Sörenstam är så mycket amerikan man kan bli

Per Bjurman

ORLANDO. Nu är den grandiosa Annika Sörenstam-showen över – för gott.

Helgens extranummer på LPGA-touren hade väl vi som hängde vid sidan om fairway både kunnat ha och mista, men hey – hon visade i alla fall bättre tajming än sjunde januari…

Förlåt, förlåt. Om det där – att Annika Sörenstam i strid med rekommendationer den simplaste medierådgivare hade kunnat tillhandahålla reste till DC och hyllade Donald Trump dagen efter stormningen av Kapitolium – får man inte skämta, och än mindre får man kritisera tilltaget. Då blir en viss sorts läsare rasande och mailar tirader om vilken jävla kommunist man är – vilket åtminstone i mitt fall är komik på samma nivå som det vore att kalla genomsnittlig mello-vokalist för Aretha Franklin, inga jämförelser i övrigt. Men man får inte låta bli att nämna det heller och bara hålla sig till det uttalade uppdraget att skriva om golf. Då blir andra sorters läsare lika förbannade och ryter om att vi är ynkryggar som inte tiger ihjäl ”förrädaren”.

Lever långt från en blågul vadag

Hur man vänder sig har man arslet bak, som min mormor förkunnade till sina sista dagar i Kvarnsveden vid 104 års ålder – och det går inte att se det på annat sätt än att arvet efter en av våra allra största idrottsstjärnor genom alla tider blivit giftigt, i alla fall i det gamla hemlandet.

Huruvida det bekymrar Annika Sörenstam ens i förbigående är oklart, men förmodligen inte. Den främsta golfare Sverige exporterat är så mycket amerikan man kan bli och lever ett liv exceptionellt långt från genomsnittlig blågul vardag. Tro mig: Ytterligt få, för att inte säga ingen, i det luxuösa Lake Nona-grannskapet, givetvis en ”gated community”, röstade på någon annan än Donald Trump i november. De är stenrika, de röstar nästan alltid republikanskt. Det bara är så. De ser sig inte som ondskefulla eller rasister, flertalet förstår garanterat inte ens vad den sortens synpunkter kommer från, de bor och vistas i en superpriviligerad bubbla utan mycket till kontakt med världen de flesta av oss andra lever i…

Tillika förlorar hon gissningsvis inte heller särskilt mycket nattsömn över vad vi tycker om det som hände under helgens axelryckning till LPGA-comeback.

Okaraktäristiskt många bogeys

Den var vad den var. En nervös förstarunda följdes av en fredagsföreställning som i alla fall gav nostalgiska förnimmelser om forna tiders magi. Sedan kom lördagen och ja, well, då spelade hon - lätt tillspetsat - inte mycket bättre än Gösta i ”Sällskapsresan”, om ni minns den något koleriska Roland Janson-karaktären. Söndagens avslutade runda innebar en liten förbättring, även om  den också rymde så okaraktäristiskt många bogeys att det var svårt att inte börja nynna på gamla Baccara-hits. 

Men vad än några omöjligt optimistiska skojare hade fått för sig var det aldrig aktuellt att superstjärnan från Viksjö skulle ha något med toppstriden att göra i sin första showdown på tretton år. Hon ställde upp för att hon blev inbjuden, för att det var en unik möjlighet att tävla inför familjen – framförallt de gränslöst charmiga kidsen – och grannarna och för att skaka av sig lite rost innan sommarens strapatser på senior-touren.

Nu är det bara det pensionärsmyset som återstår och Annika kan verkligen strunta i vad vi tycker om vad hon gör – och vice versa.

Bäst för alla parter det, tror jag vi kan slå fast.