Fotbolls-VM kommer – då ska de ut

Vi vet inte än vilka som vinner VM. Men vi vet redan vilka som förlorar. Sportbladet träffar Syed och Gabriel – migrantarbetare i Qatar: En miljon människor vänder hem utblottade

Uppdaterad 2022-11-09 | Publicerad 2022-06-12

Det går att smussla med papper, fiffla med pengar och påverka omröstningar.

Men i höst står Qatar inför sitt svåraste trollerinummer hittills.

De ska ta en befolkning stor som Stockholms och få den att försvinna.

Det bär emot att erkänna, men jag hade förväntat mig tårar.

Qatar fick tolv år på sig att smälla upp arenor och infrastruktur i öknen för att arrangera fotbolls-VM 2022. Men den egna befolkningen tänkte inte smutsa ner händerna utan bygget skulle utföras av influgna arbetare från fattigare länder.

Migranternas liv har beskrivits i nattsvarta och blodröda rapporter. Det är hetta, trångboddhet och olyckor. Det är sharialagar och hot om spöstraff. Det är låg lön, lägre säkerhet och lägst självständighet i ett slavsystem där arbetsgivaren tar ditt pass och behåller så länge han anser det nödvändigt att du stannar i hans ägo.

Allt är möjligt för att ett knatteland råkar ha olja och naturgas. Så länge världen vill ha fossila bränslen kommer rikedomarna strömma till emiratet som därigenom får råd att köpa massa mästerskap och att flyga in jordens billigaste arbetskraft. Men exakt där verkar kassan sina varje gång, för inga exportmiljarder i världen tycks räcka för att behandla migranterna som annat än kreatur.

De skadar sig. De utnyttjas. De förvägras åka hem. De är fast i ett land där en liten klick lyckliga medborgare beordrar två miljoner stackare att utföra allt de önskar.

Klart att de måste vara ledsna mest hela tiden, har jag tänkt.

”Vi leker Tom och Jerry med polisen”

Men Syed från Bangladesh och Gabriel från Filippinerna är två muntra herrar. Lite rundlagda, vilt gestikulerande, likt två turister som skrockande redogör för hur de blivit blåsta på den lokala marknaden – tänk att jag gav sjuttio spänn för en flaska vatten!

Männen säger att de drivs mer av vrede än av bestörtning – och arg är du i omgångar. Sedan följer hopplösheten, fnysen och skratten innan det börjar om.

– Det är olagligt att hålla möten för mer är tio personer. Staten är rädd att arbetarna ska få farlig information annars. Tänk om alla kände till sina rättigheter! Men vi lurar polisen genom att leka att de är Tom och vi Jerry. Vi springer iväg i en stor grupp och informerar dem i farten. En gång bokade vi ett hotellrum för två och trängde in oss fyrtiofem personer där, säger Syed.

Vi ses på Arlanda. Fackförbundet Byggnads flög hit dem till en konferens, ett hemligt panelsamtal med strikt fotoförbud där webbsändningen bröts innan de klev upp på scenen.

Det var alldeles nyss. Applåderna har klingat av och vi har sökt oss till en soffa under en trappa, bara ett tiotal meter från en doftfri lounge där svala affärsmän dricker kaffe och tycks sluta multinationella avtal.

Vi pratar om en vardag som duon befunnit sig i länge.

– Jag kom för 15 år sedan och har blivit van, säger Gabriel.

– Mina föräldrar kom hit först, så för mig var det naturligt att återvända. Mina barn är födda i Qatar och har fått vissa fördelar som jag bara kan drömma om. De kan till och med ansöka om statliga jobb, även om de såklart inte kommer att få dem, säger Syed.

Fattiga – men delar historia

Det ska påpekas att lönen på pappret inte är så risig för en byggarbetare i Doha. Tidigare var du glad över 2 000 kronor – 800 riyal – i månaden, men de senaste åren har minimum pressats upp till 5 000 skattefria kronor. Det är dubbelt så mycket som i hemländerna.

Inte konstigt att miljoner män och kvinnor nappar. Fast de kommer från hela jorden så delar de samma erfarenhet: ett lokalt kontor öppnade i deras by, flygblad delade ut, de gick på anställningsintervju, avresa bokades, avsked togs till familjen, löften svors om att skicka hem pengar.

– Du erbjuds bra mat, bra boende och ett fint liv. Du åker för att rädda andra, säger Syed.

Arbetare på väg hem efter byggandet av arenorna till VM i Qatar
En arbetare som bygger Lusail Stadium i Qatar

För sin service tar agenturer omkring 40 000 kronor, vilket täcker biljetter, visum, boende och måltider. Du skriver på, sätter dig på flyget med andra lycksökare, men får snart första smällen.

I Qatar väntar en annan agentur. Ditt underskrivna papper kan du snyta dig med, för det är inte värt ett jota.

– Förhandlingsläget är inget vidare. Du är redan i Qatar och måste jobba. Säger de 1000 riyal så tackar du och skriver under, säger Gabriel.

Smäll två utdelas på löningsdagen när kuvertet är tomt. Du kan klaga, men då hamnar du i fängelse eller deporteras. Så du härdar ut, håller tummarna och hoppas på sikt skramla ihop vad du betalat.

– Systemet leder till att arbetarna blir finansiellt uppbundna. Repen är av pengar. Vi kallar det mänsklig trafficking, säger Gabriel.

Fängelse om du rymmer

– Det går att stämma sin agentur, men det leder alltid till att någon trycker på en knapp, begär sig i konkurs och stänger. Nästa dag öppnar en ny agentur med ett nytt namn – men du känner igen honom som jobbar där, säger Syed.

Qatar har 2,6 miljoner invånare, men bara 300 000 av dem är medborgare. Resten flygs in och delas upp mellan landets sju baladiyah, kommuner.

Kvinnorna placeras i hemmen som barnpassare, städare, kockar och hembiträden medan männen skjutsas till sina baracker där de trängs 20 personer i varje rum. Båda könen övervakas strikt.

– Jag minns ett fall med en kvinna som hade jobbat i ett hushåll i fem år. Hennes syster dog, så hon ville flyga hem till Filippinerna. Hon frågade sin chef och fick rätt att gå till ett kontor som skulle godkänna hemfärden, men där blev det nej. I stället tog polisen henne, för utan godkännandet klassades det som att hon rymt, säger Gabriel.

Känner du någon som har fängslats i Qatar?

– Ja.

Varför?

– Avvikelse. För att du flyr. Det anses vara ett brott. Om du ska jobba för ett ställe får du inte försvinna eller tillhöra ett annat företag utan att gå igenom en omständlig process som du nästan alltid förlorar. Det spelar ingen roll om du blivit misshandlad på din arbetsplats eller blåsts på lönen. Du kommer inte bort från den.

”Det är inte frivilligt!”

Byggarna bussas från sina baracker 03 på morgonen, åker i två timmar, arbetar, tar lunchrast, arbetar vidare, går på bussen och är hemma 19. De är således borta på jobb i sexton timmar om dagen, sex dagar i veckan.

Migranternas villkor regleras i Qatars femtonde lag, en lista på 24 punkter som verkar relativt frikostig, men som har sina blottor och tvetydigheter.

Ta det där med arbetstid. Punkt 12 lyder ”maximal arbetstid ska inte överstiga tio timmar om dagen, så vida ingen överenskommelse fattas om motsatsen”.

Alltså: arbetarna måste få vila – om ni inte bestämmer att de inte ska få det.

– Det är inte frivillig övertid. Vad ska du göra om chefen säger att du måste jobba? Du kommer ändå inte bort från bygget, säger Syed.

Följs lagen annars?

– Ja, europeiska företag följer reglerna, det är min erfarenhet. Men inte andra. De bryr sig inte.

Sådär håller männen i soffan på. De hänvisar till olika gränsdragningar i den enorma massan av importerad arbetskraft. Där vi ser ett enda missförhållande råder hundra olika, baserat på vilket land du är ifrån, ditt kön, om du jobbar i hushåll eller på bygge, vilken agentur du står under och vilket projekt du tillhör.

Bäst är det hos Fifa. Gabriel och Syed säger att alla använder organisationens namn som en slags kvalitetsstämpel: den vägen är Fifa, det hotellet är Fifa, den killen är Fifa.

– Men det är ingen som alltid jobbar för Fifa. Man kan inte välja Fifa utan råkar hamna i de projekten ibland. Då får man plötsligt bo fyra personer i samma rum som man förut var tjugo i. Det är för att Fifa har större budget och alla blickar på sig, säger Gabriel.

En illustration av arenorna till fotbolls-VM i Qatar

Syed fnissar och flikar in:

– Kom ihåg att nästa vecka kommer sexton killar tillbaka till rummet igen och så är allt som vanligt.

”Det finns två världar där”

Ända sedan Qatar tilldelades mästerskapet i december 2010 har det borrats, sprängts och skruvats för att resa sju nya arenor och totalrenovera en åttonde. Det är arabvärldens första fotbolls-VM, en symbolisk seger för regionen, så budgeten har varit astronomisk. En gnutta av pengarna har sipprat ner till lönekuverten för de 30 000–40 000 lyckosamma arbetare som valts ut.

Fifa menar att de på så vis går i bräschen för tryggare villkor och högre löner för alla i Qatar.

Det låter logiskt men är bara en slug avledningsmanöver, enligt Byggnads förbundsordförande Johan Lindholm, som jag senare pratar med i telefon. Han påminner om att den högre lönen bara tillfaller en procent av migranterna – och det under en kortare period. Sedan återgår de till skitlönen och farorna på andra byggen.

– Vi har varit aktiva på plats sedan 2013 och fattade tidigt att det finns två världar där. En som regimen visar upp och så verkligheten. Genom förhandlingar med regimen och deras supreme committee har det hänt småsaker, ja rena fotbollsgrejer har den internationella fackliga samorganisationen fått bukt på.

Lindholm tar sats.

– Det som gör mig riktigt jävla förbannad är att Fifa går under radarn. De har inte lyft ett enda finger, utan bara hindrat oss. Infantino påstår att Fifa som organisation ska ha hjälpt migrantarbetarna, men det är en ren och skär lögn.

Vad har byggarbetarna sagt under dina besök?

– ”Vi är inga djur, vi är människor”. De sitter tio-tolv personer på femton kvadrat, de får inte åka hem, de får inte ut sin lön. Dusch och toalett finns två-tre på hundra personer. Det mesta är undermåligt och sjukdomar sprids.

– En annan sak jag hela tiden hör är ”lämna oss inte i sticket – lova att ni kommer tillbaka”. Det är starka ord. Man kan vakna mitt i natten och undra om man gör tillräckligt.

”Vi var femton – nu är tre borta”

Inte heller på ett VM-anslutet bygge är du garanterad din lön. Syed berättar att han slet i fyra månader på en arena och i slutändan betalades för en.

– Vi fick ris, kläder och vatten att dricka. Det var allt. Varje fredag, som i dag, var det en person som levererade maten till de andra som satt tätt ihop och åt. Av de femton som var där från början är tolv kvar nu, för tre gick till ambassaden för att klaga och de är borta nu.

Borta?

– Det finns två val för den som krånglar. Fängelse eller deportering. De deporterades, tror jag. Självklart utan lön.

Arbetsgivaren har rätt att avbryta en anställning enligt den femtonde lagen. Hur många som faktiskt tvingas till flygplatsen går inte att fastställa, men Syed och Gabriel menar att det drabbar folk i deras närhet varje vecka. Färre fängslas, men männen kan kasta ur sig ett par namn på tidigare kolleger som burats in för att de klagat.

– Vi kommunicerar med whatsapp för att det är tryggast. Förut hade vi en lokal radiokanal men ledarna för den blev deporterade. De sa inget elakt om regimen, men män på ledande positioner lyssnade och klassade kanalen som en nationens fiende. Så lite krävs, säger Gabriel.

Alla arenor är klara nu. Det återstår bara några mindre byggnader och ett par vägar innan Qatar är blankpolerat och redo att ta emot fotbollsspelare, potentater och turister. På grund av utrymmesbrist och höga boendekostnader förväntas många boka hotell i grannländerna för att flyga in över dagen när det vankas match, men målsättningen är att alla gäster ska välkomnas av perfekt ordning till avspark i november.

Får inte drälla massa fattiga

Det får inte bli som under vinter-OS Sotji 2014, där byggena väsnades under spelen, där restauranger och köpcenter färdigställdes lagom till avslutningen.

Och det får inte drälla massa fattiga byggarbetare på trottoarerna under den glada idrottsfesten. Det förfular vyn. Därför ska utlänningarna återvända till sina hemländer under hösten.

Men hur administrerar man en massflykt utan att bruka våld?

Qatars lösning är ett enkelt förbud. Om drillborrar och lyftkranar beordras att stå stilla behövs inga arbetare. Då stryps lönerna och då finns inga pengar att köpa mat för.

– Vi måste bort i oktober. Oavsett om projektet är klart eller inte så avbryts allt. Om ett företag har 5 000 anställda, så vad ska alla göra från oktober till slutet av VM? De skickas till Filippinerna på långsemester, säger Gabriel.

Med lön?

– Hahaha.

Syed skrattar också och nu är illusionen av två blåsta turister total. Skulle vi få betalt utan att jobba? Hoho.

Och så en skiftning i blicken. En allvarlig min.

– Ingen ska se att folk lider, säger Syed.

”Bojkott har ingen effekt”

Hur många åker hem?

– Hälften. En miljon. Har du ett byggföretag så kan du inte bara låta folk sova i sina boenden. Varken företaget eller de som bor i barackerna har råd att betala för maten och boendet. Regeringen säger att de gärna får stanna och vara volontärer, men vad ska de i så fall leva av?

Gabriel tar upp mobilen och visar ett youtubeklipp från en strejk som utbröt tidigare i år.

– Det är 70 arbetare som hastigt blev av med sina uppdrag för att projektet inte bedömdes bli klart till oktober. Därför satt de i nästan två månader i ett rum. Utan lön. Okej, sa alla, ge mig min flygbiljett så åker jag hem, men arbetsgivaren ville inte ordna det. Så i stället fick de betala sin egen mat och bara vänta.

Tycker ni att spelarna borde bojkotta VM?

– Nej. Bojkotten har ingen effekt för arbetarna. Det är bättre att komma och spela och rikta strålkastarna mot det här landet, säger Syed.

Men om avstår att resa frågar media varför, då kan man svara “för migranternas skull”.

– Ja, men då pekar arrangörerna på lagarna som ser bra ut. De visar upp ett fint boende och säger ”titta så mycket bättre Fifa-arbetarna har det jämfört med alla andra i landet”. Och det är för sent för bojkott ändå. Allt är byggt.

Trycks upp t-tröjor

Det är svårt att ta in alla nyanser av att Qatar fått fotbolls-VM.

Det skriks, protesteras och resoneras, det trycks upp t-tröjor att värma upp i, men i slutändan orkar få ta in komplexiteten. Man får för sig att alla utlänningar i Qatar lider dygnet runt. Eller att fotbolls-VM brakat in och lyft levnadsstandarden för dem. Ingetdera tycks riktigt sant.

Eller ta dödstalen, som det bråkats om sedan 2010.

Ena sidan hävdar att minst 6 500 migranter dött sedan landet fick VM, baserat på ambassadernas räkning över sina medborgare.

Andra sidan menar att siffran är irrelevant eftersom den utgår från hela gruppen av utländska gästarbetare, också de dryga 1,9 miljoner som aldrig satt sina fötter på ett arenabygge. Det är oundvikligt med olyckor på världens största byggarbetsplats, menar Supreme Committee, som skrivit ner siffran med 99,95 procent, till tre Fifa-specifika dödsfall. Resten av de 30 000 VM-arbetarna har högre lön och bättre levnadsstandard än de flesta i arabvärlden – för att inte tala om läget i arbetarnas hemländer.

Första sidans replik: det går inte att separera den lilla klicken VM-arbetare från oss andra. Det är i praktiken staten som avlönar alla och du tillhör ett Fifaprojekt ena stunden och ett annat nästa. Det lilla lyft som Fifa innebär slukas med råge upp av skadan som åsamkas av att allt stannar av i oktober och att en miljon människor tvingas vända hem luspanka.

Det sista är Gabriels och Syeds resonemang. Efter en timmes samtal tycks de mer uppeldade än förut.

– Fifa såg ut att öppna en möjlighet för oss, men när mästerskapet börjar blir alla arbetslösa. Qatar är ett väldigt litet land, så de kan inte sprida arbetarna till andra branscher, säger Syed.

Sa agenturerna något om detta på förhand?

– Självklart inte. De säger inte ens att ett visum bara gäller i ett halvår eller i ett år. Man tror att det är permanent. Därför uppstår en stor kris för alla som betalat en årslön för att flytta utomlands och måste flyga hem ett par månader senare. Man hinner inte tjäna tillbaka det man gav.

Kan man inte återvända i januari 2022 och dra in det man förlorat?

– Det är inte garanterat. Då måste du hitta ett nytt jobb. Företagen har inga problem att hitta villiga personer, så antingen får du köpa en ny biljett och chansa. Eller så får du söka ersättning av din agentur.

Syed gör en gest med handen, som en ståljalusi som hissas ner i ett skyltfönster vid stängning.

– Om agenturen finns kvar.

Publisert:

LÄS VIDARE

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.

OM SPORTBLADET

Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Magnus Herbertsson
Redaktionschef: Karin Schmidt
Tipsa oss: SMS 71000, mejl tipsa@aftonbladet.se
Support: Kontakta kundtjänst
Användarvillkor Personuppgiftspolicy Cookiepolicy Rapportera fel

OM SPORTBLADET