Hjälp! Det spökar...

RESA törs knappt övernatta på Julita gård

Mörkret börjar lägga sig över gården när vi kommer fram. Vinden drar i träden utanför mangårdsbyggnaden. Några molntrasor glider framför månen.

Resa sover över på Julita Gård och kikar

efter spöken.

Vi har förstås hört historierna om spöket på Julita gård. En ung herrgårdsdotter vid namn Charlotta som blev kär i en av kuskarna men inte fick gifta sig med honom. I förtvivlan kastade hon sig ut från ett av fönsterna och störtade mot döden på gårdsplanen.

- Äsch, säger min fru Erika, det är ju bara gammal skrock.

Jag nickar. Det känns mest som en

liten rolig detalj. Och man får inte sova över på herrgården där hon dog, det är ett museum. I stället ska vi sova över i en av flygelbyggnaderna alldeles intill.

Det är alldeles mörkt när vi öppnar den gamla trädörren. Vi hittar strömbrytaren me?n det hjälper inte: mörkret i trapphuset är massivt.

Med hjälp av en ficklampa hittar vi numret till vaktmästaren.

- Jag kommer, säger han i luren.

Felet visar sig vara en huvudströmbrytare i ett sidoutrymme.

- När turisterna går och tittar här, tycker de att det är kul att stänga av strömmen, säger han irriterat. Det är inte första gången det hänt.

Vi går uppför trappan till vår

ålderdomliga svit: en salong och ett sovrum. Soffan, det mörka träbordet och stolarna runtomkring är gamla. Golvet sviktar något. I ett hörn står ett stort golvur.

Vi dukar upp vickning i salongen. Vindruvor, ost, en flaska vin, lite kex.

Det knäpper lite i träe?t i huset. Vi är alldeles ensamma i flygeln. De andra rummen står tomma i natt. Eftersom byggnaden är en del av museet har man inte moderniserat dem. Toalett och dusch finns i bottenplanet i ett eget utrymme.

Någonstans i bakhuvudet finns ändå tanken på spöken. Men inte på större allvar än att Erika går ned i badrummet utan att tänka närmare på den saken.

Hon är inte borta så länge, men när hon kommer tillbaka upp igen har jag fått sällskap av sex andra, helt okända människor. De sitter på soffan och i stolarna bredvid mig runt bordet, alla klädda i ålderdomliga bondkläder. Ingen säger något. Sedan ser Erika att vi inte sitter på golvet utan svävar en liten bit ovanför.

- Bosse, säger hon och skakar mig hårdhänt. Jag drömde så läskigt.

Jag vaknar till och tittar på klockan. Hon är snart tre på natten och salongen som nyss var full av bondfolk är tom. Utanför fönstren prasslar en orolig

augustivind i träden och skuggorna dansar över Julita gårds gulvita fasad.

- Det är inget, säger jag lugnande. Bara en dröm.

Vi somnar om till slut, efter många och långa blickar mot den ödsliga salongen.