Svenske doldisen gör succé i Six Days
Enduroföraren Mikael Persson: ”Helt ofattbart”
Uppdaterad 2021-09-05 | Publicerad 2021-09-03
En brunnsarbetare i Karlskoga gasar ifrån proffsen i VM.
För Mikael Persson är det sista chansen till att leva ut drömmen.
– Det här är det största jag gjort, säger han.
Anrika Six Days, även känt som lag-VM, är den äldsta tävlingen under kalenderåret för enduroförare.
– Rent internationellt är det även den största sett till antalet deltagare. Om man vinner ett individuellt VM, som körs över ett helt kalenderår, är ett sådant guld eller guld här ganska snarlikt, säger Mikael Persson.
Persson bor och jobbar i Karlskoga. Han arbetar med brunnar för ett lokalt företag, där personalen består av honom själv, ägaren och ägarens son.
Han beskriver sig själv som lite av en enduroexpert. Det finns fog för det. För när han stämplar ut från jobbet klockan 16 hoppar han upp på hojen. Han är bra på det. Bäst i Sverige – och trea individuellt efter fyra dagars tävlande i Six Days, som i år körs i Italien.
– Det är helt ofattbart. Det är svårt att sätta ord på den känslan, Jag var mer eller mindre i chock efter den andra dagen, när jag insåg att ”fasen, jag ligger trea”. Jag trodde inte att det var sant, säger han efter en femteplats och tre tredjeplatser mot heltidsproffsen.
Han tävlar mot den samlade världseliten. Den, som består av fabriksåkare med feta sponsorkontrakt. Den, som Persson uppskattar hinner träna minst dubbelt så mycket som honom själv. Den, som inte behöver arbeta med brunnar vid sidan av.
Nobbades av stora fabriken
Men Persson har inte alltid tvingats arbeta vid sidan av sin endurosatsning. 2015 var han bäst i världen, när han vann ungdoms-VM. Sveriges första VM-guld i enduro sedan 2007, och ett rop till fornstora dagar då Anders Eriksson, en av sportens största genom alla tider, skördade stora framgångar för det stolta endurolandet.
Motorjätten Yamaha tecknade ett lukrativt avtal med Persson, som nu kunde leva på sin enduro. Han skulle etablera sig i världseliten. Istället var det inte mycket som gick rätt.
– Jag var inte helt nöjd med omständigheterna. Vi var inte överens om allting. Jag hade inte alla delar för att lyckas. Det gjorde att jag inte tyckte att det var skoj längre, säger han.
Kontraktet förnyades inte till säsongen 2018.
– När jag fick det beskedet var det självklart tråkigt. Men någonstans hade jag inte levererat av en anledning också, om du förstår vad jag menar.
”Jag ger detta allt jag har”
– På ett sätt kändes det som rätt val för mig att ta ett steg tillbaka och fundera på vad jag ville göra. Sedan har man med åren ångrat det valet. Tänkt att ”fasen, varför fortsatte jag inte pusha på?”. Tankarna har gått, säger Persson.
Han började att jobba med brunnar och bergsvärme sommaren 2018. Började köra hemma i Sverige, när inte orken tröt eller tiden inte fanns.
Det gick bra igen. Då dök Six Days i Italien upp som en stor möjlighet. Kanske den sista Persson får.
– Jag såg den här tävlingen lite som min sista chans att visa mig för världen och kanske köra till mig ett kontrakt igen för att vara enduroförare på heltid. Nu har jag verkligen visat vad jag kan på motorcykeln.
Chanserna är relativt goda, tror han själv om att kunna teckna ett nytt proffskontrakt med en av de stora fabriksdrakarna.
Några erfarenheter visare – och trea i världens största tävling.
– Jag ska försöka maximera detta så gott jag kan. Självklart är min kropp lite tröttare än de andra fabriksåkarna, men man kan inte ha den mentala inställningen. Jag ger detta allt jag har, säger Mikael Persson.
