Ni måste för fan skämta – orimlig jävla skitsport

Erik Niva om Atalantas uttåg mot PSG

Uppdaterad 2020-08-13 | Publicerad 2020-08-12

Jag brukar påstå att det finns någon typ av fotbollsgud som vakar över den här sporten, som ser till att berättelserna blir storslagna och att sagorna besannas.

Men om det nu är så – vad sysslade den skojaren egentligen med i kväll?

Inte den här gången. Inte på det här sättet.

Det är bara att erkänna: Jag skrek. Jag svor. Jag bultade i bordet framför mig.

Eric Maxim Choupo-Moting?! Ni måste för fan skämta.

Fotboll? Vilken otacksam, orättvis, orimlig jävla skitsport.

Jag tänker inte göra minsta kringmanöver för att rädda någon sorts journalistisk fernissa. Jag höll på Atalanta i den här matchen – med näbbar, klor och tangenter – och jag tror uppriktigt sagt inte ens att jag behöver förklara varför.

Ni vet. Ni förstår.

Inget är vad det var

Inför avspark hölls den tysta pandemiminuten, och då den inleddes var luften till en början så tung och så stilla att det hade gått att luta sig mot den.

Ungefär halvvägs bröts den av sirener från gatorna utanför Luz-stadion, på ett sätt som gjorde det omöjligt att stänga öronen för ekot från i våras.

Det var sirener som ackompanjerade Atalantas kliv fram till den här matchen. Sirener var det enda som hördes då Bergamos gator tystnat, och invånarna satt isolerade i sina hem samtidigt som deras lag vräkte in mål i Valencia.

Ett halvår har gått sedan dess, men det hade precis lika gärna kunnat vara ett sekel. Inget är längre vad det var.

Inte ens fotbollen är längre densamma, även om ojämlikheterna i alla fall förblir sig lika.

En sorglös brasse

Faktoiden som upprepats runt den här matchen är den om hur Neymar ensam tjänar mer än hela Atalantas spelartrupp. Länge var det också som att Neymar ensam spelade mot hela Atalantas lag, och den matchen var både jämn och sevärd.

En sorglös brasse dansade runt något halvdussin motståndare – men tycktes mena att själva målskyttet var för banalt – medan elva blåsvarta sprang, slet och spelade för något som var större än dem själva.

Tålmodigt och strävsamt tog de också greppet om den där superstjärnan på andra sidan och hans tio bifigurer.

Atalanta tog ledningen. Atalanta var strukturerade, metodiska och tappra. Och Atalanta var så plågsamt, upprörande nära.

När Marquinhos till sist stångade in ett kvitteringsmål i den 89:e minuten framstod det som ett brott mot idrottens moraliska regelverk – manusförfattarens allra mest förbjudna grepp – men likafullt är ändå Atalantas bedrift så stor att det här inte kan reduceras till en grym fotbollsförlust bland andra.

Skulle det här vara ett gäng förlorare? Är det en beskrivning som gör dem rättvisa?

Det här laget och deras hemstad har givit oss alla en påminnelse om både hur betydelsefull och hur oviktig fotbollen kan vara.

Jag har givetvis ingen aning om vilken sorts reaktion som egentligen är den adekvata mitt i all sympati för Bergamo, men jag är i alla fall övertygad om att det inte är den som pumpar upp vikten av en slumpstuds i den näst sista minuten av en fotbollsmatch i Lissabon.

En tragedi som lättade

Även under matchen hände det att ljuden från gatorna utanför tog sig in till tv-mikrofonerna på Luz, och vid ett par tillfällen mitt i matchen gick det även att identifiera vad det var som lät. Istället för blåljusfordon var det Atalanta-fans som sjöng.

Något dussin blåsvarta hade tagit sig hela vägen till Portugal. De var givetvis fullt medvetna om att de inte skulle komma in på arenan för att se matchen, men de tyckte att det var värt att göra resan i alla fall. För att applådera spelarbussen när den anlände, för att liksom tacka på förhand och för att äntligen stå bredvid varandra i stadens och klubbens färger igen.

När de tog i tillsammans var det inte en tyst minut som stördes, utan ett tyst halvår som äntligen tog slut.

Det var ljudet av en tragedi som lättade – av Bergamo som sjöng igen – och det ljudet kan inte ens den mest obarmhärtiga av slutsignaler spola bort.

Och PSG då? Neymar och hans enmansorkester, Mbappé och hans överljudsfart? De osannolika matchhjältarna och Champions League-barriären som till sist bröts?

Nä. Inte idag. Vi hörs om det någon gång framemot semifinalen.

Det här handlade inte om er. Den här kvällen låg känslorna någon annanstans.

Everybody knows that the war is over. Everybody knows that the good guys lost.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.