Leifby: Nils van der Poel gör mig varm i hjärtat
Publicerad 2021-01-02
Nils van der Poel.
Visst låter det som en svensk upptäcktsresande som flugit vätgasballong och försvunnit på någon packis någonstans i ingenstans med magen full av trikiner.
Sanningen är inte långt därifrån.
Det är inte ofta det händer nuförtiden, men under de stillsamma julkvällarna i förra veckan uppstod både möjligheten och suget att göra sig lite fräsch, klä av sig naken, lägga sig bekvämt... för att se Sportspegeln.
Den förträfflige Peter Jonsson rattade sändningen lika tryggt som Hans Ruter svepte sin ismaskin över det frusna vattnet i Diö ishall när jag var liten.
Förutom sedvanlig resultatrapportering visades några längre reportage och jag fastnade för det om skridskoåkaren Nils van der Poel.
Jag pratade med honom för några år sedan då han bodde i en barack i skogen, hoppade fallskärm och livnärde sig på Lingongrova, söt amerikansk läskeblask och Nutella.
När han vann JVM-guld på 5000 meter skridskor 2014 tog han en paus då han inte riktigt kände det han hoppats få känna.
Smäller i sig saffransbullar
Det är sådan han är, van der Poel, och till min stora glädje har han inte ändrat sig.
Härom veckan dök han upp från ingenstans och slog sitt eget svenska rekord på 10 000 meter med 18 sekunder, tiden 12.46,91 (läst med Bo Hanssons Sarajevo 84-röst) var även världsårsbästa och den sjunde bästa tiden i världen någonsin, och i Sportspegeln hade reportern Milad Akbarzadeh varit och träffat honom i Trollhättan.
Om ni inte vet vem reportern Milad är så kan jag bara kort berätta att det är en pigg jävel som tog över Pelle Nyströms västkustkorre-roll när legendaren slutade.
”Lill-Pelle” Milad har gjort ett par fina reportage och mötet med van der Poel var påpassligt.
Och visst är den svenske skridskoåkaren lite av en upptäcktsresande.
I reportaget berättade han att han kommit fram till att han behöver göra annat för att komma dit han vill nå, som värnplikt i Arvidsjaur och att hoppa fallskärm, och precis innan han springer ett tre timmar långt löppass – i jeansskjorta – smäller han i sig en påse saffransbullar.
Vilken otrolig förebild.
Jag menar det.
I stället för ytterligare ett mörkt reportage om dessa hårdsatsande asketatleter som antingen fått ätstörningar eller blivit av med alla spår av självdistans, unga människor som drillats av någon hjärndöd, despotisk farsa, så var det förlossande att se någon som är experimentell utan att framstå som någon i ett laboratorium framställd elitidrottsrobot.
Nils van der Poel gör mig varm i hjärtat, inte bara för att han är en exemplarisk förebild för våra yngre, utan också för att de här fritänkande ”dårarna” som gör det oväntade och annorlunda skänker idrotten en fräschör den verkligen behöver.
Är en otrolig sport
Gunde Svan med lång stav, Stina Nilsson som slänger upp en bössa på ryggen eller Tommy Sandlin som firade jul mitt i sommaren eftersom Brynäs ”alltid var bra efter jul”.
Det enda som störde mig med reportaget i Sportspegeln var att det kunde varit dubbelt så långt, men tvingades ner till sex minuter eftersom det, 2021, ska komma ett nytt program vid en viss tid efter programmet som reportaget var en del av.
Men, skit samma.
Skridskor är en otrolig sport med sina varvstider, buljongåkare och lager av mäktighet, jag saknar den i mitt liv och jag undrar om det finns en rörelse i idrottsvärlden som är lika betagande vacker som en skridskoåkares långsamma, noggranna överstegsskär i en kurva.
I januari avgörs både EM och VM i skridskor och om lite drygt ett år väntar olympiska spel i Kina om det nu blir av.
Jag ser redan nu fram emot Nils van der Poels OS-expedition.