Motocrossbanan – och bina – som försvann
HÄGERSTALUND. Där vi står fanns en gång en stark biologisk mångfald, här fanns liv, rörelse och hopp om framtiden.
Motocrossförare och långtungebin levde och verkade sida vid sida och trivdes tillsammans.
Sedan kom… politiken.
Vill man utmana sina inre demoner ska man åka ut och ställa sig vid en nedlagd, öde motocrossbana i Akalla en regnig, iskall måndag i oktober.
Hösten har gnott in sig och träden är färgsprakande och vackra att titta på, men platsen är inte vad den en gång var.
Känslan är att den livlighet som en gång sjöd här har runnit ner i diket och försvunnit.
Kvar finns inget.
För några år sedan, innan politrukerna tog sina porröst underbyggda politiska beslut, kördes det motocross här.
Barn i alla åldrar flög som köttbullar genom luften, föräldrar hejade, tröstade, gjorde sig redo att fylla på växellådsolja och serverade kaffe i pumptermos.
En gång i tiden arrangerades det VM-tävlingar här och markerna tillhörde Sveriges, ja förmodligen världens, coolaste motocrossförare.
”Vilde Bill” och Sten ”Storken” Lundin får ursäkta för det här är Håkan ”Carla” Carlqvists hemmabana.
Vid parkeringen, strax intill den gamla klubbstugan finns det en minnessten som uppfördes efter ”Carla” Carlqvists bortgång 2017.
Snart kommer de behöva resa en till.
Blev nationalpark
Järva Motorklubb, bildad 1959, har hållit till här sedan 1970 då militären övergav sitt övningsområde och flyttade till Kungsängen.
Trots att de tagit väl hand om banan, och varit lyhörda för alla runtomkring, har de alltid levt på lånad tid utan att någon kommit med en rejält underbyggd förklaring till varför.
Redan 1991 stängdes banan ner första gången men två år senare bestämde sig den lätt oväntade konstellationen Ulf Adelsohn och Anna Lindh för att öppna upp den igen.
Så där har det hållit på sedan dess, men sedan 2017 är banan helt nedlagd.
Körförbud.
Motorklubben fick flytta på sig trots att det inte fanns någonstans att flytta.
250 ungdomar hade plötsligt ingenstans att vara ”Carla” och det för att politikerna i Stockholm stad tagit beslut de inte verkar särskilt insatta i.
Motocross är bullrigt och miljöfarligt, hette det.
Området, som för 20 år sedan på oklara grunder införlivades i det intilliggande naturreservatet Hansta, skulle nu blir ”naturpark” och en attraktiv ”entré” till naturreservatet.
Tre år senare ser vi inte ett spår av varken ”naturpark” eller ”entré” här.
Tagit dit professorer
Området är nedgånget, igenvuxet, påminner mer om en tipp.
Utsläppen från de 140 000 bilar som varje dygn ska passera på den motorled som byggs precis intill räknas inte, bullret behöver inte mätas, enligt politikerna.
Sedan förbudet och vräkningen av en friskt och fint fungerande idrottsförening har området stått i träda.
Motorklubben har, trots att alla jobbar ideellt och på fritiden, tagit hit professorer och biologer och de flesta är överens om att området förfallit sedan klubben lämnade.
De hänvisar till en nyligen gjord artinventering som visar att flera bin och humlor helt försvunnit då den öppna sanden inte längre finns kvar eftersom kvävegynnande växter har fått invadera banan.
Det finns inte länge några kantzoner kvar, där vissa arter trivs, och inte heller några avåkningsytor där annat väsen och viss typ av växtlighet frodas.
Hälften av humlearterna, i synnerhet de känsliga långtungade arterna, finns inte kvar alls.
Blåklocksbiet Melitta haemorrhoidalis syns inte längre till.
I stället för en upprustning har det skett en utrotning.
Hade Carl von Linné hört talas om detta hade han försökt begå harakiri med en ormhassel.
Klubben menar att motorbanor faktiskt bidrar till biologisk mångfald, att ett grussprut hit och ett grussprut dit skapar nyttiga störningsregimer som får vissa arter att frodas.
Biologiprofessorn Nils Ryrholm håller med, och till sin hjälp har de studier från Centraleuropa som påvisar just detta.
Till och med politiker borde väl känna till vilken viktig ekosystemtjänst pollinering är?
I stället sitter de vid sina skrivbord i stadshuset, strimlar papper och upprepar sitt mantra.
– Förbifart Stockholm.
– Förbifart Stockholm.
– Förbifart Stockholm.
”Persona non grata”
I Stockholm är motorlederna viktigare än människorna.
På den fördärvade idrottsplatsen träffar jag Järva MK:s ordförande Jenny Elvelin och eldsjälen Henry Romlin.
Henry, som kallas för ”Hulken”, kände Håkan ”Carla” Carlqvist och var initiativtagare till minnesstenen och tävlingen ”Carla Memorial” som kördes här 2017.
Både Jenny och Henry har ett arbete att sköta, barn att ta hand om, ärenden att göra, hus att se efter.
På sin fritid försöker de få någon lomhörd politiker att lyssna på deras argument men maktens korridorer är fulla av villovägar, lyckta dörrar och rött lysande ”UPPTAGEN”-lampor.
– Jag och min son var här och körde två–fyra gånger i veckan innan de stängde banan, och nu när vi måste köra långt för att träna blir det inte mer än två gånger i månaden, säger Jenny.
Hon såg motorbanan som sitt sommarställe när den fortfarande var öppen.
Här fanns ett fik, och eftersom hon var här flera gånger i veckan rensade hon ogräs och såg om banan som om det vore hennes trädgård.
– Jag brukade plocka johannesört här, men den är borta nu den också.
Henry tänder en cigarett till.
– Jag har blivit Persona non grata i stadshuset, säger han och skakar på huvudet.
– Vi gör bättre saker för miljön än vad de åstadkommit här på tre år. De pratade om att anlägga salamanderdammar här, men jag har ännu inte träffat någon salamander som vill bo precis intill en motorled där det passerar 140 000 bilar varje dygn. Och dessutom kostar det fruktansvärda summor pengar att hålla efter. När vi var här tog vi hand om området och det kostade inte en spänn.
För en tyst kamp
De som håller till i stallen runtomkring vittnar om ökad otrygghet då området nu har blivit mörkt och öde när det tidigare nästan alltid fanns folk i rörelse här.
Det är lätt att förstå Jennys och Henrys frustration, på ledig tid läser de handlingar, skriver petitioner och nystar i formalia och ämbetsmannalingo så omständlig att en statsvetare omedelbums skulle skola om sig till dykinstruktör.
I det tysta för de ideella en kamp mot den stora stadsapparaten med sina förvaltningar, nämnder, jurister och inspektörer.
Demokrati kallas det tydligen, den här dusten.
Trafikkontor, miljöförvaltningar, stadsbyggnadskontor, Naturvårdsverket, exploateringskontor.
Alla har de ett finger med i spelet och jag kan förstå att vissa ibland känner att systemet är byggt för att det i slutändan ska suga all must ur den lilla människan som bara ska ge upp och gå vidare.
När jag ser mig omkring på den gamla motocrossbanan ser jag ett område som ingen brytt sig om sedan de som brydde sig förbjöds att bry sig.
Handlar det här verkligen om ”naturen”, eller om någonting annat?
Motorklubben är medvetna om sina brister, de berättar att de mer än gärna tar ansvar för både buller och spillolja, elmotorer testas och vissa taktmotorer låter mindre än andra.
Att tillbringa en timme eller två med Jenny och Henry räcker för att förstå att politikerna skaffat sig en motståndare som de med diffusa bevis aldrig kommer vinna över.
Ansvariga politiker och tjänstemän i Stockholm stad borde åka hit på studiebesök och möta eldsjälarna, idrottsledarna, biologerna, professorerna.
Släpp det där ergonomiska underarmsstödet nu, ställ in ett av alla möten, på med seglarskorna och asa er ut hit.
Se er omkring, lyssna, tänk efter.
Allt kan inte bli en förbifart.
Hundratals idrottande ungdomar och deras familjer får inte sjasas iväg på det här sättet utan välgrundade argument, särskilt inte när det dessutom sker på bekostnad av den biologiska mångfalden.
Tänk om det faktiskt är så att en motocrossbana här skulle innebära att barn och ungdomar aktiverar sig mer, att otryggheten i området minskar och att blåklocksbiet Melitta haemorrhoidalis kommer tillbaka.
Och ingen skulle väl protestera om vi på köpet fick fram en ny ”Carla” Carlqvist?