Wennerholm: Pinsamt – det finns inget annat ord
Publicerad 2019-11-29
Inget lag i den svenska hockeyhistorien har sjunkit så snabbt och så djupt som AIK.
Och efter 0–5 i jumbofinalen mot Södertälje är både läget och spelet så hopplöst dåligt att det inte finns ett enda ljus i tunneln.
Det är lika becksvart som hemmatröjorna.
Ja, det är pinsamt. Det finns inget annat ord.
Nu är AIK hockey en klubb där det varit kaos ända sedan den smärtsamma skilsmässan från fotbollen.
Där är man ett etablerat topplag.
Men för hockeyn blev det aldrig detsamma efter finländaren Hjallis Harkimos maktövertagande vid millenieskiftet.
Han klev in som en kaxig ny ägare som lovade att AIK skulle ta SM-guld inom tre år.
Men när det där tredje året kom var AIK nedflyttade och inne på sin andra allsvenska säsong.
Det enda Harkimo lämnade efter sig var ett konkursbo.
Så har det det fortsatt sedan dess. När något nytt byggts upp, när hoppet tänts, har det gått utför lika snabbt.
Men att gå från absolut topplag i fjol, till en lika suverän jumbo i år är häpnadsväckande.
Allt rasade med Melin
Att en så stor förening kan sjunka så lågt på så kort tid.
Men egentligen borde jag inte vara förvånad.
Klubben kraschlandar gång på gång.
Då var ändå AIK uppe och spelade två raka SM-semifinaler 2011 och 2012 och hade alla chanser att etablera sig i SHL.
Men när tränaren Roger Melin lämnade, var det som att allt bara rasade ihop.
Ännu en gång.
Snacka om att slarva bort alla möjligheter.
AIK har ju fostrat hur många talanger som helst genom åren, men tvingats släppa dem varje gång de missat att gå upp.
Samla ihop alla gamla AIK-spelare i SHL och AIK hade varit ett topplag idag.
En ytterst sorgesam historia, som Leif GW Persson brukar säga.
Jag var ju inne på AIK:s uppgång och fall redan efter senaste förlusten hemma mot Västervik i onsdags (1-3).
Den matchen visade att det inte blivit någon Bobo-effekt.
AIK:s tränarbyte där oprövade Jussi Salo fick gå efter nio raka förluster och Bobo Simensen kom in.
Att Salo fick gå var nödvändigt, men att 62-årige Bobo Simensen kom in kändes som en nödlösning jag var tveksam till redan från början.
Det kändes mer styrt av en ansträngd ekonomi än framtidstro.
Spretar åt alla håll
AIK vann första matchen med Bobo i båset, men nu har det blivit fyra raka förluster.
Ingenting fungerar.
Det är ett lagbygge som spretar åt alla håll och när det är som värst går det inte ens att kalla det hönsgård. Det vore att förolämpa hönsen.
Det går heller inte att skylla på att målvakten Johannes Jönsson saknades mot SSK:
Ersättaren August Hedlund fick visserligen lämna efter en period och 0-2 och lämna över till inlånade Edvin Olofsson från division I-laget Väsby.
Men ingen målvakt i världen hade kunnat rädda AIK den här kvällen.
Nej, AIK har ett lag som saknar både karaktär och ledare den hår säsongen. Hade jag varit Anders Gozzi hade jag lagt halva spelarbudgeten på att få Christian Sandberg att stanna.
AIK:s hjärta och själ under mer än ett decennium.
Men när han försvann till HV71 var det som att det sista riktiga AIK-hjärtat lämnade skutan.
Inte konstigt att den sjunker.
Samtidigt fortsätter seriens suveräner bara att vinna.
Modo hemma mot Tingsryd med 5-2 och Björklöven i toppmatchen borta mot Timrå med 4-1.
Modo har jag skrivit mycket om på senaste tiden och hyllat med alla rätt.
Men om Modo är en maskin, så är Björklöven ett atomkraftverk.
Jag kan inte påminna mig när hockeyallsvenskan hade två lag som var så bra och så klara utmanare till en SHL-plats framåt vårkanten.
Båda är tillräckligt skickliga för att gå upp.
Jag tror inte de skulle göra bort sig i SHL ens som de ser ut idag.
Och jag skulle vara djupt oroad om jag låg på någon av de två kvalplatserna i SHL.