En sport som får vuxna att tro på sagor

Samuelssons insats slår an något djupt i mig

Kristoffer Bergström

Ååånääääääjo! Jag ger dig fem försök att nämna en sport vars veckolunk är lika fängslande som skidskyttets.

Hockey, hästhoppning, speedway, handboll, bandy?

Bom, bom, bom, bom, bom.

Stor idrott får vuxna att tro på sagor.

Den får ateister att tro på ondska, den får cyniker att tro att vi alla möter belöningen vi förtjänar.

Fotbollen spinner den sortens historier vartannat år. När Granen bär upp det blågula försvaret, när Lisa psykar Hope, när Zidane skallar Materazzi. Längdskidor når så djupt ibland, som när Johan ensamkör på femmilen eller Charlotte vinner stafetten.

I de ögonblicken slutar det att vara sport och blir något sedelärande, något moraliskt, något som tycks beskriva hur det är att vara människa.

Skidskyttet har den effekten på oss varje helg. Det finns inga blaha-lopp, det finns ingen mall, det finns inga sömnpiller. Sätt dig framför en jaktstart och det ska till en smärre eldsvåda i soffbordet för att få bort dig.

Du tror mig inte? Har du kollat i helgen? Har du låtit loppen verka?

Knäcker världens bäste skidskytt

Hanna Öberg sumpar allt i stafetten men räddas av lillasyster Elvira på slutvarvet. Hanna svajar i två dagar men kommer i sista stund på hur man skjuter som Artemis och klättrar 25 placeringar.

Och Sebastian Samuelsson då. En dag ramlar han, pajar bössan och förstör för sig själv. Nästa dag är han framme vid sista stå, ansvarar för hela laget – och får nytt vapenstrul. Hans puls skenar, Peppe Femlings gör det, min gör det, din gör det.

Norrmannen bredvid är bäst i världen. Han försöker utnyttja rivalens trassel, han skickar iväg extraskotten fort – men gapar efter för mycket och bränner. Alltmedan Sebastian lugnar nerverna, får i ammunitionen, sänker sina prickar och studsar iväg.

Han tar några krön.

Han trampar sig igenom några kurvor.

Han faller inte igen utan glider ohotad över mållinjen.

Bästa truppen sedan starten 1977

Jag är en sansad person, men när det sker ställer jag mig upp och gör något ovärdigt med armen och höften, en sorts segergest, som om jag bidragit. Som om det var jag som varit nära att svika mina lagkamrater men till slut knäckte Johannes Thingnes Bö. Ungefär lika fånigt betedde jag mig när Elvira Öberg spurtade ner Denise Herrmann i går: då utstötte jag ljud, uh och eh och aaah.

Jag hör hur överdrivet det här låter. Min poäng är inte att varje skidskyttehelg matchar OS-finaler och VM-kvartar. Mina största sportminnen är alltjämt hämtade från andra grenar.

Men om man kan prata om känslotäthet, om en idrotts spänningsdensitet, så slår inget det här. Det är alltid värt att kolla på skidskytte. Det finns inget svar på en kolaseg 1–2-fajt i hockeyns omgång 24.

Det går inte att sitta obrydd från start till mål.

Och för första gången på mycket länge har Sverige flest åkare i den absoluta eliten. Topparna har ofta funnits, men så här många med pallchans har vi nog inte haft någon gång sedan världscupens urpremiär 1977.

Så fortsätt titta nu i dessa inlåsta tider. Det finns inte en strömningstjänst som erbjuder något lika engagerande. Och sedan, när pandemin släpper sitt grepp och vaccinet sprids, kan de mest hängivna mötas på läktare i Nove Mesto, Oberhof eller Pokljuka.

Då tittar vi ihop, hemmasittarna och lajvpubliken. Låter den här fantastiska sporten kännas i oss. Då säger vi uh och eh och aaah i kör.