”Då jag insåg – vad håller jag på med?!”

Talar ut om ångestattackerna: ”Har fått hjälp”

Publicerad 2017-10-24

VAL SENALES. Efter det stora genombrottet kraschlandade Anna Dyvik.

Nu har 22-åringen fått bukt med sin psykiska ohälsa – och blickar framåt mot en ny säsong.

– OS är mitt stora mål, säger hon.

Den 23 juli i somras skrev Anna Dyvik ett inlägg på sin blogg.

Rubriken? ”Andas andas andas”.

De tre första orden i brödtexten? ”Jag har kraschlandat”.

22-åringen hade slagit igenom med dunder och brak, gjort sina första världscuptävlingar utanför Sveriges gränser, vunnit dubbla guld på U23-VM – och därefter tagit plats i senior-VM i Lahtis.

Men allting hade ett pris.

Anna Dyvik gick in i väggen.

”Jag känner mig negativ. Har bara brytt mig om resultat, att jag presterar(???) bra på träningen är det viktigaste. Inte att jag utgår ifrån mig själv och gör så gott jag kan. Mitt lugn och trygghet i mig själv är borta. Och jag är, helt ärligt, jävligt elak mot mig själv”, skrev hon i bloggen.

I samma inlägg samlade Dyvik mod och avslöjade att hon i fyra års tid haft problem med ångest- och panikattacker.

”Jag skäms väldigt mycket för det eftersom det låter som att jag är sjuk i huvudet och undertrycker något hemskt barndomstrauma. Men det är inget hemskt som har hänt mig. Jag lever nästan ett för priviligerat liv. Det är bara stress och ångest”, skrev hon.

”Lärt mig hantera känslorna”

Så, hur står det egentligen till med Anna Dyvik i dag?

22-åringen befinner sig i norditalienska alpstaden Val Senales där hon gör sitt första höghöjdsläger någonsin inför den kommande säsongen.

Men hur mår hon?

– Bra! Kroppen känns bra och jag ser fram emot säsongen. Det ska bli väldigt kul att börja tävla igen. För ärligt talat börjar jag bli less på att träna.

Och det andra då, det du skrev om i din blogg. Hur går det med det?

– Bättre nu i alla fall. Panikångestattackerna är borta, så det är väldigt skönt. Jag har lärt mig att hantera mina känslor på ett bättre sätt. Jag har lärt mig att acceptera hur jag är.

När det var som värst, vad hände då?

– Ja du… Jag fick bara väldigt mycket ångest. Nu för tiden, om jag får någon slags olustkänsla, så är jag mer accepterande. Jag välkomnar de olika känslorna i stället för att bli rädd för dem. Som sagt, jag har lärt mig mer om mig själv, jag vet vad jag behöver, vad som är viktigt för mig – och det har hjälpt mig jättemycket.

Har du behövt ta hjälp, eller har du kunnat lösa detta själv?

– Nej, jag har fått hjälp av en mental tränare också. Det har underlättat jättemycket. När det var som värst, efter jag skrev det där inlägget på bloggen, blev det som att jag insåg: ”Vad håller jag på med?”. Det var då det vände. Jag insåg att jag måste göra några stora förändringar.

Har det någon gång påverkat dig rent sportsligt?

– Hmm, inte så jättemycket. Kanske då i mitten av sommaren, när jag var väldigt nere. Då var det lite jobbigare att träna. Jag blev tröttare än normalt och tvingades dra ner träningsmängden lite. Annars har det inte påverkat. Träningen har varit som min lilla tillflykt. Att köra intervaller och tävla är det roligaste jag vet. Det har varit som min karantän, säger Anna Dyvik.

Siktar mot OS

Om några veckor börjar säsongen. För Dyvik kommer den att handla om två saker.

– Först och främst vill jag åka bra på OS, om jag nu tar mig dit.

Och sen?

– Sen ska jag tillåta mig själv att ha kul på vägen. Det tror jag är en bra målsättning.