Skriver själv – om livet med handbollsmålvakten

Anna Andersson

Handboll.
Det är ett ganska enkelt ord. Åtta bokstäver som ger dig en boll, inte större än att den passar i handen.
Men för mig och min familj styr den bokstavskombinationen livet.

När jag som 19-årig reporter klev in på Sportbladet fick jag ett enda råd av en av mina rutinerade manliga kollegor:
– Kära aldrig ner dig i en hockeyspelare. Då lever du inte ditt eget liv längre.
Det var ingen ishockeyspelare som förändrade mitt liv, under en tung period klev det in en handbollsmålvakt som hjälpte mig att se ljuset igen. Efter ett par veckor fick han ett samtal från Barcelona och efter 24 timmar lämnade han Sverige för ett nytt liv. Ett liv som proffs där handbollen alltid är nummer ett, två och tre.

Vad gör man då?

Jag valde att följa hjärtat.

Jag fick tjänstledigt och skulle börja plugga när nästa säsong startade, men dagen innan laget skulle samlas hade det undertecknade kontraktet plötsligt försvunnit och livet tog en annan vändning.

Spanien byttes mot Tyskland och återigen togs det avgörande beslut på en timme. Mattias flyttade till THW Kiel, en världens mest framgångsrika klubbar och efter någon månad följde jag efter.

Det var tänkt att vi skulle stanna i Tyskland i ett år – nu har det gått 15.

Under dessa 16 säsonger har vi bott på tre olika orter, Mattias snart spelat 500 matcher i Bundesliga, han är tysk mästare fem gånger, han har vunnit den tyska cupen och två olika Europacuper förutom de två segrarna i Champions League. Han har också spelat närmare 150 landskamper för Sverige vilket betyder oändligt många timmar har gått åt till träning, rehabilitering, förberedelser, resor, matcher och andra uppdrag relaterade till handbollen.

Någon gång sa han att han under sin proffskarriär har ägnat mer än två år åt enbart försäsongsträning. 2016, ett år fyllt av EM, OS-kval, VM-kval, OS vid sidan av Bundesliga, Tyska cupen och Champions League, har han tillbringat ungefär hälften av alla nätter på hotell.

Det är inte så konstigt att han och Tobias Karlsson förstår varandra blint.

För Mattias gäller inte vab

Vår vardag är ingenting som går att plocka in mellan 08 och 17.00 och mer än två helger har Mattias knappast ledigt under en säsong. Två barn i skolåldern håller visserligen tiderna, men mitt jobb på Sportbladet håller sig inte inom några sådana ramar och tur är det. Jag hade aldrig kunnat ha ett jobb med fasta tider – det går inte att kombinera med ett proffsliv.

För Mattias gäller inga regler för föräldrapenning eller VAB. Han spelar match var tredje dag, minst tio månader om året och när han har träning har han träning – det spelar ingen roll om magsjukan invaderat huset eller om det ska firas en jämn födelsedag. Du har ett kontrakt att följa och den som anser sig kunna ta ledigt får inget nytt kontrakt.

Så är det i elitidrottens värld – oavsett om du är man eller kvinna, om du är spelare eller tränare.

Det är resultatet som räknas.

Den dealen ingår du och din familj den dagen du väjer proffsidrott.

Även om Tyskland är ett av EU:s modernare länder stänger fritids över skolloven, barnen kommer hem 13.30 och på fredagar är skolmatsalen stängd. Sonen missar bussen hem om han äter skollunchen och eftermiddagens sportaktiviteter börjar ofta mellan klockan 14 och 15.

Med släkten flera hundra mil bort går det inte att ringa farmor eller mormor när pusslet inte går i hop.

Istället handlar om att planera och improvisera. Därför är jag enormt tacksam över att mina chefer bryr sig om att jobbat blir gjort, inte när jag gör det – så länge jag håller deadline.

Har önskat öronskydd på läktaren

Handboll är en förhållandevis liten sport, utan några astronomiska löner och utan allt för stora svansar av fans. Ändå är det en självklarhet att du blir bemött efter det du, din man eller pappa presterar.

På läktaren har jag ibland önskat mig öronskydd för att slippa höra det som folk häver ur sig om människor jag tycker om, men så länge det stannar vid ord går det ändå att hantera. Värre är det för spelare som fått däcken sönderskurna eller ägg kastade på huset.

Första gången jag var i Flensburg år 2001 skulle Mattias, då i THW Kiel, spela ett derby som skulle avgöra kampen om ligaguldet. Rivaliteten mellan de två klubbarna i norra Tyskland är enorm, det går att likna vid ett Stockholmsderby i fotboll eller Leksand-Brynäs i ishockey. Kiel vann titeln och spelarna firade medan hemmafansen buade och kastade muggar på planen.

När jag och ett par andra tjejer skulle köra de åtta milen hem till guldfesten hade någon repat hela långsidan på bilen med en nyckel. Det var inte bara djupt sår i lacken utan en tydlig markering på vilka regler som gäller utanför den arenan.

Registreringsskylten hade förrått oss och även om stämningen mellan lagen nu är betydligt lugnare är det sällan någon kör en bil med registreringsskylten KI till rivalens parkeringsplats.

Då blev barnen överlyckliga

Naturligtvis har vi också många fantastiska minnen. När Flensburg för ett par år sedan oväntat kvalade in till finalspelet av Champions league tog jag med barnen på tåget till Köln där semifinaler och finaler spelas inför tio tusentals åskådare. Vi åkte dit utan förväntningar, men efter en magisk semifinal och en final vann Flensburg överraskande titeln. Barnen, som annars anser att handboll är en sport man ska spela och inte titta på, var överlyckliga. Inte bara över det faktum att de besökt ett chokladmuseum och åkt linbana, utan över att deras pappa stod med märklig pokal mitt i guldregnet inför 20 000 åskådare och att de fick åka med spelarnas buss de sex timmarna hem genom natten.

Jag är otroligt stolt över att Mattias under 16 år varit en av världens bästa målvakter och det hade aldrig varit möjligt om inte jag och barnen hade stöttat honom i hans strävan efter perfektion. Vi har gjort resan tillsammans och har alla fyra bidragit, var och en på sitt sätt.

En enorm omställning väntar

Den dagen karriären är över slocknar strålkastarljuset och den dagen kommer allt närmre. Då väntar en annan vardag, inrutad på ett annat sätt. De tusentals människor som jublade över framgångarna och buade åt misstagen glömmer din roll och hittar nya idoler. För oss väntar en enorm omställning när den sista bollen är räddad.
Det är en förmån att få uppleva så mycket tillsammans som familj, att ta del av två språk och två kulturer.

Jag följde mitt hjärta, lämnade min trygghet för min stora kärlek och några år i Europa. Det blev betydligt längre än vad någon av oss hade trott, vi har lärt oss enormt mycket och jag har aldrig ångrat att vi tog det stora steget – och handbollen är och kommer alltid att vara en del av vår familj.

För detta är också mitt liv. Vårt liv. Mitt, Mattias och barnens.