Hennes skräll har hamnat i skuggan
Då kom det stora lipet under ÅRSKRÖNIKAN
TV-sporten inledde 2016 på samma sätt som de inledde 1981, 1987, 1996 och alla andra år sedan satelliten Telstar skickades upp.
Med 90 timmar längdskidor, backhoppning i Garmisch – och årskrönikan.
Och i den kunde Jonas Karlsson tagit för sig lite mer.
Det är när Twist-påsen är tömd och julgranen ser ut som något som glömts kvar i Hans Holmérs gamla ”Palmerum” som den kommer.
ÅRSKRÖNIKAN.
Denna SVT-institution som fick Arne och Bosse att plocka fram de gula kavajerna.
Den som man förr i tiden planerade sitt liv efter, bandade, säkerhetskopierade, vägrade låna ut, och sedan såg om och om och om igen varenda gång det var religionskunskap.
Det gör man inte längre och det måste betraktas som någon form av sundhetstecken.
Jonas Karlsson och Anders Carlsson har gjort årets SVT-årskrönika, och de har jobbat med de stora svenska ögonblicken.
De har låtit Charlotte Kalla, Sarah Sjöström och Patrik Carlgren läsa upp några rader som beskriver deras tankar och känslor under de där avgörande sekunderna.
Greppet håller sådär.
Det lär dröja innan en svensk fotbollsmålvakt gör radioteater eller läser in det nya året på Skansen, om man säger så.
Det både lät och kändes torftigt och krystat ett par gånger.
Stora lipet till Jennie Johansson
Mest intressant?
Att höra hur nervös Sarah Sjöström, med ett nyslaget världsrekord i ryggen, var inför VM-finalen i Kazan.
Hon kunde knappt stå på benen, hon var orolig för att hon skulle ha glömt bort hur man simmar.
Jag är redan nu aspirrig inför den där OS-finalen i Rio om sju månader, den som alla förväntar sig att hon ska vinna.
Det stora lipet kom till Jennie Johanssons makalösa VM-guld.
Skrällen har märkligt nog hamnat helt i skymundan i alla sammanfattningar och i alla slutna juryrum.
Krönikan gjorde nedslag precis där man förväntade sig att de skulle göras, i längdspår, på friidrottsarenor – och i Beaver Creek.
I evenemang och happenings som SVT själva visat och vurmat för i många år.
Starten med korruption och fiffel kändes rätt men det tog inte många minuter innan Jakob Hård satt och pratade om svenskarnas insatser i friidrotts-VM, och en Steven Seagal-inspirerad Chris Härenstam summerade dam-VM och EM-kvalet.
Kommentatorerna kommenterade det vi redan konstaterat.
Att Sverige inte var bra, att det kan bli bättre.
Det mesta fick plats
Krönike-kreatörerna lyckades sedan klämma in det mesta från ett år på en timme, vilket är en bedrift i sig.
Tre fotbollsmästerskap, lite allsvenskan, Party-Janne som sjöng, Marta, alpina medaljer, Platini och Blatter, Dalkurd, en innebandystraff, friidrotts-VM, Johan Olsson, Johan Olssons farsa, en jätteglad svensk diskuskastare, Badou Jack, tennis, en golfsving, lite tennis till, MMA-Mauler, Pops, orientering, kanot, någon sekund växjöitisk guldeufori i ishockey, handboll för herrar och damer, lite damvolleyboll tamejfan, och en fotbollsdomare från Syrien.
De enda som inte fick plats var Torbjörn Blomdahl och den gamle hockeydomaren Peter Wedenell från Glimåkra.
För min del hade Jonas Karlsson gärna fått ta för sig mer, en av finesserna med krönikor är ju att de ska vara just personliga.
Är den ende efter Albert Svanberg
2015 var ett skitår humanitärt sett.
Osolidariskt, hatiskt, insvept i taggtråd på många håll.
Det hade gått att visa på och fundera kring vilken inkluderande och förenande rörelse idrotten faktiskt har varit och är – i omklädningsrum, på planer, uppe på läktarna.
Jonas Karlsson är den ende, efter Albert Svanberg, som faktiskt visat att det går att krönikera i teveformat.
Hans funderingar kring FIFA-fiffel, Qatar-mästerskap, friidrottsskandaler och Dalkurd hade varit mer intressanta och fyllt en större funktion än en innebandystraff och en kulstötare.
Att låta allt och alla vara med kändes lite väl public service-pliktskyldigt.