Svensk handbolls största skräll – kanske någonsin

LILLE. Rom är byggt på sju kullar.

Det svenska VM-laget på fyra.

En seger i kväll skulle vara svensk handbolls största skräll sedan VM-guldet 1990 – kanske någonsin.

Mot tidernas bästa landslag.

På deras hemmaplan.

Med 28 000 motståndarfans.

I en VM-kvartsfinal.

Med ett nytt landslag som visserligen är älskvärt och som imponerat oerhört i VM men som fortfarande inte besegrat en europeisk stornation.

Hur stora är då Sveriges chanser?

25 procent, säger vår expertpanel i snitt.

Jag tycker att det är en smickrande siffra för Sverige – även om jag står fast vid att just Sveriges (okej, och Norges) effektiva kontringshandboll kanske är det enda sättet att betvinga Frankrike i detta VM.

Jag skulle vilja sträcka mig till högst 20 procent.

Lika stort som VM-finalen 1990

Men jag håller med Magnus Wislander om att innan VM började var det noll.

Hur stor skräll skulle det då vara om ­Sverige lyckas?

Nej, jag ska inte komma släpandes med Miracle on Ice, Steve Bradbury eller ­Vitryssland mot Tre Kronor.

Men är det en större skräll än när Sverige besegrade Sovjetunionen i VM-finalen 1990?

Jag ställde den frågan också till expert­panelen och fick hela paletten av svar.

Ja, svarade Tomas Axnér och Claes Hellgren.

Lika stor, svarade Magnus Grahn och ­Martin Frändesjö.

Nej, svarade Oscar Carlén, Magnus ­Wislander, Staffan Olsson, Ljubomir Vranjes och Per Johansson.

Unik sammanhållning

Vi ska inte dribbla in oss i argumenten för och emot men vi kan av den högst ovetenskapliga undersökningen konstatera att man i varje fall kan jämföra dem på samma vecka.

Men Sverige har imponerat som sagt och bakom denna VM-succé på plan och taktiska triumf ligger en, om man ska lyssna på spelarna, nästan unik sammanhållning och gruppdynamik.

Detta är en framgångsfaktor som visserligen är smått luddig att beskriva och analysera, också för spelarna själva, men som man inte ska förbise när man försöker förklara varför Sverige är så bra just nu.

Men det är uppenbart att ledarteamet ihop med spelargruppen hittade väldigt rätt i rollfördelningar, ramar och regler väldigt snabbt när generationsväxlingen var genomförd. Man måste ha gjort det redan under den första EM-kvalveckan i november.

Sensationellt snabbt kan man tycka då det handlar om ett nytt landslag.

Men faktum är att de här spelarna redan hade gjort flera mästerskap med flera av sina lagkamrater i VM-laget.

Men då i junior- och ungdomslandslagen.

15 av de 16 spelarna kommer nämligen från blott fyra årskullar.

Tollbring, Jeppsson, Konradsson, Frend Öfors och den ett år yngre Lukas Nilsson spelade UVM ihop för 1,5 år sedan.

Ekberg, Appelgren, Nielsen, Pettersson och den ett år yngre Zachrisson spelade ihop flera år i 88/89-landslaget.

Gottfridsson, Lagergen och Stenmalm har spelat u-mästerskap ihop.

Darj, Andreas Nilsson och Zachrisson ­tillhör samma generation.

Talangutvecklingen fungerar

Fyra årskullar i rad som bildar ett helt landslag (undantaget är åldermannen ­Andreas Palicka som vann UVM-guld 2007).

– Det är ganska osannolikt, säger Jan ”Proppen” Karlsson.

Han är ny överledare för landslaget och var u-förbundskapten för de tre sista av de fyra årskullarna. 

Steget in i det stora landslaget har tagit olika lång tid. ­Ekberg har varit given sedan 2009 medan det tog generationskamraten Appelgren ytterligare sex år.

– De nya har sina kamrater som varit med tidigare och som de kan luta sig mot dem. De känner dem väl från tidigare mästerskap. Den tryggheten tror jag är viktig här, säger Proppen.

– Det är kul att kunna bygga vidare på något med några man gjort en resa med tidigare, säger Appelgren.

De här fyra årskullarna stod för en medaljskörd i j- och u-sammanhang som vi inte har sett vare sig före ­eller ­efter dem.

Talangutvecklingen
i svensk handboll har kritiserats på sistone och en ny spelarutbildning sjösätts till våren.

Men det här lagets VM-succé visar att vissa delar av talangutvecklingen de senaste åren har fungerat.

Följ ämnen i artikeln