"Vi går för att ha ont och kul ihop"

I St Jean Pied de Port börjar tusentals sin pilgrims- vandring till Santiago de Compostela

ST JEAN PIED DE PORT

En stav i handen och rejäla vandringsskor. Ryggsäckar som guppar, grus som dammar.

Det heliga året 2004 vallfärdar miljoner pilgrimer till Santiago de Compostela.

I över 1 000 år har människor vandrat till lärjungen Jakobs grav i Santiago de Compostela i nordvästra Spanien. Jakobsdagen, den 25 juli, infaller i år på en söndag. Detta gör 2004 till ett heligt år och sju miljoner besökare väntas till katedralen. Anledningarna att gå varierar men är allt mer sällan religiösa.

- Vi gör det för varandra, för att ha ont och kul ihop och för de vackra landskapen, säger Ingrid Kuhn, 65, och hennes man Willibald, 67, från Tyskland.

I nio timmar har de vandrat tillsammans med sin franska vän Jacqueline Combier, 62, när de går in genom St Jakobs port i St Jean Pied de Port.

Startpunkt för många

Här, precis norr om franska gränsen till Spanien, ligger startpunkten för mångas pilgrimsfärd.

Luften är varm och tjock. Vita hus med röda fönsterluckor kantar den enda egentliga gatan. En liten fors porlar under vykortsbron. Franska Patrick Manificat och hans fru Marie-France finns på plats på informationskontoret för att guida pilgrimerna rätt.

- Vi visar hur man går och var man kan bo, säger Patrick.

Med ett speciellt pilgrimspass för runt 18 kronor får vandrarna bo billigt längs leden och får dessutom stämplar som bevis på sin fromma färd.

- Man vet inte om det är sant att Jakob (Santiago på spanska) ligger begraven i Santiago de Compostela, säger Marie-France. Men man måste tro som de gjorde på medeltiden.

Härifrån är det 76,9 mil till Santiago och den första dagsmarschen går över franska gränsen till spanska Roncesvalles. På sommaren går man på 1 600 meters höjd över Pyrenéerna, vintertid på 1 000 meter. Maffiga berg höjer sig runt leden och sluttningarna täcks av lummiga lövträd.

Mer än 30 000 väntas

Vid Roncesvalles klostermurar möter aluminiumkäppar, färgglada fritidskläder och en splitterny parkering. Och pensionärsgrupper som fraktats hit i tyska bussar. Munkarna själva är långt borta i byarna och arbetar.

I ett rum sitter tolv vandrare i fleecejackor och får sina stämplar. Skylten utanför signalerar "No turistas", så pensionärerna tvekar på tröskeln. Souvenirshoppen däremot är redo för besök.

Förra året passerade 30 000 människor Roncesvalles och i år väntas ännu fler.

- Jag trodde att man var tvungen att vara get för att klara vandringen, men det var lätt. Jag gick i sandaler över Pyrenéerna, säger Michaela Binder, 32, från Tyskland.

Hon och Beatrix Wolf, 33, startade klockan nio och kan nio timmar senare pusta ut efter att ha lämnat St Jean Pied de Port nästan tre mil bakom sig.

- Roligast var kossorna som gjorde oss sällskap. Fast det visade sig att de bara gick sin vanliga stig till nästa vattenhål.

Michaela är som många andra moderna pilgrimer inte religiös i traditionell kyrklig mening. Men hon tror på någon form av Gud och kom hit för att få tid att tänka.

Hon vill bort från det tekniska i sitt yrkesval och jobba mer med människor.

- I dag tänkte jag mest på hur vi skulle gå och hur långt det var kvar. Nu är min högsta önskan en dusch. Och att få vakna till den omtalade gregorianska sången.

En holländsk grupp som volontärarbetar i logementet har lovat munksång som väckning. Sovsalen med drygt 50 bäddar ligger i ett stenhus som varit både kasern, kapell och ladugård under sina 1 000 år.

Oamerikanska amerikaner

Familjen Ragier, Randy och Vicky, 40,

Jake, 14, och Rachel, 12, har tagit sig till Roncesvalles från Kansas i USA.

- Vi undrar lite vad vi gör här faktiskt, säger Randy.

Men han ler och familjen verkar inte helt missnöjd. Randy studerade spanska och konst när han hörde talas om "el camino", vägen.

- Så mycket historia har bara stenarna i USA, säger han.

- Många av våra vänner tycker att vi är galna. Ska ni åka till Europa utan att besöka Disneyworld eller sova på hotell? Det är väldigt oamerikanskt. Men jag vill inte att mina barn ska växa upp med den trånga vy som finns i vår lilla by. Och jag vill visa att inte alla amerikaner är som Bush.

Planet hem till USA är bokat om en dryg månad. Men pappa Randy är redan tillfreds.

- Även om vi åkte hem i morgon skulle det ha varit värt det. Våra liv är redan förändrade för alltid.

Läs också:

Nina Marjavaara