Niva: En nation som nästan glömt bort hur segrar känns
För första gången på nio år har Ukraina vunnit en mästerskapsmatch.
Allt var annorlunda då.
Framgångar kan vara extra mycket värda i nationer som nästan glömt bort hur segrar känns.
Det som först var extremt har idag blivit normalt.
Idag är det knappt någon i väst som tänker på kriget i Ukraina särskilt ofta, det är inte särskilt ofta vi reflekterar kring vad det innebär. Vi har liksom vant oss.
Livet fortsätter, fotbollarna rullar vidare.
Senast det spelades EM var den ryskunderstödda ockupationen av Donbass och Krim fortfarande ganska färsk, och då verkade det helt otroligt att spelare från båda sidorna av frontlinjen skulle kunna bilda ett landslag tillsammans.
Där fanns hårdföra försvararen Jaroslav Rakytskyj, som vägrade sjunga den ukrainska nationalsången och mer eller mindre välkomnade de ryska stridsvagnarna som rullade in. Men där fanns även anfallaren Roman Zozulja, som var tätt sammanlänkad med de allra mest extremnationalistiska ukrainska milisgrupperna.
Där fanns Taras Stepanenko som fanbärare för Sjachtar i öst och Andrij Jarmolenko som symbol för Dynamo Kiev i väst – två storspelare som var minst lika mycket rivaler som de var lagkamrater. Strax före EM hade de drabbat samman i ett våldsamt slagsmål i samband med en ligamatch, ett slagsmål som bottnade i andra saker än vanlig fotbollsrivalitet.
Från utsidan framstod som omöjligt att bygga ett lag från spillrorna av ett sönderslitet land, och i praktiken var det väl ungefär så det sedan visade sig bli.
Ukraina lämnade EM utan att ha vunnit en enda match, utan att ha tagit en enda poäng, utan att ha gjort ett enda mål.
Fem år senare borde det ju gå att skriva att allt är annorlunda, men i själva verket är läget i stort sett likadant.
Kriget pågår ännu, granater regnar dagligen ner över frontlinjen. Krim är fortfarande annekterat, Donbass alltjämt avskuret.
Men vardagen fortsätter och bollarna rullar vidare. Det extrema har blivit det nya normala.
Andrij Jarmolenko och Taras Stepanenko är bärande landslagsspelare, och på något sätt har Ukraina hittat ett sätt att få det att fungera.
De är vana vid att leva i historisk uppförsbacke, och om inte annat har de alltid fortsatt att producera majs, bovete, potatis och fotbollstalang.
Under Sovjet-tiden hette de Blochin, Mychaljytjenko och Rats. Sedan kom Rebrov och Sjevtjenko. Och nu har vi en ny generation, kanske på väg att växa ikapp sina företrädare, anförda av Oleksandr Zintjenko från Manchester City och Ruslan Malinovskyi från Atalanta.
Kriget påverkade deras karriärskurvor också – Zintjenko spelade i Donetsk när det bröt ut, Malinovskyi på Krim – men precis som alla andra har de hittat en väg.
Idag framstår de inte längre som det där splittrade landslaget som floppade i EM 2016, utan idag sitter de ihop riktigt väl.
Lite ihåliga defensivt, okej, men lugna, trygga och påhittiga med bollen. Jarmolenko tar ett helt annat ansvar jämfört med hur han spelar i West Ham, och murbräckan Jaremtjuk ger tyngd och spets längst fram.
Egentligen borde de väl ha tagit poäng redan i bortapremiären mot Nederländerna, och idag var de numret större än Nordmakedonien matchen igenom.
De har alltjämt kvar en tendens att ställa till det för sig själva – missar straffar och försöker sig på hårresande blindklackar bakåt i 94:e minuten – men den här gången kom de undan med det.
2-1 till slut, och en första mästerskapsseger sedan Andrij Sjevtjenko nickade sönder Sverige i EM-premiären 2012.
Nio år har gått sedan dess. Det har hänt en del, med både fotbollen och nationen. Sjevtjenko har blivit förbundskapten, Ukraina har förändrats för alltid.
Just idag hängde allt ändå ihop.
Spelare från Kiev, Lviv, Donbass och Krim kunde jubla tillsammans samtidigt som deras läktare skanderade om hur den som inte hoppade minsann var en muskovit.
Segrarna kommer ganska sällan för en ukrainare. Det gäller att ta vara på de vinster man får.
Allt om fotbolls-EM 2021 – följ matcherna live
Senaste nyheterna Spelschema Tabeller TV-tider Alla trupper & spelare