Wennerholm: Det var bättre för...

Publicerad 2017-08-10

LONDON. Friidrotten kämpar med en publik som både tvivlar och buar här i London.

Jag förstår dem fullständigt.

Men det kanske tydligaste exemplet på sportens trovärdighetsproblem finns i statistiken.

VM i Rom för 30 år sedan utklassar VM i London.

Det kanske tydligaste exemplet kom på onsdagskvällen då kinesiskan Liljiao Gong vann damernas VM-guld i kula med en stöt på 19.94.

I VM i Rom för 30 år sedan hade det räckt till en niondeplats!

Jag brukar inte vara vän av utropstecken, men här har det aldrig varit mer befogat.

Den gången vann ryskan Natalja Lisovskaja med en stöt på 21.24 och tjeckiskan Helena Fibingerovas 20.29 räckte bara till en åttondeplats.

På damsidan är skillnaden enorm.

Bland herrarna hade inte dopningen lika stor effekt, men klasskillnaden syns där också i många grenar.

Jag kan garantera att 1987 års Edwin Moses, som vann herrarnas 400 häck på 47.46, hade utklassat norrmannen Karsten Warholm (48.35).

Och en superdopad Ben Johnson sprang nästan tiondelen snabbare än Justin Gatlin här i London, då han vann herrarnas 100 meter på 9.83. Det var nytt världsrekord, men alla Johnsons tider ströks senare.

Så i en idrottsvärld som ständigt går framåt och spränger nya gränser, går friidrotten åt andra hållet.

Men det finns ett enkelt svar på friidrottens stagnation.

Förklaringen stavas naturligtvis dopning. Det är enda anledningen till att varenda världsrekord på damsidan från 100 till 800 meter är satta på 1980-talet.

Blir väldigt tydlig skillnad

Detsamma gäller teknikgrenar som höjd, längd, kula och diskus. Plus sjukampen som är en kombination av allihop.

Att grenar som stav, slägga och tresteg har färskare rekord beror mest på att de inte infördes på damsidan förrän på 1990-talet.

Skillnaden blir väldigt tydlig när man lägger de gamla segerresultaten från VM i Rom 1987 bredvid de här i London trettio år senare.

Och då har inte damernas höjd, där Stefka Kostadinova satte världsrekord när hon hoppade 2.09 i Rom, eller längd, där Jackie Joyner-Kersee vann på 7.36, avgjorts här i London än.

Man behöver inte vara rymdforskare för att lista ut att de flesta av 1980-talets resultat och rekord inte är trovärdiga.

Jag hittar knappt ett enda.

Och att det satts så många världsrekord från 1500 meter och uppåt sedan dess, beror mest på att EPO inte fanns att dopa sig med där i Rom 1987.

Det kom först något eller några år senare och här fick dopningspolisen vänta drygt tio år innan de hittade en säker metod att spåra syntetiskt EPO i urinen.

De första riktiga testerna kunde utföras först i OS i Sydney är 2000.

Enormt mörkertal

Men det är fortfarande enormt svårt att upptäcka EPO. Utredningen kring cyklisten Lance Armstrong visade att EPO injicerat under huden på kvällen var borta ur systemet redan morgonen efter.

Armstrong som aldrig åkte fast i ett dopningstest.

Mörkertalet är fortfarande enormt och när jag såg etiopiskan Almaz Ayana springa hem guldet på 10 000 meter här i London i sin första tävling för säsongen, hade jag svårt att jubla.

Samma Ayana som krossade kinesiskan Wang Junxias då 23 år gamla världsrekord när hon sprang hem OS-guldet i Rio förra året på 29:17.45.

Jag jublade inte då heller och hade jag haft en synlig tankebubbla ovanför skallen hade det stått ”EPO” i den. Det är ingen anklagelse, bara en väldigt stark och välmotiverad misstanke.

När jag jämfört segerresultaten från VM i Rom 1987 och VM i London 2017, har jag inte tagit hänsyn till väder och vind, som naturligtvis påverkar. Och taktiklopp i mästerskapen ger olika förutsättningar. Men utslaget på en dryg vecka och dagens snabbare banor, så spelar det ingen roll.

Det var bättre förr.

Det är friidrottens största problem.

De gamla rekorden måste strykas. Annars kan de bli kvar där för tid och evighet.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.