Frågan som delar idrottsvärlden

Från totalförbud till öppna dörrar

Patrik Brenning

Australien har slagit upp dörrarna på vid gavel för transatleter samtidigt som religiösa krafter i USA jobbar för ett totalförbud.

Nu har frågan blivit så delikat att Internationella olympiska kommittén (IOK) inte ens vågar ta i den.

I september förra året rapporterade The Guardian att IOK skjutit upp beslutet om en halvering av de tillåtna doserna testosteron för transkvinnor eftersom hela frågan ”blivit så politiskt laddad och känslig”.

I dag är IOK:s rekommendation att transkvinnor måste ha ett testosteronvärde under 10 nanomol per liter. Ett kontroversiellt mått då kvinnor normalt har mellan 0,12 och 1,79 samtidigt som män kan variera mellan 7,7 upp till 29,4 nmol/l.

Röster inom IOK restes därför för att halvera det tillåtna värdet, något Internationella friidrottsförbundet redan förespråkar, men ett beslut dröjer till efter OS i Tokyo i sommar.

Detta efter att frågan radikaliserats i länder runt om i idrottsvärlden.

Australien har valt att gå åt ena hållet där landets idrottsorganisationer nu aktivt uppmanas att inkludera transpersoner i sporten. Bland annat uppmuntras föreningar att ha kvinnliga hygienprodukter i alla omklädningsrum, införa könsneutrala miljöer att byta om i och ta fram tävlingskläder i unisex.

Frågan har dock visat sig komplicerad, vilket personifierats av Hannah Mouncey.

helskärm

Mouncey föddes som man och stoppades efter sin könskorrigering från att tävla mot andra kvinnor i australiensisk fotboll. Mouncey bytte då sport till handboll och förde Australien till VM 2019 bara för att portas från turneringen av sina egna lagkamrater som inte var bekväma med att ha 30-åringen i omklädningsrummet.

Australien hoppas nu öka såväl medvetenheten kring, som möjligheterna för, transkvinnor inom idrotten. I USA finns det samtidigt starka religiösa krafter som på rättslig väg försöker förmå landet att göra precis tvärtom.

Arizona, Alabama, Georgia, Indiana, Missouri, New Hampshire, Tennessee och Washington behandlar just nu lagförslag som skulle göra det förbjudet för transkvinnor att idrotta. Detta efter en nationell kampanj driven och finansierad av konservativa kristna lobbyorganisationen Alliance Defending Freedom.

Stämde delstaten

Gruppen jobbar sedan tidigare mot abort samt samkönade äktenskap och finansierade 2017 bland annat rättslig hjälpt till svenska barnmorska Ellinor Grimmark som nekats jobb då hon vägrade att utföra aborter.

Nu hjälper Alliance Defending Freedom tre flickor i Connecticut som stämt delstaten för diskriminering. Flickorna menar att de förlorat tävlingar, och med det möjligheten till attraktiva idrottsstipendier, på grund av orättvisa förutsättningar när de tvingats tävla mot transkvinnor.

I Connecticut, och minst 17 andra delstater i USA, tillåts alla transpersoner att tävla fritt utan restriktioner. När det kommer till elitidrotten är dock reglerna mer strikta.

I Sverige måste en transman ha bytt sitt juridiska kön och hålla sig inom rimliga nivåer testosteron. För transkvinnor rekommenderas i sin tur två års karenstid för att testosteronnivåernas effekt på muskulaturen ska ha försvunnit.

”Ytterst osannolikt”

Ordföranden för svenska dopingkomissionen Åke Andrén-Sandberg avfärdar med det också alla farhågor om att transpersoner kan rubba tävlingsbalansen och få en orättvis fördel.

– Man kan utgå från att de kvinnor som har ett naturligt tillstånd av höga testosteronnivåer som friidrottaren Caster Semenya kan bli väldigt bra men de kvinnor som bara tar testosteron i de doser som behövs för att uppleva sig som män blir inte elitidrottsutövare. Det är ytterst osannolikt. Man kan aldrig säga aldrig men det är ytterst osannolikt, säger Andrén-Sandberg och fortsätter:

– Dessutom är det inte bara att behandla testosteronnivåer och så är allt frid och fröjd utan det är ju starka sociala psykologiska faktorer som också spelar väldigt stor roll. Jag tror det kommer dröja länge innan vi ser dem i elitsammanhang i någon särskild utsträckning.

Historien ger också dopingexperten visst stöd. När tennisspelaren Renée Richards, efter att ha tagit arrangören till domstol, fick rätt att delta i US Open 1977 fruktade kritikerna att “en våg av transpersoner” skulle följa. En våg de fortfarande väntar på.