I dag är de sju miljoner.

– Hissarna kan liknas vid en rasslande kassamaskin. De måste fungera hela tiden, till varje pris, säger Yves Camaret.

Vi möter honom i underjorden, nere i det bullriga maskinrummet. Där känner han sig hemma. Han var tidigare kapten på en kärnvapen-bestyckad atomubåt.

– Det finns många likheter mellan en u-båt och Eiffeltornet. Förutom lag-andan bland besättningen så hänger allting på byggnadens struktur, säger Yves Camaret och blickar upp mot rälsen där hissarna åker upp och ned mot den andra våningen.

Allt måste vägas

Sett underifrån känns tornet gigantiskt, samtidigt som det är någonting fjäderlätt över allting. Ungefär som en rymdfarkost i Jules Verne-anda som svävar över våra huvuden.

Jules Verne är också namnet på stjärnrestaurangen i den södra pelarens innanmäte. Restaurangen totalrenoverades nyligen. Säkerhetsbestämmelserna var stenhårda. Varje skruv som togs bort var tvungen att vägas innan något nytt material fick bäras upp. Brandkår var tvungen att närvara vid varje svetsning. Även här för det trånga köket tankarna till en u-båt: utrymmet är minimalt och gasspisar är förbjudna.

– Olja och salt måste mätas och vägas efter dagens slut. Vi får inte ha ett onödigt kilo här uppe, säger kocken Jimmy Drouet.

Ute i salen har fönstren specialslipats för att reflektera så lite inomhusljus som möjligt. Annars är risken att gästerna bara ser sin egen spegelbild i glaset, speciellt på kvällen.

Nu kan gästerna i stället blicka över Paris grå zinktak så långt ögat når. Inga flaskor får stå på borden – allt för utsiktens skull. Däremot bärs helfranska maträtter fram i en strid ström; tryffelfylld kyckling, entrecôte med gåslever, sniglar i smör, bultliknande chokladtårta med kopparpulver à la Eiffel...

”Älskar tornet ett på natten”

Tornet själv handlar om mycket ingenjörsmagi. Trycket mot marken (per ytenhet) är inte mer än det som en människa utgör sittandes på en stol.

De som arbetar i tornet har alla sin favoritstund på dygnet:

– Jag älskar tornet klockan ett på natten, då alla lampor glittrar och skimrar under en minut innan det släcks för natten, säger Yves Camaret.

– Mitt favorittorn är då dagens första solstrålar smeker bultarna. Speciellt om jag då hänger i min bergsklättrarutrustning på tvåhundrameters höjd och byter en, säger Fred Novel.

Han är alpinist i grunden och är en av den som sköter underhållet utvändigt.

Tornet byggdes inför Världsutställningen 1889 – vilket också var hundraårsjubileet för den franska revolutionen och störtandet av monarkin. Byggnaden skulle vara i höjd med den nya republikens ambitioner i världen. Det blev det högsta som någonsin hade byggts.

Unika frimärken

Tornet eller – La Grande Dame – är klädd i haute couture: miljoner detaljer i hennes dräkt är en frukt av ett tålmodigt hantverk. Richard Talvard arbetar med underhåll av tornet i maskinrummet.

– Ser du den här packningen? Den är i läder och inte i gummi. Varje packning är skräddarsydd i Lyon och kostar en förmögenhet, förklarar mekanikern och visar upp en liten bit läder.

Någon annan packning skulle tornets 120-åriga bultar inte tåla. Själva lädret smörjs in i olja gjord på pressade oxklövar! Det är en liten firma i Normandie som tillverkar den oljan. Eiffeltornet är deras enda kund.

Oljan är lika unik som de frimärken som säljs i tornets postkontor.

Eller som varje solnedgång över Paris.

Resguide till Paris!

Magnus Falkehed/text
Nikolai Jakobsen/foto

Följ ämnen i artikeln