Wolfgang Pichler: Trodde att jag var död
Publicerad 2020-10-14
Wolfgang Pichler svarar i telefon från en sjukhussäng i tyska Traunstein.
Han är skärrad efter hjärtinfarkten som kunde ha kostat honom livet.
– Polisen kom till min fru och sa att jag kunde vara död, säger han till Sportbladet.
Drygt två veckor har gått sedan det där cykelpasset. I raskt tempo visade Wolfgang Pichler, tidigare förbundskapten för skidskytte och numera anställd av SOK, det svenska skridskolandslaget runt i sina hemtrakter i tyska Ruhpolding.
Efter sex mil föll han dramatiskt.
65-åringen fördes till sjukhus där det konstaterades att han drabbats av en hjärtinfarkt, så han försattes i konstgjord koma.
”Allt var så osäkert”
Efter en plågsam och orolig tid är han nu redo att lämna sjukhuset.
– Jag var i koma tre dagar. De trodde inte att jag skulle överleva. Polisen kom till min fru och sa att jag kunde vara död, säger han med svag och ansträngd röst.
Minns du fallet?
– Nej. Jag minns ingenting, så jag kan bara berätta vad de har sagt till mig.
Hur reagerade din fru?
– Hon var helt chockad till en början. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Allt var så osäkert, ingen visste hur jag skulle reagera på olyckan. Men hon åkte ihop med min bror till sjukhuset och har vakat över mig.
Hur mår du just nu?
– Utmärkt.
Åh, menar du det?
– Ja, för det ser ganska bra ut. Bättre än det gjorde förut. Jag kan lämna sjukhuset i dag och sedan får jag komma tillbaka på rehab. Jag hade trots allt tur. De tester som gjort visar att min kropp är stark och vältränad, så det räddade mig. Men jag var kanske inte i sådan superform som jag hade trott.
”Tack Sverige, tack Sverige”
Rösten lättar under samtalet, tonen blir muntrare. Wolfgang berättar om saker han sett på tv, om backhoppningsresultat.
Han är fortsatt fast besluten att hjälpa svensk idrott till fler internationella framgångar i bland annat skridsko, rodel och rodd.
– Jag ska inte sluta. Nej nej nej, jag gillar det här för mycket. Ibland är jag besviken över att vi inte vinner fler medaljer, men det sporrar mig bara. Vi måste göra något, vi kan inte sitta still och vänta.
Varför är du så beslutsam?
– För att frågan är viktig. För att jag gillar Sverige. Jag hade ingen telefon på två veckor men min bror har läst hundratals mejl som har kommit. Det är mina tidigare aktiva och vänner och andra som hört av sig och lyckönskat mig. Det är trevligt att se att jag är populär i Sverige.
Vad har de skrivit?
– Att de är bestörta. Det här visar att det kan gå riktigt fort – och så är allt över. Det känns... konstigt.
Vad vill du säga till alla som hållit tummarna för dig de här veckorna?
– Jag säger tack Sverige, tack Sverige. Jag har fått så hemskt mycket uppskattning. Det har varit till stor hjälp för mig. Det är verkligen snällt att ni tänker på mig, att känna att en hel nation står bakom en. Det har gett mig kraft och motivation.