Har damerna roligare än herrarna?
Den känsliga landslagsfrågan
I damlandslaget ställer spelarna upp i mästerskap om de så kommer i taxi direkt från BB.
I herrlandslaget är det nästan alltid någon av de största stjärnorna som tackar nej av någon mer eller mindre diffus anledning.
Varför är det så?
Frågan aktualiserades häromdagen när Lukas Nilsson tackade nej till VM nästa månad. Anledningen var familjeskäl på något sätt kopplat till coronarestriktionerna i Tyskland. Mer än så får vi inte veta. Jag hade Nilsson på tråden samma kväll, men han sa att han var upptagen och bad mig ringa tillbaka lite senare. Sedan dess har det varit locket på.
Dagen efter beskedet om Nilssons VM-nej spelade tre mammor EM-premiär i Danmark helt utan möjlighet att träffa sina små barn under hela turneringen på grund av den ”röda bubblan”. En av dem, Jamina Roberts, förlöste dottern Lou så sent som i augusti.
För i damlandslaget tackar ingen nej till ett mästerskap om de inte är skadade eller gravida. Varken jag eller Hanna Fogelström, landslagschef för både herrarna och damerna och tidigare landslagsspelare, kunde påminna oss om att det hänt en enda gång.
Annat är det i herrlandslaget. Jag räknar till att i 12 av de 13 mästerskapen sedan 2009 (kommande VM inräknat) har förbundskaptenen fått nej från minst en av sina tre största stjärnor/bästa spelare av andra anledningar än skador (se nedan).
Tyngre belastning på herrspelarna
Nu vill jag betona att man ska betrakta varje fall för sig, att man måste respektera den enskilde spelarens beslut och att det inte finns något rätt eller fel här.
Men det går ju inte att blunda för att den ”statistiska” skillnaden mellan damerna och herrarna är enorm.
Varför är det så?
Man kan nog ”spara” några år på att inte spela mästerskap men samtidigt är detta det roligaste och det vill man inte missa.
Jag har frågat runt bland spelare, ex-spelare, förbundskaptener och landslagschefer.
Få har direkt insyn och erfarenhet från båda landslagen såklart och kan därför mest svara utifrån sitt perspektiv från antingen dam- eller herrlandslaget. Fogelström är visserligen landslagschef för både damerna och herrarna men har bara varit det sedan i våras.
Isabelle Gulldén pekar på det de flesta nämner: herrspelarnas tyngre belastning i klubblagen.
– Kroppen håller kanske inte för den belastning som de har och kroppen håller längre om man inte spelar mästerskap.
Men som Tomas Axnér påpekar:
– ”Bella” har ju nästan samma belastning.
Ändå har hon spelat samtliga 15 mästerskap som Sverige kvalificerat sig till sedan 2008. Hon har varit småskadad i flera mästerskap, spelade EM 2018 gravid och ställde sedan upp i VM ett halvår efter förlossningen.
– Man kan nog ”spara” några år på att inte spela mästerskap men samtidigt är detta det roligaste och det vill man inte missa. Då får man väl sluta när man är 35 i stället för 36 typ, säger hon.
Kulturskiftet på damsidan
Det här är heller inget svenskt fenomen. I många andra handbollsnationer är det också vanligare att herrspelare tackar nej till mästerskap än damerna.
De senaste åren har det också skett ett slags kulturskifte inom damhandbollen där spelarna väljer att skaffa barn mitt i karriären och sedan fortsätta spela i stället för att sluta när de är 30 år för att hinna skaffa barn innan den biologiska klockan sätter stopp. På det sättet förlänger de faktiskt sina karriärer vilket på senare år också motiveras av de höjda lönerna inom damhandbollen.
– I Sverige var ”Majsan” (Anna-Maria Johansson) en av de första som gjorde det och fick stöttning från både klubblaget och landslaget. Det skapades en kultur där, säger Fogelström.
På herrsidan har i stället ett nej till landslaget varit ett sätt att förlänga karriären med några år, kopplat till den tuffa belastningen, och därigenom dra in ett par årslöner till innan man ställer klisterburken på hyllan.
På damsidan, däremot, spelar man i princip på i landslaget tills man lägger av helt – om man platsar.
Diskuterats i herrlandslaget
Frågan dröjer sig ändå kvar – har de roligare och bättre sammanhållning i damlandslaget än i herrlandslaget?
– Det får du fråga spelarna om. Klart att det påverkar om de trivs i landslagsmiljön. Men jag tror absolut att de flesta gör det annars tror jag att vi hade sett jättemånga fler som tackat nej (på herrsidan). Det är i så fall någon enstaka individ som inte gör det och då tror jag inte det beror på landslagsmiljön eller landslagsledningen utan då är det högst personliga skäl, säger Fogelström.
Tobias Karlsson, den före detta landslagskaptenen som aldrig tackade nej till ett mästerskap trots hög belastning i klubblaget och i dag är team manager för herrarna, har funderat en hel del kring detta genom åren och berättar att situationen varit ett tema i många år i herrlandslaget.
– Det var något jag tyckte var viktigt och som vi som lag kämpade mycket för och diskuterade internt när jag spelade själv, och som vi lägger ner mycket tid på fortfarande när jag nu har en annan roll i organisationen: att få folk att vilja vara med. Det är tråkigt att behöva lägga tid på det.
Ska man behöva det?
– Nej, det vill man helst inte behöva göra. Men det hade varit mycket enklare om man hade haft ett genomgående tema som varit återkommande när folk tackar nej. Då hade det varit enklare att förstå hur det funkar. Som spelare hade jag lagkamrater som tackade nej flera gånger men av olika anledningar varje gång, säger Karlsson.