Är det utövarnas uppgift att protestera?
Vi kan förstås tjafsa oss gröna om bojkott eller dialog på plats, om kvinnors rättigheter och om gästarbetarnas förbättrade villkor.
Om att göra det bästa möjliga av något i grunden dåligt.
Kanske borde vi i stället bara ställa oss frågan: Om nu alla är överens om att VM inte borde spelas i Qatar, hur kommer det sig att VM fortfarande ska spelas i Qatar?
Landslagstemperaturen steg från snål marsblåst till svensk högsommar när Zlatan Ibrahimovic ställde ner väskorna på spelarhotellet i Stockholm förra veckan. Tre assist och sex poäng senare har Sverige fått en drömstart på kvalet till VM 2022. I skuggan av den sensationella landslagscomebacken hoppade Blågult också på tåget som ska leda till VM i Qatar vintern 2022. Mästerskapet har ju fått flyttas för att undvika omänsklig hetta på arenorna. Men också i november och december är det ofta varmare än svensk högsommar i det lilla emiratet vid Persiska viken. Bruket av de luftkonditioneringsanläggningar som ska kyla ner temperaturen både på och runt arenorna betraktas av miljöorganisationer som en ekologisk katastrof. Detta enorma slöseri med energi – Qatar är för övrigt landet med högst koldioxidavtryck per capita i världen – hade i sig varit en god grund att inte tilldelas fotbolls-VM alls. De andra argumenten kan ni.
I veckan har Svenska fotbollförbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand upprepat den svenska hållningen till mästerskapet: Man tror på dialog och inte bojkott, eftersom det senare skulle innebära att man vänder gästarbetarna i Qatar ryggen. Förbundets delegation har gjort en rad besök i landet och samtalat med fackförbund och NGO:s på plats. Amnesty International har noterat vissa förbättringar på plats under årens gång. Och det är väl fint att man ömmar för att de fattiga män från södra Asien som inte har dött under arbetets gång ska ha bättre arbetsvillkor. Att man inte vill ”lämna dem i sticket” tolkar jag som att Svenska fotbollförbundet tänker fortsätta att ta strid för underbetalda nepaleser, indier och bengaler på byggarbetsplatserna i gulfstaterna efter mästerskapet. Det är förstås lovvärt.
VM på en veritabel kyrkogård
Mer uppriktigt hade kanske varit att från SvFF:s sida säga: Vi har inte råd att inte försöka kvala till VM. Det är ett helt legitimt argument, åtminstone utifrån perspektivet att en enskild bojkott inte skulle påverka mästerskapet som sådant. De dryga hundra miljoner kronor som ett VM-avancemang innebär är ett ordentligt tillskott i kassan för en organisation som lever med uteblivna publikintäkter sedan över ett år.
Att spela fotbolls-VM i Qatar är en dålig idé, det tycks alla vara överens om utom värdlandet självt. Från Gianni Infantino till Håkan Sjöstrand hör man denna klagovisa: Mästerskapet borde inte ha förlagts här alls. Och i nästa andetag: Men nu är det som det är.
Svenska fotbollförbundet, liksom en lång rad andra nationella förbund, beklagar Fifas beslut att ge Qatar VM. Fifas ledning beklagar att beslutet fattades av en tidigare (nu avsatt) styrelse.
Utifrån retoriken är det lätt att få intrycket att det rör sig om en sorts orkan som stormar mot fotbollsvärlden i full galopp, och som ingen vet hur man stoppar. Som om de nya geopolitiska spelreglerna inte bestämts av aktörerna själva.
Det är inte svårt att argumentera för att VM i Qatar trots allt bör gå av stapeln eftersom beslutet är fattat sen länge, arenorna i princip står klara och gästarbetarna inte får ”lämnas i sticket”. Det är en sorts cirkelresonemang som utgår ifrån att man nu måste slutföra något dåligt på det minst dåliga sättet. Att avbryta galenskapen anses för sent, för krångligt och rentav omöjligt.
Kanske borde vi vända på resonemanget och fråga oss vilken skada fotbollen som helhet tillfogas om mästerskapet genomförs. Kan landslagsfotbollen över huvud taget hålla sin integritet intakt om den spelar VM på en veritabel kyrkogård i Persiska viken? Vad skickar vi för budskap till resten av världens auktoritära styren och diktaturer när vi låter ett av planetens största idrottsevenemang gå av stapeln här trots allt?
FBI brakade in i högkvarteret
Med tanke på det allmänna missnöjet som luftas från alla håll kan man fråga sig om nu ingen vill spela VM i Qatar, hur kan VM i Qatar fortfarande tillåtas spelas?
Hur ett land som saknar allmänna val, grundläggande rättigheter för kvinnor och hbtq-personer, fri press och självständiga domstolar kunde få fotbolls-VM är nu inte ett mysterium, även om det känns så i efterhand. Qatar hade när beslutet fattades flera tunga ambassadörer runt om i fotbollsfamiljen. En av dem heter Pep Guardiola. Senare har bland annat Samuel Eto’o och Xavi Hernández tillkommit.
När Ryssland och Qatar 2010 tilldelades fotbolls-VM 2018 respektive 2022 var världen en annan. Gulfstaternas petrodollar hade nyligen gjort sitt inträde på den internationella idrottsscenen. Fifas exekutiva kommitté – den som röstade för mästerskapen – var hårt kritiserad, men ännu inte upplöst och dömd för korruption. Och fotbollsstjärnor ville på den här tiden fortfarande inte ”blanda ihop idrott och politik”.
2015 brakade FBI in i världsfotbollens olika högkvarter, grep en lång rad Fifa-pampar och satte hela organisationens existens i gungning.
Förra sommaren slog det amerikanska rättsväsendet slutligen fast det alla redan visste: Det har förekommit minst fem fall av mutor till Fifa-höjdare för att få dem att rösta på Qatar som VM-arrangör. 16 av 22 röstberättigade hade då redan anklagats eller dömts för korruption, bedrägeri och pengatvätt.
Mästerskapet i Ryssland två år tidigare blev förstås en mindre propagandaseger för Vladimir Putin, som omfamnade Gianni Infantino i störtregnet på innerplan efter finalen mellan Frankrike och Kroatien. Det är så ett fotbolls-VM fungerar. Hur hård kritiken än är på förhand avgår arrangörslandet nästan alltid med image-segern. Det borde fungera som ett avskräckande exempel inför VM i Qatar.
Utöver allt detta visade The Guardians undersökning häromveckan att minst 6 500 gästarbetare har dött under arbetsrelaterade omständigheter sedan bygget av arenor, infrastruktur och hotell inför mästerskapet påbörjades.
Beslutet att spela VM i Qatar saknar från början moralisk grund. Men faktum är att det inte heller har någon administrativ legitimitet kvar: Det fattades av en korrumperad skara fotbollshöjdare som nu är avpolletterade eller rentav skakar galler.
Alla känner till detta. Ändå ligger beslutet fast.
Nu deltar spelare i samhällsdebatten
Fotbollsvärlden 2021 är nu en helt annan plats än för elva år sedan. Förändringen har skett på flera fronter samtidigt. Spelarnas medvetenhet och uppvaknande i politiska frågor är kanske den största. Från att ha varit något som utmärkte några få deltar nu sportens största namn i samhällsdebatten på flera håll. Raheem Sterling, Marcus Rashford, Hector Bellerín och Antoine Griezmann pratar ledigt om ämnen som rasism, polisbrutalitet, fördelningspolitik och homofobi. Samtidigt har tillströmningen av pengar från oljediktaturer i arabvärlden eskalerat inom klubbfotbollen. Och här sitter förstås många spelare i en sorts rävsax. Kylian Mbappé tillbringar vardagen i Paris Saint-Germain som inte bara sponsras utan ägs av Qatar, via stiftelsen Qatar Sports Investment som står under landets kungahus och som i praktiken utgör den qatariska staten. Hamnar Mbappé i Real Madrid nästa säsong kommer han att fortsätta spela fotboll med ett statsägt emiratflygbolag på bröstet.
Det här visar förstås hur genomtänkt – för att inte säga diabolisk – den så kallade sportswashingen är. När stater som Qatar, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien köper sponsorutrymme, spanska cupfinaler och hela fotbollsklubbar i Europa, stryper man långsamt alla möjligheter till självständig kritik från de egna utövarna.
Under kvalveckan som gick gjorde några spelare ändå det obekväma valet att visa sitt missnöje med Qatar. När Tysklands landslag ställde upp inför match mot Island i torsdags med texten HUMAN RIGHTS på tröjorna, var det med fem Bayern München-spelare i leden. Bundesligagiganterna sponsras av Qatar Airways och har förlagt sina försäsongsläger i emiratet i tio års tid.
– Vi ville visa att vi inte är omedvetna och i stället säga högt vilka villkor som borde råda. Vi försökte göra detta tydligt i dag, sa Bayern München-mittfältaren Leon Goretzka efter segern mot Island.
Tyskland hade inspirerats av Norge som dagen innan ställt upp i liknande tröjor. I grannlandet diskuteras dessutom frågan om en bojkott av VM i Qatar på förbundsnivå, efter att flera norska elitklubbar röstat för att verka för detta.
Är det utövarnas uppgift?
Många fotbollsspelare sätter ganska mycket på spel just nu och det är värt all beundran. Men är det verkligen utövarnas uppgift att protestera mot att VM tilldelats en obskyr lyxdiktatur?
De borde bojkotta och visa vägen, säger vissa. Jag hör det argumentet, men tycker inte att det är realistiskt. Att spela ett fotbolls-VM är för de allra flesta aktiva karriärens absoluta zenit. Antalet timmar som lagts och uppoffringar som gjorts för att få delta i världens finaste tävling var fjärde år går knappt ens att ta in. Det är svårt att kräva att enskilda spelare ska fatta beslutet att stå över den, för många, enda chansen de får att spela ett VM-slutspel.
Under söndagens VM-kvalsändning i Cmore förklarade Kim Källström hur fotbollsvardagen i klubblaget skiljer sig åt från landslagsuppdraget. Det första är ett jobb, det är där man tjänar sina pengar, har en arbetsgivare, skriver kontrakt och löneförhandlar. Landslagsspel däremot handlar om ära och representation. Kanske också om att ge tillbaka till svensk fotboll. Det har ett sorts högre ideal, ett nationellt och moraliskt värde som idrotten är ganska ensam om att skapa i dag.
Det har blivit lite av en (andra) nationalsport att raljera över överbetalda fotbollsstjärnor som lever i en bubbla och saknar verklighetsförankring. Mångmiljonärer som skriver individuella sponsorkontrakt med tveksamma globala varumärken och profiterar på en hyperkapitaliserad underhållningsbransch. Och spelarna är förstås inte de största offren i tragedin som det stundande fotbolls-VM i Qatar faktiskt är. Men alla de hundratals aktiva som kommer att åka till mästerskapet utan att tillhöra affischnamnen, de som får en enda möjlighet i karriären att uppfylla pojkdrömmen om att spela VM, förtjänar bättre än få sitt deltagande nedsvärtat av värdlandets brist på mänskliga rättigheter.
Borde fråga Adidas och Coca-Cola
Jag tycker genuint synd om Sebastian Larsson när han sitter på en presskonferens inför karriärens sista mästerskapskval och får frågor om hur han tänker markera mot Qatar. Inte för att frågorna inte måste ställas – det måste de dessvärre och Larsson resonerar klokt – utan för att detta är en situation som spelarna aldrig skulle ha hamnat i om deras beslutande organ fungerade som de ska.
Att vi ens sätter vårt sista hopp till fotbollsspelarna själva visar hur desillusionerad allmänheten är inför Fifa, nationsförbunden och den till synes ostoppbara pengarullningen från Gulfstaterna. Men vi ska inte glömma att det var när sponsorerna började dra sig ur som det internationella ishockeyförbundet flyttade årets VM-slutspel från Belarus till Lettland med kort varsel.
Kanske borde vi snarare fråga Adidas, Coca-Cola, Hyundai, Visa, Budweiser och McDonald's hur de resonerar när de sponsrar alla tiders svartaste VM. Är det okej att bli förknippad med tusentals döda gästarbetare? Jag menar givetvis inte ur någon moralisk synvinkel, utan med det språk som kapitalet förstår: När börjar kopplingen till Qatar kosta för mycket för varumärket?
Jag är förstås helt på det klara med att fotbolls-VM i Qatar kommer att gå av stapeln. Det här är vad vi bekräftar med det: Man kan muta sig till ett mästerskap, ägna sig åt lagstadgad homofobi, omyndigförklara kvinnor, vägra invånarna rösträtt, förbjuda fackföreningar, offra tusentals gästarbetares liv, flytta slutspelet till senhösten och ändå arrangera världens största fotbollsfest. Man får stå ut med lite dialog på vägen bara.