”Det låg blodiga spelare i korridorerna”

Av: Erik Niva

Publicerad:
Foto: Phil Cole / Getty Images Europe
  • Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.

  • Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.

  • Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.

SPORTBLADET

VEM? Rasmus Lindgren

VAR? Ajax, Nederländerna

NÄR? 2010/11

/RASMUS LINDGREN BERÄTTAR SJÄLV/

”Egentligen skulle jag säga att Ajax är en av de största klubbarna i hela Europa. Inte resultatmässigt numera, men om du ser till namnet, traditionerna, förväntningarna, kraften i identiteten. I den klubben räcker det inte med att vinna – det ska vara frejdigt och det ska vara attraktivt – och hela den kulturen innebär en stenhård press på spelarna. Det är fantastiskt att vara en del av det, men det är också så hårda krav att de kan förvandlas till en belastning.

In i den här säsongen hade klubben varit sökande under ganska många år. Titeltorkan var längre än på årtionden, för Ajax hade inte vunnit ligan sedan 2004. Då var jag en ung spelare i juniorlaget, Jong Ajax. Men i Ajax förväntas man vinna precis varje år, och hela tiden växte snacket om hur vi var tvungna att få dit den tredje stjärnan på vår tröja, vinna den 30:e ligatiteln.

Efter två och ett halvt år i Groningen hade jag själv återvänt till Ajax under 2008, och återkomsten hade väl varit lite upp och ner. Första året var jag mestadels en startspelare, men sedan var det lite ut och in ur elvan och till och med en tid riktigt långt in i frysboxen.

”Jol satte mig i frysboxen direkt”

Den tuffaste perioden kom när Martin Jol blev ny manager, sommaren 2009. Mycket ändrades med honom, inte minst själva spelet. Det var mycket rakare, inte det traditionella Ajax-spelet. Martin Jol är en tränare som jag tror kan motivera en grupp i ett år eller ett och ett halvt, men därefter någonstans tror jag att det blir svårt. Jag blev förvånad över hur gammeldags brittisk han kändes, verkligen en helt annan typ jämfört med de tränare som Ajax brukar ha.

Jag hade ju gått genom klubbens juniorlag, och längs hela vägen hade jag egentligen bara haft gamla Ajax-spelare som tränare, såna som var helt stöpta i klubbens modell. I a-laget debuterade jag under Ronald Koeman, sedan hade jag Danny Blind och sedan Marco van Basten.

När Jol kom in satte han mig i frysboxen direkt, och jag var så långt ifrån att jag inte ens fick chansen i försäsongsmatcherna. Jag krigade vidare i ett halvår, men det var inte ens på tal att jag skulle spela. Framme vid vinteruppehållet 2010 hade jag väl egentligen bestämt mig för att jag behövde flytta vidare, och Bröndby var intresserade. Ajax skulle spela en träningsmatch mot Groningen, och min agent förhandlade fram att jag i alla fall skulle få spela en halvlek för att visa upp mig för Bröndby. Alltså inte för att jag skulle få chansen att konkurrera i Ajax, utan bara för att de skulle kunna visa upp mig och få in lite pengar vid en försäljning. Men så gick det bra både för mig och för laget i den där halvleken – och helt plötsligt blev det helt andra tongångar.

Foto: DANIEL NILSSON / BILDBYRÅN
Rasmus Lindgren.
Foto: Arturo Rodriguez / TT NYHETSBYRÅN
Martin Jol.

På ett halvår hade jag inte ens varit i närheten av att få spela i en enda match, men från ingenstans var jag nu med i startelvan igen. Så fort ligan började om så startade jag varje match.

Under hela hösten hade inte Martin Jol sagt ett enda ord till mig, men nu kom han fram och pratade och förklarade sig. Han sa att han fått direktiv uppifrån om att vår kamerunier Eyong Enoh var den som skulle starta som defensiv mittfältare – och att jag utifrån den situationen var för dyr för att hänga kvar i klubben som truppspelare.

Scenförändringen var total. Vårt äldsta barn hade fötts under den här perioden då Jol ignorerade mig, så då hade jag inte ens fått ett grattis eller någonting. Jag trodde inte ens att han visste att vi hade fått barn – men nu när jag spelade igen och vi var kompisar så kom han minsann med en present. Då påstod han att presenten legat i hans bil ända sedan den hösten, men att han inte hade vågat ge den till mig. Det var ganska komiskt.

Våren 2009 startade jag sedan varje match, fram till det att jag skadade knät mot Heerenveen borta. Sedan var jag ur spel resten av den säsongen, och egentligen inte riktigt tillbaka ens när nästa säsong skulle börja.

Vi hade kommit tvåa i ligan den våren, och skulle därför försöka kvala till Champions League mot grekiska PAOK. Inför den avgörande bortamatchen fick jag en spruta i knät, behövde testas sent innan jag överhuvudtaget fick klartecken till spel.

Med facit i hand var det för tidigt. Vi lyckades ta oss vidare på bortamål efter att jag gjort mål på en frispark – kanske inte det allra bästa ingripandet den målvakten gjort – men insatsen slet verkligen på knät. Efter matcherna mot PAOK var jag borta i sex veckor igen.

”Jag sparkade ner honom”

Min återkomst var mot Feyenoord borta i ligan, och det är ett möte som jag tror att folk i Sverige faktiskt har svårt att förstå känslorna kring. Redan när jag var i juniorlaget var jag med om en match mot Jong Feyenoord som urartade fullständigt. Efter slutsignalen stormade Ajax-folk planen, och de kom med både slag och sparkar. Den de främst var ute efter var Robin van Persie. När vi kom in till omklädningsrummen efter allt så låg det blodiga Feyenoord-spelare i korridorerna. Det var helt galet.

Själv tyckte jag ändå att det här var de absolut roligaste matcherna som gick att spela, framförallt borta i Rotterdam. Publiken är så nära planen på De Kuijp. Jag älskade alltid att springa ut till uppvärmningen, fick en jävla energi av buropen och allt de skrek till mig. Även när jag var i Groningen så hatade de mig, eftersom jag var fostrad i Ajax och Amsterdam. Det räckte.

Med Ajax förlorade jag faktiskt aldrig mot Feyenoord, och den här matchen vann vi med 2-1. I och med det gick vi upp i serieledning, och sedan var egentligen resten av hela ligasäsongen en enda lång toppstrid. Nästa stormatch kom mot PSV hemma i november, och i den spelade jag bara en kvart – men jag hann med rätt mycket på den kvarten.

Nämen, jag hade retat mig länge på Ibrahim Affelay, som spelade för PSV då. Spydig jävel. På övertid sparkade jag ner honom, men det var ingen riktig kapning, utan mer av en eftersläng. I efterhand skulle jag ha tagit honom rejält, eftersom jag ändå fick rött kort.

Ändå fick jag inga svarta rubriker efteråt. I tumultet som uppstod efter min tackling så bet nämligen Luis Suárez en annan PSV-spelare. Det var första gången han gjorde något sådant, men det skulle ju bli fler. Tydligen utlöste jag något i honom som han sedan inte kunde stoppa, haha.

”Suárez gick över lik”

Det är lite speciellt med Luis Suárez, för vi två följdes lite åt genom karriären. Först spelade vi tillsammans i Groningen, och sedan i Ajax igen. Vi måste ha spelat uppemot 100 matcher i samma lag, och under mina utlandsår var det ingen annan som jag spelade med lika ofta.

När han och hans flickvän först kom till Holland från Uruguay så tog min fru hand om hans tjej ganska mycket. Hon var jätteung när de kom till Groningen. Luis själv var väl kanske 19, och Sofia var nog inte mer än 16. Min fru försökte hjälpa henne så gott det nu gick. De kunde knappt kommunicera, men åkte i alla fall tillsammans till bortamatcherna och så.

Foto: BILDBYRÅN
Luis Suárez och Rasmus Lindgren.
Foto: BILDBYRÅN
Luis Suárez och Rasmus Lindgren.

Luis Suárez var härlig att ha att göra med utanför planen – sprallig, skämtsam – men på planen gick han ju över lik för att vinna. När han först kom till Groningen tänkte jag: ”Vafan är detta?” – men det var mest bara för att han inte hade någon bollbehandling överhuvudtaget. På övningarna kunde han liksom inte ens passa en boll längs gräset som vanligt, utan det var alltid bollar som studsade omkring och bollar som flög upp i luften. Men när det sedan kom till spel så var det något som hände i honom. Då skulle han vara vinna.

De saker han gjorde... I början trodde jag att det var tur. Oftast var det bara den klassiska motläggsfinten – men han fick ju med sig bollen hela tiden, precis hela tiden. Så efter ett tag fick jag inse att det inte var fråga om tur, utan att det funkade både över tid och i olika lag. När han väl hade varit några säsonger i Holland så vann han stundtals matcher helt på egen hand åt oss i Ajax. Då insåg jag absolut att han var något extraordinärt.

Under åren i Holland fick jag spela med ganska många som verkligen nådde hela vägen till den yttersta toppen. Det räcker med att titta på Champions League-finalen i fjol för att hitta fyra gamla lagkamrater; Virgil van Dijk, Christian Eriksen, Jan Vertonghen och Toby Alderweireld.

Någonstans tycker jag väl att det finns en skillnad mellan de Ajax-skolade spelarna och de andra. Luis Suárez levde väldigt mycket på att vara en otrolig vinnare och Virgil van Dijk levde väldigt mycket på att vara ett fysiskt monster. Från början var han lite opolerad, valpig och nonchalant – men som mittfältare kändes det ändå alltid jäkligt tryggt att ha honom bakom sig. Han ordnade upp det mesta. Genom sin fysik fick han mycket gratis, fotbollen var hela tiden enkel för honom. När vi körde en-mot-en på träning så var han bäst både defensivt och offensivt – han var så snabb och så stark att det räckte.

Ajax-killarna är på något sätt andra typer, och när jag tittar på dem ser jag i högre utsträckning spelare som har haft nytta av sin skolning och sin coaching. Alla de här som gick vidare till de högsta höjderna kom till klubben redan när de var 15-16, och fick tidigt vänja sig vid att det ställdes stenhårda krav på dem ute på planen. I Ajax utbildas du att göra rätt val med bollen – du utvecklar ditt beslutsfattande på planen – på ett sätt som gör så att du lär dig att tänka fotboll.

”Jag höll för att spela i Ajax”

Varken Alderweireld, Vertonghen eller Eriksen har kunnat leva på sin fysik. Christian Eriksen var 16-17 år när han först kom upp och började träna med oss i Ajax a-lag, men det räckte med den första träningen för att se att han hade något extra. Egentligen inga tydliga spetskvaliteter förutom en fin blick och en fin fot – men det som utmärkte honom var att han var en så himla smart spelare. Det krävdes ingen extra ansträngning för honom att gå från Ajax juniorlag till Ajax seniorlag och vidare ut i världen – han klarade sig på sitt spelsinne.

Själv nådde jag ju aldrig lika långt som de här killarna, men just hösten 2010-11 fick jag också prova på det som skulle bli deras självklara hemmaplan. Då fick jag också spela i Champions League, i en grupp med Real Madrid, Milan och Auxerre. När jag skulle göra det för första gången så kändes det otroligt stort. Det är den högsta nivån du kan spela på i världen, så speciellt när jag tänker efter såhär i efterhand känns det häftigt att ha fått chansen att vara med om det.

Samtidigt visste jag redan då att det fanns en skillnad mellan mig och flera av mina lagkamrater. Jag kände inte att jag snart skulle ta ytterligare ett steg till Premier League eller La Liga – utan jag visste att jag behövde stångas och prestera på mitt absoluta max för att överhuvudtaget kunna stanna kvar i Ajax. Så stor talang fanns inte i mig. Den fysiska kapaciteten hade jag inte. Så bra var jag helt enkelt inte.

Foto: Ermindo Armino / TT NYHETSBYRÅN
Lindgren i kvalet till Champions League 2010.
Foto: ERIK NIVA
Erik Niva med en Lindgren-tröja.

Jag höll för att spela i Ajax – jag var uppskattad och respekterad där – men jag var aldrig en given startspelare. Så redan där och då förstod jag att de där Champions League-matcherna på ett sätt var peaken på karriären. Tyvärr gick vi inte vidare. Vi var med fram till den näst sista omgången, men då förlorade vi med 4-0 hemma mot Real Madrid samtidigt som Milan vann sin match och blev klara.

I samband med det lämnade även Martin Jol klubben, och Ajax-legendaren Frank de Boer kom in istället. Jag hade aldrig känslan att han inte uppskattade mig, men det blev ändå så att jag slutade få starta efter att han tagit över. Han var ärlig mot mig. Tidigt förklarade han att han såg mig som en viktig del av truppen, men inte som en startspelare.

Ändå fortsatte jag få en del speltid, men i mars så skadade jag mig sedan igen. Min sista start för Ajax gjorde jag i cupsemifinalen mot RKC Waalwijk, den 3 mars 2011. Vi vann med 5-1, men mest minns jag faktiskt den matchen för att Frank de Boer bråkade med Mounir El Hamdaoui, vår marockanske anfallare.

”Firades inför 80 000”

El Hamdaoui var vår bästa målskytt den säsongen, men under den första halvleken av cupsemin hade han irriterat tränaren genom att gå själv snarare än att passa i någon situation. Så i paus letade de Boer efter honom för att skälla ut honom – men då var El Hamdaoui på toa och stannade kvar där i säkert sju, åtta minuter. När han till sist kom ut sa de Boer: ”Nästa gång någon annan står bättre till så passar du!”. Då svarade El Hamdaoui med att säga: ”Okej, nästa gång passar jag dig”. Det räckte för att de Boer skulle byta ut honom i paus, och sedan lappades den relationen aldrig ihop. El Hamdaoui spelade knappt för Ajax igen – och det gjorde ju inte jag heller.

Strax efter cupsemin var det ett landslagsuppehåll, och då skadade jag ledbandet på insidan av knät i någon träningsmatch. Det gjorde så att jag missade resten av säsongen, och det var extra surt i och med att vi gick så jävla bra och att allt mynnade ut i ett episkt avgörande.

Hela säsongen kulminerade med två finaler mot Twente. Först cupfinalen – som vi förlorade efter ett mål i slutet av förlängningen – men framförallt sedan den allra sista ligaomgången. Det visade sig vara en helt avgörande match om titeln, och jag tror aldrig att det hade hänt i holländsk fotboll. Det byggdes upp enormt inför den. Även om jag såklart inte kände mig lika delaktig när jag var skadad och hängde på gymmet så var det ändå häftigt att uppleva.

Det blev en speciell dag för mig på många olika sätt. Den började med att min ettåriga son skulle upp på sängen för att leka och hoppa – men trillade ner och fick en bula som inte liknade något som jag någonsin sett tidigare. Den var bokstavligt talat stor som en tennisboll. Vi fick åka in med honom till akuten – satt där i två, tre timmar – och jag visste hela tiden att jag skulle sitta i studion i tv-sändningen från matchen i den holländska motsvarigheten till Dplay.

Foto: BAS CZERWINSKI / TT NYHETSBYRÅN
Ajax firar efter segern i sista matchen mot Twente.

När vi väl fick åka hem från sjukhuset var det stress dit, och när matchen väl började hade jag liksom inte hunnit förbereda mig på vilken otrolig stämning och upplevelse det skulle vara. Vi vann med 3-1, första titeln på sju år var säkrad.

Sedan skulle vi på fest, men precis när min fru lämnat sonen hemma med svärfar så började han kräkas. Min fru fick åka tillbaka till sjukhuset med honom, och då sa de att han behövde läggas in över natten för observation. Till råga på allt var det här min frus födelsedag, men ändå sa hon att jag skulle åka och fira med laget medan hon stannade kvar och sov på sjukhuset.

Så jag var med och firades inför 80 000 på Museumplein och jag var med på guldfesten som hölls på en båt, men jag kunde aldrig slappna av riktigt. Till slut visade sig allt vara lugnt med grabben – antagligen var det väl bara en liten hjärnskakning – men det var både dubbla och trippla känslor hela det här dygnet.

”Fick inga känslor för Salzburg”

När firandet väl klingat av hade jag fortfarande ett år kvar på mitt kontrakt med Ajax, men både jag och klubben kände väl att det var dags att hitta en annan lösning. De hade meddelat att de inte tänkte förnya kontraktet, och jag förstod ju därför att det skulle bli svårt med speltid ifall jag valde att stanna det sista året också.

Det jag sa till min agent var att jag ville ha ett lag som spelade i de europeiska cuperna och som kunde vinna titlar, och det var de premisserna han letade utifrån. Så blev det ju – jag vann både ligan och cupen säsongen efter i Österrike – men ändå fick jag inga som helst känslor för själva klubben Red Bull Salzburg.

När jag gick dit var jag lite yngre än jag är nu, och reflekterade väl inte så himla mycket över vad Red Bull Salzburg var för klubb eller vad de egentligen stod för. Ska jag vara ärlig gjorde jag inte en massa research, utan tänkte mest bara på att jag skulle få ut så mycket som möjligt av min karriär. Hade jag ställts inför samma situation idag hade jag varit mycket mer angelägen om att titta på andra alternativ också, och hade det bara funnits något någorlunda sportsligt likvärdigt hade jag absolut föredragit att spela där även om ersättningen var lägre.

I min karriär har jag spelat a-lagsfotboll för fyra olika klubbar, och fler kommer det inte heller att bli. En av dem betyder egentligen inte någonting för mig – medan jag håller de andra tre väldigt varmt om hjärtat.

Jag är oerhört stolt över att ha spelat för Ajax. Faktum är att klubben faktiskt fanns med mig väldigt tidigt. När jag var tio år gammal hade min ungdomstränare i Landskrona varit nere i Amsterdam på någon sorts studieresa. Han kom hem med en Ajax-tröja till mig, med nummer 8 och namnet Lindgren på ryggen.

Att jag sedan fick utbilda mig där, spela Champions League där och till sist även vinna ligan där känns såklart väldigt speciellt”.

Publicerad: