Svischa ner för Pekings pister

Slalom vid Kinesiska muren inget för proffs - men väldigt kul

PEKING

Åka skidor vid Kinesiska muren ...? Visst går det.

Häng med i pisterna med den nyrika kinesiska medelklassen som vill pröva allt som västerlänningar roar sig med.

Skidåkning är kanske inte det första man förknippar med Peking. Men en dag i pisterna strax utanför Kinas huvudstad är en kul upplevelse för den som kommer dit på vintern och redan avverkat Kinesiska muren och Den förbjudna staden.

Skidåkning växer som det mesta annat snabbt här i Kina. 2003 såldes två miljoner liftkort i landet, förra året steg siffran till fyra miljoner.

Det är den nya medelklassen som har både tid och pengar att röra sig med, som vill testa livet i skidbackarna. I Pekings utkant­er finns nu tio skidanläggningar, visserligen små men med utmärkt konstsnö och nybyggda liftar.

Två av dessa, Badaling och Huabei, ligger så nära Kinesiska muren att man kan se den från backarna.

90 kronor för liftkort och skidor

Mitt färdsällskap för dagen, Tobias Demker från svenska Nordic Ways som arrangerar Vasaloppet i Kina och även lagt ut längdåkningsspår på flera kinesiska skidorter, väljer dock Nanshan, sex mil norr om Peking, som ska vara både störst och bäst.

De flesta tar sig hit med egen bil. Vi hyr taxi en hel dag för 300 kronor. Resan tar 1,5 timmar och går genom ett platt landskap med fält och supermoderna förorter.

Vid Nanshan reser sig berg och höga kullar. De vita nedfarterna syns från långt håll. Runt omkring är det barmark. Trots att det är minusgrader under vintern snöar det sällan i Peking med omnejd då här är så torrt.

Inträdesbiljett till skidområdet och liftkort för två timmar kostar bara 90 kronor, och då ingår även hyra av pjäxor och skidor. Det tar tid vid uthyrningen. Mannen bakom disken envisas med att ge mig par efter par av för stora pjäxor. Till slut ger jag upp och tar ett par som sitter halvbra.

Skidorna visar sig vara väl använda uthyrningsskidor från japanska skidorter, nästan uteslutande av gamla raka modeller. Jag insisterar och får ett par carvingskidor, dock alldeles för korta. Några justeringar av bindningarna görs inte. Det är bara att hoppas att de löser ut om jag ramlar.

I de välpreparerade backarna är det förvånansvärt lite folk denna söndag. En hel del skidvana västerlänningar har tagit sig hit och njuter liksom vi av snön och solen, och av att komma bort från ett grått Peking.

Puckelpisten är en utmaning

Vi tar de två sittliftarna upp och smör­åker två röda backar som är både lätta och korta. Den svarta puckelpisten är en utmaning, men kort är den också.

På området finns också en half-pipe där en snowboardtävling pågår, samt fyra–fem blå nybörjarbackar med släpliftar. Det är där de flesta kineserna håller till. För många är det första gången de står på ett par skidor, men de ser ut att ha kul. De åker rakt ned med benen brett isär utan att svänga och ramlar titt som tätt både i backarna och i liften, men skrattar hjärtligt åt sig själva och varandra.

En kille åker i sina vanliga kläder, svart kavaj och långbrallor, de flesta andra har hyrt sina skiddressar.

Vid lunchtid sprids en förförisk doft av grillat kött från restaurangerna. Efter två timmars åkning äter vi dumplings och kolgrillade kyckling- och lammspett på uteserveringen. Solen värmer och ett kort ögonblick förnimmer vi en känsla av Alperna.

Peking eller Beijing?

Annika ­Danielson (resa@aftonbladet.se)