Bergtagen i Ligurien

Vandra mellan fiskebyar i Cinque Terre

Du behöver inte vara tjuren Ferdinand för att uppskatta nationalparken Cinque Terre.

Vandringen mellan de fem italienska fiskebyarna kan omvända vilken tjurig blomhatare som helst.

En svag saxofonslinga letar sig fram längs Lovers" Lane, kärleksstigen. Till vänster klippor rakt ner i havet, till höger klippor rakt upp i luften.

Vi kommer in i en ganska charmlös arkad som kärlekståget på Gröna Lund slår med tåglängder. Musiken växer sig starkare. Det är Michele från Milano som spelar för oss vandrare. Bakom honom kompar en cd-spelare, framför ligger en hatt med några euromynt.

-Jag kommer hit nästan varje dag. Här är ju så vackert! säger Michele och ler mot en liten flicka som slänger en slant i hatten.

När han ser fotograf Daniels proffskamera drar han fram sin egen digitaldito.

-Kan du ta en bild av mig med havet i bakgrunden? frågar Michele och sätter saxofonen mot munnen.

Beatleslåten "Michelle" slår följe med oss när vi vinkat hej då och fortsätter.

Kärleksstigen är en bra uppvärmningssträcka i nationalparken Cinque Terre. Den löper mellan den sydligaste fiskebyn Riomaggiore och grannbyn Manarola och funkar såklart som en skön avslutning om man valt att börja i andra ändan.

Men den nordligaste byn Monterosso al Mare lär vara den minst charmiga av de fem byarna, så vi är beredda att missa den.

Vår vandringsdag har inte börjat så bra. Vi fick fel information på stationen och missade nästan tåget. Sedan var popsnöret till konduktör omutbar när vi sträckte fram våra biljetter.

-Ni skulle ha stämplat dem på stationen innan ni gick ombord. Det blir fem euro extra per person, sa han på engelska.

Vi protesterade - ingen hade upplyst oss om det.

-Det bryr jag mig inte om. Ni skulle ha stämplat dem, säger han bara.

Så vi är inte precis på solskenshumör när vi kliver av tåget och går in på det överfulla turistkontoret i Riomaggiore. Där måste vi köpa biljetter för att kunna komma in i nationalparken.

Den här gången behövs inga stämplingar. Vakterna tittar snabbt på våra biljetter och fötter. Högklackade skor är förbjudna enligt en skylt.

Unesco klassar Cinque Terre som ett världsarv. All biltrafik är förbjuden i de fem fiskebyarna som bara förbinds med vandringsleder, tåg och båtar.

Vandringslederna är många och varierar i svårighetsgrad. De går inte bara mellan de fem fiskebyarna, utan löper också upp och ner och fram och tillbaka i bergen mellan orter som bara nås med apostlahästarna.

Vi väljer den självklaraste vägen som så gott som hela tiden följer kusten. Efter bara några minuter är våra elaka tankar om italienska konduktörer bortblåsta. När vi kommit fram till fiskeby nummer två, Manarola, har vi glömt bort hela incidenten. Våra sinnen är i stället bräddfyllda av humlesurr, fågelkvitter och doften från citronträden.

Nu går det snabbt uppför. Vi vänder oss om och kastar en blick på Manarola som ser ut som en italiensk glassdisk. Husen står tätt, tätt och är målade i jordgubb, körsbär, citron, pistage, kaffe, apelsin och vanilj.

Den här sträckan är betydligt mer kuperad än den första. Vi strävar uppför dammiga stigar. Havet böljar mörkt turkostblått långt nedanför till vänster. Till höger om oss är skyddsnät uppspända.

Vid en servering pustar Erin Croomer ut. Hon är från Melbourne, men bor i Florida. För två dagar sedan blev hon Mrs Croomer i Portovenero några mil bort.

-Jag har alltid velat komma hit, så det kändes naturligt att vi skulle gifta oss här, säger hon.

-Visserligen tog det lite tid att fixa allt. Men det var det värt. Vi hade ett fantastiskt bröllop vid havet i en liten kyrka från 1200-talet.

Sammanlagt 35 personer flög in från Nya Zeeland, USA, Australien och England. Och när de är här passar de på att se sig omkring.

- Naturen är bara helt underbar, säger Hamish Jarratt.

- Men det bästa är maten! flikar Josh Powe in.

By nummer tre, Corniglia, är den enda som inte ligger nere vid vattnet. Just därför är utsikten bedövande.

Första sträckan mot Vernazza går genom lummiga olivlundar. Fikonträden bildar häck. Men fortfarande blommar vallmon, ginsten och gultörnen. Strunt i korkeken! Tjuren Ferdinand hade slagit sig ner under första bästa olivträd för att lukta på blommorna.

Här träffar vi familjen Koehorst från Rotterdam.

-Vi campar två veckor i Toscana och har nu varit två dagar i Cinque Terre. Här är verkligen fantastiskt! säger pappa Benno.

När Britta, 3 år, är trött i benen bär han henne i en ryggsele. Bordercollien Vita får däremot gå hela vägen.

- Det är inga problem att ha med Vita. Hon träffar nya vänner hela tiden, säger mamma Colette.

Vägen till Vernazza är ordentligt backig. Det är stora, höga trappsteg som löper än brant uppför, än brant nerför. Jag lämnar svettmärken i marken.

Många väljer att stanna och hämta andan. En del har till och med dukat upp picknick bredvid vägen. De mumsar salami, parmesan, persikor, foccaciabröd och oliver som sköljs ner med Pellegrino.

Alla vi möter ler och nickar vänligt. Men några hinner inte. De är klädda i glänsande, tajta cykelbyxor och ser ut som om de var med i Giro d"Italia. Cykeln har de bytt ut mot stavar, hjälmen mot svettband. Med en beslutsam blick stakar de sig fram mellan stock och sten. Svetten forsar om dem. Forza Italia!

Danska Kaj och Lise Toft tar det lugnare. De är pensionärer och vill först inte vara med på bild.

-Inte ska ni väl fotografera oss som är så gamla! säger Lise, 63 år.

Sedan berättar makarna att de bilat från Århus till Italien. Och att de vandrat utmed kusten här några gånger fram och tillbaka.

-Ni har den jobbigaste biten framför er, säger Kaj, 67 år, och blinkar.

Det tar 1,5 timmar mellan Vernazza och Monterosso al Mare.

Och vi som inte ens är framme i Vernazza.

-Men det är roligt att vandra här. Alla byarna är olika. Och italienarna pratar mycket bättre engelska nuförtiden, säger Lise.

-Fast jag begriper inte hur de sätter ihop menyerna. Förrätt, pasta och sedan huvudrätt där varken potatis eller sallad ingår, skrattar Kaj.

När vi äntligen nått Vernazza får vi en glass som första belöning. Andra belöningen blir en båtresa till sista byn Monterosse.

Den tar inte mer än tio minuter, men det blåser härligt friskt. Och det är aldrig fel att närma sig en plats från havet.

Snart är det dags att hoppa på tåget tillbaka till vår bas Santa Margherita.

Vi stämplar biljetterna i den lilla gula lådan på perrongen - men ingen konduktör kommer den här gången.

Jag somnar och drömmer att jag sitter under ett olivträd och luktar på blommorna.

Läs också:

Kerstin Sundmark