London var tidernas sjukaste friidrotts-VM

Allt gick snett redan från början

LONDON. Mitt femtonde VM är över och det är det sjukaste jag varit med om.

Då pratar jag inte om kräksjukan som bröt ut här i London och skapade panik.

Nej, allt gick snett redan från början.

Och sedan bara fortsatte det.

Det var som om det vilade en förbannelse över detta VM. Som om J.K. Rowling skrivit manuset och Harry Potter satt och seglade runt där i skyn ovanför Olympiastadion med ett trollspö som vägrade lyda.

Tjoff, så stöp Usain Bolt i den avslutande stafetten. Han som aldrig fallit förut.

Tjoff, så sprang Beatrice Chepkoech förbi vattengraven på damernas 3 000 hinder. Kenyanskan som var en av favoriterna tvingades vända och drog sedan med sig ett par andra medtävlare när hon försökte jaga ikapp.

Tjoff, så gick hatobjektet Justin Gatlin och vann hundrametersfinalen som 35-åring. Fri­idrottens svar på Rowlings ärkeskurk Voldemort.

Och tjoff, så var världens snabbaste kvinna, Jamaicas Elaine Thompson, bara statist då hon blev femma på damernas 100 meter. En av VM:s största guldfavoriter föll som hon aldrig fallit förut.

Varför har de ens nummerlappar?

Eller ta damernas 400 meter. Bahamas Shaunae Miller-Uibo ledde överlägset på upploppet då hon sneglade upp mot videoskärmen, snubblade till och tappade allt. Trolldom? Ja, det såg nästan ut som det.

Och längdhoppets Ivana Spanovic som missade guldet i damernas längd på grund av en ­fladdrande nummerlapp som gav ett märke i sanden. Eller namnlapp som det är numera.

Jag begriper inte att länghopparna ska tvingas ha en gammaldags namnlapp på ryggen, fäst med sex säkerhetsnålar när vi skriver 2017. Det känns som 1800-tal. Nu vet jag från säker källa att två av Spanovics säkerhetsnålar släppte under den där sista ansatslöpningen. Namnlappen fladdrade fritt. Och trots att hon gjorde tävlingens längsta hopp blev hon bara fyra. Det är sjukare än norovirus.

I höjdhopp krävs inga namnlappar på ryggen, så varför i längdhopp? Det är en fråga för A Lennart Julin att reda ut.

Sanna på fel plats

Samma oförklarliga hände amerikanskan Kendra Harrison på 100 häck. Jag vet inte om det sa tjoff där också, men världsrekordhållerskan (12,20) blev utan medalj då hon sprang i mål som fyra på 12,74. Hon var som förstenad efter tre häckar.

Hon hade fått stryk av 2007 års version av Susanna Kallur med flera meter. Jag kan tänka mig att Sanna satt där som expert på Eurosport och undrade var häckvärlden tagit vägen och önskade att hon haft sin storhetsperiod här och nu.

Hon hade vunnit den här finalen överlägset med sina 12,51 från VM i Osaka 2007.

För tio år sedan.

Nu räckte det med 12,57 för överraskande segraren och comebackande Sally Pearson från Australien och under perfekta häckförhållanden. För tio år sedan i Osaka räckte Sannas 12,51 bara till en fjärdeplats, och då tacklades hon ändå bort från prispallen av USA:s elaking Michelle Perry på sista häcken. Tiden hade förmodligen varit ännu bättre om hon fått springa ostörd i mål.

Och sedan har vi det här med mätningen i kastgrenarna.

Ibland är friidrotten nästan löjligt konservativ. Hur pigga var funktionärerna som ska leta upp nedslagsmärkena i kula och diskus? Inte så pigga skulle jag vilja säga. En del såg ut att ha värvats från brittiska PRO. Det behöver ­inte vara något fel, men det finns gränser.

Daniel Ståhl sa till mig dagen efter diskustävlingen att han tyckte att hans andra kast – det som uppmättes till 69,19 – hade landat runt 69,60 någonstans när han såg reprisen. Det hade räckt till guld. Med råge. Det var ingen undanflykt, inga sura miner från Ståhls sida, utan han verkade mest undra som de flesta andra.

Vad jag inte för mitt liv kan begripa är att ­grenar som handlar om centimetrar mäts så till synes godtyckligt.  Här var det nog, ungefär. Här sätter vi ner mätstickan. 

Jag förstår kritiken.

Bolt lämnar större än när han kom

Nej, resultaten här i VM var inte mycket att hurra över. Inga världsrekord, väldigt få världsårsbästan.

Det var inte bara svenskarna som underpresterade.

Även om de inte drabbades av kräksjukan som sänkte Botswanas Isaac Makwala och stoppade honom från finalen på 400 meter.

Han är väl den enda sanna hjälte jag hittar från det här mästerskapet. Han stod på sig, han krävde sin rätt mot stelbenta regler.

Förutom Usain Bolt då.

Han var lika stor i nederlag som i framgång. Han ställde upp även VM:s sista kväll, som han lovat, trots besvikelsen och en söndertrasad baksida i vänsterlåret.

Och trots en tredjeplats på 100 meter och ett fall i stafetten, tycker jag han lämnar det här ­mästerskapet ännu större än när han kom.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.