Tour de ski är hittills en svidande flopp

Det duger inte att vi är utanför pallen

Om du säger höjdsmäll och dörrfoder tillräckligt många gånger börjar du tro på dig själv.

Eller så säger du som det är.

Sveriges tour är hittills en svidande flopp.

En januaridag 2008 brast det för skidhjälten Virpi Kuitunen.

I mer än en vecka hade hon pressat undan plågorna och tårarna. 31-åringen hade härdat ut i sju och en halv etapp, men i slalombacken stack det som av dolkar i ryggen, så finskan fick lämna walk over mot den lättare och yngre svenskan.

Det är ett sätt att beskriva slutstriden i Tour de ski 2008. Ett annat är att jubla åt Charlotte Kallas fenomenala ryck, hur hon nynnande på Ronny och Ragge blåste ifrån VM-drottningen.

Båda versionerna är sanna, trots att de motsäger varanda. Vi behöver inte vikta dem, för det enda relevanta i efterhand är resultatet. Kalla vann touren, Kuitunen kom tvåa.

En spanjor har realistisk chans att slå bäste svensk.

Ett enda skidspår i landet

En januaridag 2021 har massor av saker brustit. Inredning, planer, förhoppningar. Dem är det naturligt att vilja prata om, det är sportjournalistikens uppdrag, men historierna får inte skymma resultatet.

Det ser ut såhär: hoppar Calle Halfvarsson av är våra herrar sämre än Andorras.

För med tre etapper kvar ligger Irineu Esteve Altimiras på artonde plats, klart före Oskar Svensson, William Poromaa, Björn Sandström och Marcus Ruus.

Jag hör invändningarna. Oskar är sprinter, Poromaa är ung, Häggström verkar ha fått problem med hälsan. Men till listan av försvårande omständigheter ska fogas att det bara finns ett skidspår i Andorra och att förbundet utgörs av tre personer, Irineu inräknad.

Orkar inte Calle fullfölja kan vi bli utan topp 20-placeringar, trots att Norge avstår touren, alltmedan en spanjor har realistisk chans att slå bäste svensk.

... så ursäkta?

Sa du Thorns och Burmans ryggar?

Ja, det är klart, och motvinden som piskade oss i Schweiz och stakzonerna och oflytet och höjdsmällen och den sliskiga frukosten i Alperna. Fyll på listan, det måste finnas yttre förklaringar, för den här genansen behöver vi snacka och inte åka oss ur!

Det duger bara inte

På damsidan ser det såklart bättre ut, men ändå inte bra. Linn Svahn, Frida Karlsson och Ebba Andersson har firat sina triumfer, men ingen av dem är på pallplats inför avgörandet. I totala världscupen är de sjua, nia, tia.

Det duger inte. För mellanskiktet av åkare går det att räkna poäng och goda insatser, men för den yttersta eliten är det topp tre som räknas, oavsett om det är mästerskap eller världscup. Och där är vi inte just i dag, precis som vi inte varit under förbannat många andra dagar.

I början av säsongen var jag ofin nog att sammanställa 40 år av världscup. På damsidan har Norge tagit 45 totala pallplatser, Ryssland har 32, Italien 13, Finland 11 och Sverige 1.

Det är förkrossande statistik, som nerbruten på enskilda säsonger och lopp säkert kan förklaras, men som i sin helhet är talande. Bättre har vi inte varit. Bättre måste vi bli.

Nu återstår tre etapper av den Norgefria men inte sorgefria touren. Det finns goda chanser för Frida Karlsson och Ebba Andersson att hota Diggins, Brennan och Stupak, men fryser vi resultaten just i denna stund så är ordet inget lindrigare än flopp. Så dramatisk är toppen: fyra är inte bra nog.

Jag vill med den här krönikan inte klanka ner på duons möjligheter, utan belysa hur viktigt det är att de lyckas. Vi behöver framgång, inte bilder på trasig hotellinredning, inte historier. Steg för steg måste vi upp på de där pallarna.

Först tar vi Andorra. Sen tar vi världen.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.