Överväldigande i vr – futtigt på Iphone

Uppdaterad 2015-07-28 | Publicerad 2015-07-23

Att spränga pansarvagnar blir snabbt enahanda

SHOOT ’EM UP När en av utvecklarna bakom ”Battlezone” sa att jag borde sätta mig ner inför mitt demo trodde jag att det var för att jag skulle få se något så hisnande att jag riskerade att tuppa av.

Istället visade det sig bero på att man tenderar att utgöra en fara för både sig själv och omgivningen – i detta fall ett dunkelt, undangömt mötesrum på E3:s övervåning – om man står upp medan man stiger in i den virtuella värld Sony förberett.

Otrolig vr-effekt

Den nya versionen av ”Battlezone” är nämligen ett renodlat virtual reality-spel framtaget exklusivt för Sonys Project Morpheus. Demot jag fick prova efter att ett prototyp-headset monterats på min hjässa visade sig gå ut på att ratta en stridsvagn i en futuristisk arena och spränga andra stridsvagnar. Virtual reality-effekten var, sånär som på den irriterande gryniga upplösningen, ganska otrolig. Själva spelet? Inte så mycket.

När jag var klar undrade en av utvecklarna vad jag tyckte.

”Häftigt!” sa jag.

”Skittråkigt”, tänkte jag.

”Skit in, guld ut”

Poängen med den här anekdoten är att inte ens den mest futuristiska, spektakulära inramning kan rädda en tråkig upplevelse från att vara just tråkig. Det finns en anledning till att man inte säger ”skit in, guld ut”. ”Reini och Mimmi i fjällen” kommer inte plötsligt bli en fantastisk upplevelse bara för att du ser den på Cosmonova.

Det här är dåliga nyheter för ”Panzerkampf 3”, som erbjuder i stort sett samma upplevelse som det där Morpheus-demot – fast på din Iphone-skärm istället för en svindlande virtual reality-värld som slukar hela ditt synfält.

Panga på pansarvagnar

Den lilla inramning det ändå kan erbjuda är visserligen begåvad. Grafiken är smakfullt ”Tron”-avskalad, ett enda beckmörker som bryts av glödande konturer. Tilt-kontrollen är suverän, när man väl kommit över faktumet att det (logiskt nog) inte går att köra sin stridsvagn i sidled. Men entusiasmen ebbar ut när man inser att allt man gör, i minut efter minut, är att panga på samma pansarvagnar om och om igen, utan att någon särskild variation går att skönja i det eviga mörkret.

Jag uppskattar visserligen utvecklarnas fradgatuggande självförtroende när de i produktbeskrivningen utnämner ”Panzerkampf 3” till ”klassisk arkadaction när den är som bäst. Allvarligt talat, som BÄST.”

Jag önskar bara att jag kunde skriva under på den i mer än tre minuter.

Följ ämnen i artikeln