”Vi stickade våra egna landslagströjor”

Möt pionjären som banade vägen för Gulldén & Co

Uppdaterad 2019-12-02 | Publicerad 2019-12-01

KUMAMOTO. Damfotbollen har sin Pia Sundhage.

Inom damhandbollen är det Ann-Britt Furugård som är den stora pionjären.

Sportbladet har träffat doldisen som för 40 år sedan sprängde barriärerna och i dag är överledare för Gulldén & Co.

– Jag liftade hela vägen ner till Italien när jag skulle bli proffs, minns Ann-Britt ”Ampan” Furugård.

Här berättar hon också om hur de stickade sina egna landslagskläder, om den galne mentale tränaren i landslaget och när inte ens ett SM-guld fick plats i resultatbörsen.

När Ann-Britt Furugård (tidigare Carlsson) gick på GIH i Stockholm i mitten av 1980-talet gick Pia Sundhage i parallellklassen.

– Men hon gjorde inte mycket väsen av sig då, minns ”Ampan”, som hon alltid kallats.

Sundhage skulle föra desto mer ”väsen” senare i sin kamp för damfotbollen även om hon redan då var en stor pionjär inom sin sport.

Furugård har inte hörts alls lika mycket trots att hon var en lika stor pionjär som Sundhage inom sin sport – handbollen.

– Man har väl sprängt lite barriärer, säger ”Ampan” när vi slår oss ner på det svenska VM-hotellet i Kumamoto.

Tog nio SM-guld

Uppvuxen i Stockholms södra förorter blev Ampan efter en friidrottslektion i andra klass i mitten av 1960-talet rekommenderad att börja med något som hette handboll av sin lärare.

När hon hoppade av tunnelbanan vid Kärrtorp skulle hon mötas av en kvinna i grön lodenrock som var tränare för IK Boltons flicklag.

Den kvinnan var Evy Nordström, som skulle bli en av de stora kvinnliga ledarna inom svensk handboll.

Att få henne som sin första tränare var helt otroligt. Man fastnade direkt.

Ampan följde med Evy till Stockholmspolisens IF 1970 när delar av Boltons ungdomsverksamhet fördes över dit och en satsning på damhandboll inleddes som mycket snart skulle bära frukt.

– Jag både spelade med Evy, och hade henne som tränare, i Polisen. Jag hade henne också som förbundskapten och lärare på GIH.

Furugård, född 1956 precis som Björn Borg, Ingemar Stenmark och Frank Andersson, blev en av de absolut största damspelarna på 1970-talet och tog nio SM-guld med Polisen mellan 1974 och 1983.

Det var ett rekord som hon delade med lagkamraten Eva Älgekrans och som stod sig till 2016 då Ida Odén tog sitt tionde guld med Sävehof (det skulle bli ett elfte också två år senare).

Mamman fick vända i dörren

Ampan debuterade i landslaget redan som 16-åring 1974 och blev den första damspelaren att uppnå 100 landskamper för Sverige. Då ska man veta att det inte spelades alls så många landskamper som i dag. Det tog Furugård tio år att nå den milstolpen medan till exempel Isabelle Gulldén är bokförd för 205 landskamper sedan debuten för tolv år sedan.

Sverige fick på den tiden hålla till på handbollens bakgård och spela B-VM vart fjärde år (EM fanns inte på den tiden och OS var man aldrig nära) på grund av den stenhårda konkurrensen från öststaterna där spelarna var anställda av staten.

– Det var proffs mot amatörer, minns Furugård.

– Men vi var otroligt nära att gå till A-VM en gång. Vi var bara ett mål i från.

I dag marknadsför sig Svenska Handbollförbundet som det kanske mest jämställda av de stora förbunden i svensk idrott med exakt lika stora ersättningar och bonusar till damerna och herrarna och en helt jämn fördelning i övrigt av resurserna.

Det var annat för 40 år sedan. Då satsade förbundet mycket mer på herrarna (som inte stod sig mycket bättre i sin konkurrens med öststaterna) trots att Furugårds generation var väldigt talangfull.

– Vi vann nordiska mästerskapen för juniorer 1974 före bland annat Norge. Men sedan följde en otrolig skillnad på satsningen mellan länderna. När vi mötte norskorna på 1970-talet visades landskamperna i norsk tv. I Sverige visades aldrig en landskamp på tv under min tid.

Då gjorde Ampan ändå 133 landskamper.

Hon och lagkamraterna kämpade verkligen i motvind.

– När vi vann ett av våra första SM-guld med Polisen kom det inte ens med i resultatbörsen i tidningarna.

Men Enskedehallen var fullsmockad när Polisen spelade sina finaler.

– Min mamma fick vända i dörren inför en final.

Stickade egna landslagskläder

Ampan blev 1981 den första att motta priset som årets spelare på damsidan i Sverige. Då hade utmärkelsen delats ut sedan 1968 på herrsidan.

Att vara spelare i damlandslaget på den tiden var en ständig kamp om uppmärksamhet och resurser.

– Vi försökte vara aktiva och det var många i laget som var driftiga. En sak var det här med utmärkelsen årets spelare – varför skulle det bara finnas på herrsidan?

Man fick också upp ersättningen närmare herrarnas för förlorad arbetsinkomst när man var iväg med landslaget. Spelarna jobbade ju heltid, Ampan som polis, till vardags.

– Vi såg till så att man fick lika mycket som man hade fått av Försäkringskassan om man var sjukskriven.

Förbundet försåg förstås damerna med matchkläder. Men i början av 1980-talet hade de svenska spelarna noterat hur de andra nationerna hade gemensamma fritidskläder på turneringar och läger.

– Vi frågade förbundet om det fanns någon möjlighet för oss att också få det men det fanns såklart inga pengar. Då får vi sticka dem själva, sa vi, och skickade ut mönster till alla spelarna.

Till nästa samling hade alla spelarna med sig sina nystickade tröjor. Men alla ser inte exakt likadana ut på den lagbild Ampan visar upp.

– Färgerna är desamma men man kunde kombinera dem lite olika.

På bilden syns en typisk öststatsbyggnad i bakgrunden.

– Det är i Polen på Katowice Cup. Det var väl en billig turnering, antar jag, för vi var där tio år i rad. Jag sa efter det att jag aldrig skulle åka till Polen frivilligt. Maten var fruktansvärd. Det gick inte att äta något och vattnet smakade unket. Det var en stor kolindustri där så våra kläder blev alldeles svarta bara av att vara där. Men jag har faktiskt varit i Polen sedan dess och blivit mycket positivt överraskad av landet.

Bättre än Sundhage i Italien

1983 blev Ampan Sveriges första kvinnliga utlandsproffs i handboll, samma år som Claes Hellgren och Björn Jilsén blev de första manliga när de gick till spanska Tres de Mayo på Kanarieöarna.

Meningen var att damernas storstjärna också skulle hamna i Spanien.

– Jag fick frågan av några spanska spelare på en landslagssamling om att komma till Valencia och spela. Men sedan var det någon sponsor som inte sköt till de pengar han hade lovat så det blev inget. Men då föddes tanken om att bli utlandsproffs, som jag egentligen aldrig hade haft tidigare.

Men på den här tiden fanns inga agenter och några svenska landskamper sändes alltså inte på tv.

– Så jag satte mig ner och skrev brev till handbollsförbunden i 10–15 länder som jag kunde tänka mig att spela i. Jag fick svar från tre – Japan, Schweiz och Italien. Japan kändes lite väl långt bort och i Schweiz skulle jag få jobba halvtid.

Då återstod Italien och klubben Forst Brixen i Sydtyrolen. De ville bekanta sig med Furugård innan de skrev kontrakt och bjöd ner henne en vecka på sommaren. Klubben skulle betala vistelsen men resan fick hon stå för själv.

– Då liftade jag och en kompis hela vägen ner. Italienarna trodde inte att det var sant när de fick höra det (skratt).

Furugård skrev på kontraktet, tog tjänstledigt från polisen och spelade i Brixen i två år.

– Jag fick en lön som motsvarade den jag hade där hemma som polis. Sedan hade jag matchpremier, gratis lägenhet, bil och språkutbildning. Och liftkort i hela Dolomiterna-systemet. Det var inga problem för klubben att jag åkte skidor på fritiden.

Pia Sundhage blev Sveriges första kvinnliga utlandsproffs i fotboll något år senare – också det i Italien.

– Men hon hade nog sämre förhållanden än jag. Hon fick en moppe och de var tre spelare som fick bo ihop.

Ampan var enda heltidsproffset i sitt lag, som vann ligan under båda hennes säsonger.

Hon lärde sig både tyska och italienska och fick vänner för livet.

När hon skulle åka hem igen ville Brixen ha ner en ny svenska till laget och bad Ampan rekommendera någon. Så blev Lena Zachrisson, mamma till dagens landslagsstjärna Mattias, svensk damhandbolls andra utlandsproffs.

Klasspolare med Hamrén

Tillbaka i Sverige 1985 började Furugård spela för Stockholmspolisen igen och blev antagen till GIH. Där gick hon tillsamman med bland andra fotbollens Erik Hamrén, Håkan Ericson och Sören Börjesson. Bordtennisens Glenn Östh och handbollskollegerna Ulf Schefvert, Gunnar Blombäck och Arne Högdahl blev också stora tränarprofiler inom sina sporter.

Hamrén och Furugård var klasspappa och klassmamma. Sedan 21 år ses stora delar av klassen en helg varje år för ett klassmästerskap i golf.

1987 lade hon av med handbollen.

– Jag vet inte varför jag slutade egentligen. Men alla höll på att fråga hur länge jag skulle hålla på och om jag inte skulle sluta. Då gjorde jag det.

Efter att gått ut GIH blev hon lärare i fys och självskydd på polisskolan.

I samma veva bröt Ampan en ny barriär inom handbollen då hon blev första kvinna att träna ett elitlag i handboll på herrsidan när hon tog över Polisens lag i näst högsta serien. Efter två år på posten tränade hon klubbens damlag i elitserien i två säsonger innan hon tog en paus från handbollen.

Furugård sökte utlandstjänst inom polisen och utbildade år 2000 nya poliser i Kosovo efter kriget där. Ett par år senare skulle hon göra samma sak i Bosnien.

– Men när jag kom var den rollen redan besatt och i stället blev jag rådgivare åt personalchefen på inrikesministeriet. Har du hört, haha.

Hemma i Sverige igen blev hon supporterpolis och kom sedan tillbaka till handbollen som säkerhetschef för hemma-EM 2006. Hon hade samma roll när Sverige arrangerade EM tio år senare. För några år sedan drog hon tillsammans med några andra handbollsprofiler från Stockholm i gång Svenska Handbollsfans, en supporterorganisation som följer landslaget på alla mästerskap.

Efter pensionen har Ampan blivit överledare för damlandslaget. Här på VM gör hon sitt andra mästerskap i rollen och är alltså med i landslagsorganisationen igen för första gången på drygt 30 år.

Mentale tränaren spårade ur

I dag är i princip alla landslagsspelare heltidsproffs och numera drar Sveriges bästa spelare, Isabelle Gulldén, in miljoner i årslön från sin klubb.

– Klart att man blir avundsjuk hur väl förspänt de har det. Just detta att alla kan ägna sig åt det på heltid. För jag tror inte att jag tränade mindre än vad de gör i dag. Jag hade nämligen möjlighet att sticka från mitt jobb som polis för att träna.

Ledarstaben är mer än dubbelt så stor i dag jämfört med Ampans aktiva tid.

– Då var de fyra stycken. Det var en förbundskapten som fick ta med sig en assisterande från någon klubb när det var samlingar. Sedan hade vi en sjuksköterska och en överledare.

Men en av förbundskaptenerna på 1980-talet, Rolf Nilsson, tog faktiskt med sig en mental tränare en gång.

– Det var en barnpsykolog. Men han var knepig och ställde mest till oreda. När vi hade en pingisturnering blev han förbannad och spårade ur. Vi spelare krävde att han skulle plockas bort, annars skulle vi sluta i landslaget.

Ampan och de andra fick som de ville.

I dag tycker hon allt att landslagsspelarna servas lite för mycket.

– De är lite bortskämda. Som det här med att vi ska köpa in och packa ner en massa kaviar, knäckebröd och havregryn. Det finns ju mat på hotellet?! Jag kan tycka att om spelarna vill ha det så får de väl själva släpa med det. Hur svårt kan det vara att lägga ner lite sånt i sin egen väska?

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.