Leifby: ”Mute” är mest använda finessen i OS

Kalla efter sitt OS-guld

Hologram, appar och VR.

HD, 3D, FM och ett aldrig sinande svall av klipp via sajter, Play-tjänster och sociala medier.

Ändå är det ett gammalt hederligt ”knapptryck” som är de olympiska spelens mest använda finess så här långt.

Mute.

Det har gått sex år sedan Sveriges Television, OS-bastionen, slutade sända olympiska spel. 

Saknaden efter reklamfri public service-teve är inte särskilt stor, och intrycken i TV3 och Viasat har jag inte sörjt en sekund.

Att börja följa OS hos en ny rättighetsinnehavare är lite som att åka på charter. 

Det tar några dagar innan man hajar vad som ligger var och hur man hittar till rätt ställen.

Discovery har gjort Femman till OS-åder och har man ingen särskild vurm går det alldeles utmärkt att bara dröna där.

Femman har värvat in kreti och pleti och ibland känns deras sändningar som en enda stor samproduktion av alla kanaler som någonsin sänt teve i Sverige.

Som Vinterstudio med bra rättigheter

Jonas Karlsson har fått ansvar för OS-studion som snackar upp och ner de stora händelserna.

De har, trots att vi pratar kommersiell teve, tuffat på i ett behagligt tempo. 

Som ett Vinterstudion fast med riktigt bra rättigheter.

Det har varit mycket längdskidåkning inledningsvis och den så uppburne cykelkommentatorn Roberto Vacchi har hållit ordentlig låda. 

För de Tour de France-betuttade är han närmast omnipotent men jag undrar om han inte skulle tjäna lite på att tagga ner några hekton. 

Redan första dagen, när Charlotte Kalla tog sitt första OS-guld, trodde jag att han skulle självantända i sin kommentatorshytt. 

Det var ett konstant larm loppet igenom och när Anders Södergren var både tagen och rörd kände Vacchi samma sak.

– JAG OCKSÅ!, vrålade Vacchi och lät som han hade haft inbrott i bilen.

Fina ljuden har ersatts

Det gamla fina längdskidåkningsljudet (kobjällra och en på kaffegök lätt överförfriskad men glad svensk supporter som hejar på Václav Korunka) har ersatts av hovrande helikoptrar och hela ljudmattan som kommer emot en från skidarenan i Alpensia har varit föremål för mute-knappen.

En som däremot vågar utmana ”skriker du inte så finns du inte”-metodiken är skridskokommentatorn Kenth Borgström.

På sävlig sölvesborgsblekingska går han igenom varv- och världsrekordtider som en ortoped pratar om böjsenan i ett pekfinger.

På herrarnas 5000 meter slogs kanadensaren Ted-Jan Bloemen och norrmannen Sverre Lunde Pedersen om ledningen och när de korsade mållinjen hade de exakt samma tid.

6,11,61.

Otroligt!

Tusendelar räknades och kanadensaren slog norrmannen med två.

SANSLÖST!

Eller som Kenth Borgström så lugnt och lindeborgskt konstaterade.

– Ja, det var ett spännande samlöp.

Det var ett spännande samlöp.

Magiskt knastertorrt och precis tvärtemot alla självutnämnda känslo-utropare.

Jag gillar det.

Typiskt att grabbarna har hand om det

På kvällen, svensk tid, sänder Jessica Almenäs (briljant under rådande förhållanden) och Anja Pärson ett slags caféprogram med OS-kuliss och det är väl lite typiskt att det är grabbarna som får ta hand om live-sporten och damerna som får göra sammandrag och tingeltangel-teve. 

Formatet är omöjligt, programmet evighetslångt (fyra timmar härom kvällen) och det faktum att det är mitt i natten i Sydkorea gör det inte lättare.

Gästerna i studion är ofta totalt utsjasade efter en lång dag mitt i den olympiska smeten.

På ett sätt kan det kännas skönt att komma bort från det grabbiga som ofta genomsyrar den här typen av program (särskilt i Viasat och i TV4 back in the days) men det är tråkigt att det sker på bekostnad av den journalistiska integriteten.

Om det begreppet fortfarande existerar i tv-världen.

Anja har, med sin fantastiska karriär och rykte, en unik möjlighet att komma nära idrottarna, hon vet hur tankarna kan fara och hon kan prata deras språk.

Men i stället daltas det något så förbannat. 

SVT:s dopinggranskning var ”dålig tajming” och härom kvällen kände Anja att hon var tvungen att ”sprida kärlek” till Calle Halfvarsson som ”haft otur”. 

Otur? 

Han var ju helt ur slag, grabbhalvan.

Plötsligt började det regna röda hjärtan över Calle på den gigantiska skärmen – som om det inte redan var tillräckligt synd om honom.

Vi har också fått se när Anja sjungande och dansande kastade sig i famnen på Charlotte Kalla efter OS-guldet.

Allt var inte bättre förr, men då slapp vi i alla fall se Arne Hegerfors eller Stig Strand ”moonwalka” sig fram till Tord Lundström eller ”Pillan” Wiberg, göra high five och vråla ”woop woop”.