Niva: Vi skänkte bort en halvlek
Vi föll eftersom vi kom ut helt utan aggressivitet eller ambitioner
MOSKVA. En sak att förlora – en annan att inte försöka vinna.
Sverige gick ut till match som en enda stor trekvartsjoggande passivitetsvarning.
Sverige sjönk ner, klev åt sidan och ägnade sig mest åt att göra sina motståndare bättre.
Det var ett sånt där läge då en enda mening räckte för att sammanfatta det vi alla kände.
Med bara några få sekunder kvar till pausvilan linkade Zlatan Ibrahimovic ut mot den svenska avbytarbänken, och det var enkelt att läsa på hans läppar:
– Det går inte.
Det gjorde ju inte det. Inte för en mörbultad Zlatan Ibrahimovic, som blivit just så där avskuret 4-5-1-isolerad som vi befarat. Och inte för ett hopkrupet Sverige, som mest kunde glädja sig över att de klarat sig undan den första halvleken utan kollektiv passivitetsvarning.
Pontus Wernbloom och Andreas Granqvist spred bollar över långlinjen, Albin Ekdal och Jimmy Durmaz försökt tunnla och snurrfinta i utsatta lägen på egen planhalva. Dåliga beslut, dåliga utfall.
Nä. Det gick inte.
Ryssland spelade fotbollen, Ryssland skapade chanserna, Ryssland dikterade villkoren.
”Var stolta över er historia”, kommenderade tifobanderollen redan före avspark, samtidigt som den storvulna nationalsången mullrade och svartvita ansikten från förr halades upp över kortsidan.
Netto, Streltsov, Fedotov, Jasjin. EM-guld, OS-guld, Ballon d'Or.
Svårbegripligt byte
Dagens ryska landslag är inget att sy minnesfanor för, men under den första halvleken sågade de sig fram gång efter gång med ett passningsspel som både var vägvinnande och snabbt.
Kanten med Martin Olsson och Emil Forsberg höll överhuvudtaget inte ihop defensivt, och det var mest bara egendomligt att det dröjde ända till den 38:e minuten innan (det godkända) målet kom.
Så långt in i matchen ägnade sig Sverige mest åt att få Ryssland att se bra ut. Under den andra halvleken gjorde vi i alla fall ett försök.
Valet att skicka in Ola Toivonen som första och enda Zlatan-substitut var svårbegripligt – han borde gått över till två forwards direkt – men när väl Erik Hamrén coachade sitt lag framåt i planen blottades de ryska bristerna både snabbt och tydligt.
Ju oftare Sverige kom med fart och ju mer Marcus Berg och Emil Forsberg röjde runt med rappa fötter, desto mer plågades de trätröga mittbackarna.
Mot slutet var det bara ryssrötan som räddade dem.
Chansartad svängdörrsfotboll ska visserligen inte övertolkas – men Serige kunde gjort mål, Sverige borde gjort mål och Sverige skulle inte ha åkt härifrån med tomt i poängsäcken.
Kom ut utan ambitioner
En av idrottens allra mest frustrerande känslor är att inte ha gjort sig själv rättvisa, att gjort sig mindre än man egentligen borde vara.
Ikväll är det där vi är.
Det här kantstötta ryska landslaget hade gått att trycker ner i en kvalsäck de aldrig kunnat ta sig ur, men istället steg vi åt sidan och såg på medan de kravlade sig tillbaka upp.
Vi förlorade inte för att Zlatan Ibrahimovic blev skadad eller för att Igor Akinfejev är förjävla snabb ner mot sin högra stolpe. Vi föll eftersom vi kom ut helt utan aggressivitet eller ambitioner, eftersom vi i praktiken skänkte bort en hel halvlek.
Det finns inget egenvärde i att permanentera jämförelserna med U21-landslaget, men minnesbilderna från sommaren är fortfarande för färska för att det ska gå att blunda för kontrasterna.
Den svenska fotbollspubliken vet mycket väl hur det ser ut och hur det känns när ett Blågult landslag går ut på plan med raka ryggar och utspända bröstkorgar.
Såhär är det sannerligen inte.