Wennerholm: Var en ren uppvisning

TORONTO. Kanada vinner första World Cup-finalen mot Team Europe med 3-1, men jag sitter fortfarande och grämer mig över att inte Sverige tog sig till final.

Då hade det här varit en historisk hockeyfest, fylld av känslor.

Nu kändes det mest som en ren uppvisning. En lång och utdragen gäspning.

Stora finaler kräver stora lag och det är problemet med detta Team Europe.

De väcker inga som helst känslor.

Inte ens en fanatisk kanadensisk hemmapublik kan tycka illa om det här europeiska laget.

De verkade inte ens upplevas som ett hot, trots att de bjöd på oväntat tufft motstånd.

Men det var en match utan känslor, utan riktig nerv och det delades knappt ut en enda tackling värd namnet. Jag hoppade nästan till i stolen, när Drew Doughty tryckte till dansken Frans Nielsen nere vid kortsargen. Så oväntat kändes det med lite kroppskontakt.

Jag hade hela tiden känslan att Kanada hade en växel till att lägga i och inte ville förstöra spänningen alltför tidigt i matchen.

Det märktes att kedjan med Sidney Crosby, Patrice Bergeron och Brad Marchand gick lite på halvfart långa stunder, men när det behövdes tryckte Crosby till i skridskoåkningen och höjde tempot som han ville.

Sidney Crosby är utan tvekan världens bästa hockeyspelare just nu och han var med och spelade fram både till 1-0 redan 2.33 i första perioden och så serverade han Patrice Bergeron till matchavgörande 3-1 med lite drygt tio minuter kvar att spela.

Han är den här turneringens överlägsna MVP och är nu uppe i nio poäng (3+6) på fem spelade matcher.

Det lär bli några poäng till innan det är över natten mot fredag.

För vinner inte Kanada i två raka är det bara för att de inte vill.

De blev mest kritiserade efter matchen i natt, som många experter tyckte var turneringens sämsta från kanadensarnas sida.  Så tuffa är kraven i det här landet.

Gary Bettman höll också presskonferens under tisdagen inför NHL:s kommande 100-årsjubileum.

Han meddelade även att World Cup varit en succé - vad annars - och att turneringen kommer att fortsätta.

Men om det blir om tre, fyra, eller fem år visste han inte.

Inte heller om det kommer att bli den här typen av hybrider till lag som det nordamerikanska U23-laget eller detta europalag som på något märkligt sätt förstörde festen.

Jag håller med Kanadas coach Mike Babcock som vill ha enbart nationslag med i den här turneringen och jag är helt säker på att det blir så om World Cup återvänder.

Visst var det kul att se det nordamerikanska U23-laget, men hade USA haft tillgång till sina supertalanger hade turneringen kanske inte slutat med ett praktfiasko för deras del.

Och jag hade lika gärna sett Connor McDavid i Kanadas lag.

Nej, det får vara slut på jippolagen i fortsättningen.

Annars blir det svårt att ta den här turneringen på riktigt allvar.

Det var inte ens fullsatt på nattens match. Det var stora hål på läktarna här i Air Canada Centre och jag har  nog aldrig hört en mer lågmäld kanadensisk publik.

Det var mil från stämningen och intensiteten i semifinalen mot Ryssland.

Därför tror jag också det var sista gången vi fick se det här experimentet.

Jag måste ändå berömma Team Europe. Än en gång. De har förtjänat den här finalplatsen och har inget att be om ursäkt för. De har slagit ut USA och de har slagit ut Sverige. Det är närmast unikt hur de kommit samman och ställer upp för varandra. De kan inte gärna hjälpa att de inte har några fans på läktarna.

I natt lyckades tv-kamerorna i alla fall hitta en Team Europe-tröja på läktaren att zooma in. Men det var också den enda.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.