Comebacken som värmer mest – och den är inte svensk

Petra Thorén

LES ROUSSES. Linn Svahns andra helg i världscupen på knappt två år och Ebba Anderssons omstart efter sjukdom är två tunga glädjeämnen inför VM.

Men vinterns mest betydelsefulla comeback är inte svensk.

Linn Svahn klar för VM – tar sista platsen • Hela truppen

När jag var au pair hos en direktörsfamilj i Paris i slutet av 80-talet lärde mig monsieur Alain att Frankrikes bästa ost kom från Jura, området han vuxit upp i. Jag är nödd att hålla med honom, dagarna i massiven på gränsen mellan Frankrike och Schweiz har erbjudit flera vassa smakprov.

Ytterligare en Jura-erfarenhet är att skidstadion i Les Tuffes lockar den mest entusiastiska, galna och härliga publik vi skådat på länge i världscupen.

Åkarna har varit lyriska, till och med de lite svårflörtade representanterna i bevakningsarmén har uppskattat inramningen.

Ur blågult perspektiv är det också en helg att minnas.

William Poromaa med två pallplatser och Edvin Anger med sin ungdomliga entusiasm och enorma potential har skingrat det herrmörker vi pekat på i flera år.

Ebba Andersson var åter efter sin covidperiod och det med besked. Under söndagen malde hon ner sitt motstånd i den branta stigningen intill hoppbacken. Hon vann den individuella starten, hon dominerade masstarten.

Huvudkonkurrenten i VM, Frida Karlsson, gladdes åt sin Sollefteåvän, men sannolikt också åt att hennes egen kropp svarade på lördagens intervallpass på hemmaplan.

Blir glad över att bara se henne

Linn Svahn är också tillbaka, tävlade för andra helgen i rad. Hennes tålamod torde inspirera alla skadade idrottare, bakslag efter bakslag, nya operationer och hopp som släckts och tänts kring en knepig axelskada och bristande behandling från start.

Efter fjärdeplatsen i sprinten i lördags försvann hon in bakom en skärm. Satt där sur, med trumpen blick. Vinnarskallen har inte trubbats av under den prövande frånvaron, men jag vågar påstå att personligheten mjuknat och mognat. Som för alla som växer.

Linn Svahn har gjort en imponerande resa.

Det har även Ingvild Flugstad Östberg. Jag blir glad över att bara se henne. Givet var det aldrig då motståndaren varit svårare att identifiera.

Ingvild Flugstad Östberg gick över gränsen, som många ambitiösa unga (ofta kvinnliga) idrottsutövare gör i sin iver att ta det extra klivet.

Sedan hösten 2019 har konkurrensen inte kommit från Therese Johaug, Frida Karlsson eller Ebba Andersson. Den har hennes egen kropp utgjort.

helskärm

”Måste säga att jag är väldigt stolt”

Svårigheter att få ihop balansen mellan kost och träning har inneburit att hon inte nått det norska skidlandslagets hälsokrav. Ingvild missade VM 2021 och OS 2022, men har inte givit upp. Hon har sökt, men inte funnit rotorsaken till underskottet mer än att träningsivern varit en för stark drivfaktor.

Utanför landslagsgruppen såg hon sig själv i spegeln och bestämde sig för ett sista försök. Nu är hon med och slåss om pallplatserna igen.

I samband med premiären i Ruka i november frågade jag Ingvild Flugstad Östberg om hur tiden utanför spåren varit.

– Jag måste säga att jag är väldigt stolt. Det är en seger i att bara vara här. Det var inte givet att jag skulle komma hit igen, sa hon.

Du har varit väldigt öppen kring din problematik, hur viktigt är det för alla unga kvinnor och män i dagens samhälle att vara det?

– Det finns inget annat jag vill vara än en bra förebild och så känner du att du inte kan vara det. Samtidigt har jag inte gjort annat än det bästa jag kunnat och ändå känt att man blivit stämplad som mycket annat.  Även om det varit tufft har jag haft det väldigt bra. Det är något alla kan tänka på, man ska ta till vara på sig själv.

Det där sista är förstås inte ett råd bara till unga idrottare, det kan vi alla ta med oss och det tänker jag på varje helg ”Flugan” flyger fram i spåren.

Hennes comeback är vinterns viktigaste.