Värdiga ”Age of empires 4” saknar en gnutta magi
Publicerad 2021-10-25
Den senaste upplagan av det mest legendariska strategispelen imponerar på flera plan.
Jag vet att jag kommer ha roligt med det en lång tid framöver.
Detta trots att magin kanske saknas.
Jag var inte direkt ”blown away” när det första gameplay-materialet för ”Age of Empires 4” visades för dryga halvåret sedan.
Det såg mycket barnsligare och fånigare ut än tidigare. Fysiken verkade bedrövlig, med pilar stora som flaggstångar, och jag beklagade mig över att ännu en legendariskt titel nu kanske skulle få en bajsmacka till sladdis.
Men nej, så är inte fallet.
”AOE 4” är inte skit. Inte heller är det klockrent. Det är lagom värdig uppföljare.
Unika civilisationer
Vad jag framförallt fastnar vid är känslan för detalj i de olika åtta civilisationerna, och hur ens taktiska approach till en match ändras helt beroende på vilken man spelar.
Ta bara mongolerna. Istället för att bygga en stad med en infrastruktur á la ”Sim City” gäller det att satsa på mobiliteten. Det är ju nomader, herre Khan. Så pö om pö packar man ihop hela samhället och flyttar det till en ny plats för att utvinna resurser. Dessutom får mongolerna extra resurser av att plundra, så den aggressiva spelstilen uppmuntras rejält.
Skillnaden är faktiskt enorm till hur till exempel engelsmännen eller fransmännen spelas. På detta sätt blir ingen Skirmish riktigt den andra lik. Alla har sina unika styrkor och svagheter.
Det är också viktigare än tidigare att anpassa sig. Möter man en armé mest bestående av ryttare, ja då gör man rätt i att tänka om i spjutens tecken.
Kampanjen saknar kraft
Det är just i de klassiska skirmish-matcherna som den största spelglädjen hittas. Förvisso har det lagts ner en härlig dos energi på att göra kampanjen till typ en historielektion. Omkring tre timmar filmat material i vrålsnygg 4K, med en digital ”AOE”-typisk overlay, finns totalt med för att introducera varje kampanjdel.
Fast nja. Särskilt upphetsande är det inte sen att spela dem. De coola introna utgör egentligen höjdpunkten i kampanjen som i övrigt nästan bara blir en ”gör det här och håll käften”-historia. Dessutom är det lite för enkelt rakt igenom.
Ibland känns spel lite som månlandningen i den aspekten. Hur fan kunde vi traska runt på månen 1969 men inte klara det i dag? Och hur kunde typ första upplagan av ”Empire Earth” år 2001 lyckas bättre med att på ett fritt sätt förmedla en historia via ett strategispel än vad anrika ”Age of Empires” gör 2021?
Saknar tidigare magi
För någon som lagt ner hundratals timmar på ”AOE 2” kommer ändå den här efterlängtade uppföljaren som en frisk fläkt.
Jag menar, inte har jag det i mitt Steam-bibliotek för att i första hand lira kampanjen. Nej, det finns där för att jag ska lira med polarna online i timmeslånga matcher.
Att vi kommer ha roligt råder det inga tvivel om. Det kommer ta flera veckor innan vi fått kläm på alla komponenter och till fullo kan utnyttja varje civilisations styrkor på rätt sätt. Jag ser fram emot denna inlärningsperiod.
Däremot vet jag med mig att magin från föregående titlar (de första två) inte kommer finnas där. Ibland kan det vara svårt att sätta fingret på vad det är, utöver den uppenbara kraft som nostalgi förstås bär med sig.
Men i detta fall är det enkelt, för det är rakt framför ögonen på mig.
Trots att det är en fullt värdig uppföljare är det lite för fjantigt – eller ”cartoonish”, som man hade sagt på engelska – för att ge mig den där episka ”Age of Empires”-känslan.