Niva: Det här var Sverige 2.0

Erik Niva

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2021-09-03 | Publicerad 2021-09-02

Vi har slagit världslag förr. Med struktur och metod och envetet slit har vi stångat, stretat och försvarat oss förbi dem.

Ikväll öppnade vi upp dem, slet isär dem, besegrade dem med blanka svärd och dragna vapen.

Sverige, hösten 2021. Välkomna till framtiden.

Annan sorts insats, annan sorts utvärdering, annan sorts resultat.

Det tog väl 20 sekunder innan det svenska laget visat större offensiva ambitioner än vi gjorde under hela den där EM-premiären.

Passningar. Inom laget. På offensiv planhalva.

Efter 100 sekunder hade Emil Forsberg sånär vrickat fram Alexander Isak till ett friläge, en hörna senare hade Filip Helander fått iväg en småsusig nick på mål.

Och efter mindre än fyra minuter hade Spanien tagit ledningen.

Det var ett mål som överhuvudtaget inte kunde knytas till någon överdriven offensivlusta eller några dumdristiga anfallsambitioner – Sverige hade tio spelare bakom bollen då Jordi Alba lyrade in den mot den bortre ytan – men det kändes ju både barskt och typiskt.

Innebar nu detta att en annan typ av matchplan skulle förvandlas till stoft och aska? Skulle laget nu behöva öppna upp sig på just det sätt som riskerar att kosta riktigt dyrt mot den här upplagan av Spanien?

Alexander Isak behövde inte ens tio sekunder för att besvara de frågorna, blåsa bort de farhågorna.

Fullständigt fenomenal

Under EM-sommaren visade han upp en näst intill komplett palett av egenskaper, förutom den distinkta skoningslösheten som tar ett ”kanske” eller ett ”nästan” och gör det till ett ”definitivt”.

Nu räckte det med ett enda spanskt misstag för att han skulle förvandla väldigt lite till välsignat mycket, för att han skulle vifta bort ett par försvarare och bulta ner bollen vid Unai Simóns bortre stolpe.

Det här var inte ett Sverige som tänkte reducera sig själva till att vänta in, vänta ut och ta stryk i 90 minuter. Det här var ett landslag som bestämt sig för att även slå tillbaka.

helskärm

Spanien hade mycket boll, skapade en hel del situationer och borde väl haft en straff – men Sverige matchade dem med både intensitet, skicklighet och framförallt ambitioner.

Erövringarna var både rätt många, kom ganska högt och innebar inte bara en ursäkt för att toffla iväg bollen riktningslöst mot sidlinjen.

Sverige ville saker med sitt bollinnehav, letade efter vägar framåt och slet upp stora hål. Alexander Isak spelade hela tiden med både självklarhet och auktoritet, Emil Forsberg var som vanligt flink och finurlig.

Men bäst av alla? Dejan Kulusevski – ”The Running Man” – helt outtröttlig, frenetiskt framfusig och fullständigt fenomenal i omställningsspelet.

helskärm

Var Sverige 2.0

Vi var någon sistapassning, ett par försenade avslut och någon tredjedelsstraff ifrån att göra 3-1 och faktiskt döda den här matchen, men de riktigt stora segrarna behöver man ofta lida för.

Luis Enrique slängde in kubikkraftverket Adama Traoré, och även om han alltid tycks förbli en slutprodukt bort från världseliten kändes läget allt annat än avspänt när han började hämta fart och utmana en något matchgnisslig Ludwig Augustinsson.

Men försvarslusten, kampmoralen, uppoffringsviljan? Den kommer alltid att finnas djupt begravd i själva DNA:t av ett Janne Andersson-lag.

Det är inget vi slentrianmässigt ska ta för givet – det förblir själva fundamentet för vår framgång – men är det allt vi har kommer det också alltid att finnas ett lock över våra drömmar.

Janne Anderssons blågula landslag har besegrat världsmotstånd förr, men varken mot Frankrike eller Italien anföll vi och sårade på det här sättet. Har vi överhuvudtaget vunnit mot ett sånt här motstånd på det här sättet är det så länge sedan att jag inte ens kommer ihåg hur det kändes då.

Det här var nytt, det var uppgraderat – det var matchen jag önskat att vi någon gång kunnat hitta fram till i ett mästerskap.

Det här var Sverige 2.0.

Vi var 16 901 åskådare på Friends ikväll – den största svenska fotbollspubliken på nästan två år – och det känns verkligen som att vi kommit ut på andra sidan av något, att vi kan ta sats och fotbollsfart mot något större.

We are the people we've been waiting for.