Skidstjärnan om ätstörningarna: Det räddade mitt liv

Petra Thorén

LENZERHEIDE. I tonåren drabbades den olympiska mästarinnan Jessica Diggins av bulimi.

Nu lyfter hon problematiken med ätstörningar i syftet att hjälpa unga kvinnor och män.

– Jag trodde bara att det var mitt fel, att jag var dålig som inte var normal. Det var väldigt hårt, jag förstod inte, säger den amerikanska skidåkaren till Sportbladet.

Vi ses på ett hotell inför Tour de Ski. Jessica Diggins kommer från matsalen, klädd i en behaglig flanellskjorta. 

Den 28-åriga amerikanskan är i grunden en väldigt positiv person. Det märks i världscupen då inte bara det applicerade glittret på hennes kinder glänser.

Men Jessica Diggins har haft sina svåra perioder i livet. När hon vann OS-guld i teamsprint med Kikkan Randall 2018 var det få som kände till den svarta tonårsperioden då hon led en ätstörning.

– Jag talar om det nu i syftet att hjälpa folk att förstå att man behöver hjälp. Jag vill att coacher ska förstå att de behöver tala med sina utövare. Jag vill också att folk ska förstå att saker de säger till andra kan vara väldigt starka.

Vägrade först ta hjälp

Med stadig röst berättar hon för Sportbladet om den tunga tiden, som hon också beskrivit i boken Brave Enough.

– När jag var 18-19 år kämpade jag hårt med en ätstörning. Det var verkligen svårt för mig. Jag visste inte mycket om ätstörningar, jag visste inte att det var en psykisk sjukdom som ångest och depression, berättar Jessica Diggins.

Sjukdomen kom under en period då hon lämnade en trygg träningsmiljö för ett nytt lag. Bulimin påverkade hennes vardag och initialt vägrade hon ta hjälp.

– Jag tyckte att jag var tvungen att ha den där ätstörningen för att bli en bra skidåkare. Det tog över min hjärna. Jag ville inte ha hjälp, jag berättade inte för någon heller för på den tiden var det väldigt skamligt och hemligt, säger hon och fortsätter:

– Jag insåg till slut vad det gjorde med min familj. Jag har en lillasyster, som är fem år yngre, och jag tänkte att herregud jag vill inte att hon slutar som mig. Jag ville inte att hon skulle leva som jag gjorde för det var värdelöst. Jag var så ledsen, jag grät hela tiden.

Fann räddningsplankan

Det var till slut hennes föräldrar som fann räddningsplankan.

– Mina föräldrar övertygade mig om att gå på Emily-programmet, som är ett behandlingsprogram i USA. Jag gick dit och det räddade mitt liv. De lärde mig hur jag skulle hantera stress, som var orsaken till min ätstörning. Jag lärde mig att det inte handlade om mat utan om stress över att vara perfekt, säger hon.

Jessica Diggins fick redskap för att hantera sin vardag och tygla sina demoner. 

Sommaren 2018 ställde den amerikanska längdstjärnan upp i ESPN:s magasin Body Issue, en naken utmaning som inte var självklar.

– För tio år skulle jag aldrig kunnat tänka mig att göra så. Inte för jag hade varit blyg för att vara naken utan för att jag inte hade velat att någon skulle se mig. Nu kände jag mig trygg med att visa upp mig. Jag använde det som en plattform för att börja tala om kroppskännedom.

Diskussionerna kring ätstörningar har blossat upp kring längdåkningen den senaste tiden då norska Ingvild Flugstad Östberg och svenska Frida Karlsson stängts av från tävlande då de inte uppfyllt alla krav i hälsotesterna.

Exakta orsakerna till deras problematik är okända, men vikten av näringsbalans, om att balansera rätt har belysts.

– Det är mellan Ingvild och hennes coacher och mellan Frida och mellan hennes coacher, vi behöver inte veta. Om man inte vill prata om det måste vi respektera det, påpekar Diggins.

”Jag är inte naiv”

Tror du att åkare i världscupen lider av ätstörningar?

– Statistisk kämpar sex procent av befolkningen med en ätstörning så statistiskt sett har idrotten samma sak. En uthållighetssport kan vara svår och som längdåkare har du utmaningar. Du tävlar i en tajt, tunn dräkt och syns i tv.  Man kan alltid säga att ju lättare du är ju snabbare går det. Jag är inte naiv. Men samtidigt tror jag att det handlar om att låta sin kropp vara i ett tillstånd, säger Jessica Diggins som har funnit sin zon:

– För mig är det viktigt att känna att jag behöver inte vara den smalaste personen. Jag vet att jag kan vinna lopp genom att var så stark som jag är.