”Det är ingen hälsokur att vara elitidrottare”
Robin Söderling i stor intervju inför debuten som DC-kapten
Publicerad 2020-03-07
Utan att spela är han den största stjärnan i det svenska Davis Cup-laget.
Robin Söderling, 35, är tillbaka i hetluften.
När Sverige möter Chile i Kungliga tennishallen under det kommande veckoslutet lär många åskådare rikta blicken mot den blågula bänken. Det är där han håller till nu för tiden, Robin Söderling.
Den förre världsfyran behövde ingen längre betänketid när tennisförbundets generalsekreterare Christer Sjöö hörde av sig i jakten på en ersättare till Johan Hedsberg, som tackade för sig efter tre framgångsrika år som Davis Cup-kapten.
– Det var ett ganska enkelt beslut. Mina första Davis Cup-minnen är från 1994, då Sverige slog USA i semifinalen. Då sprang jag omkring i Scandinavium, samlade autografer och drömde om att en dag få spela själv. Sedan fick jag göra det och nu, som avdankad, ska jag sitta på bänken som kapten. Det är ganska coolt, säger Söderling.
Hans första trupp innehåller inga överraskningar. Bröderna Ymer, Mikael och Elias, är tänkta singelspelare och evigt unge Robert Lindstedt bildar dubbelpar med Markus Eriksson, som kan spela singel om Elias slår upp sin fotskada. Debutanten Carl Söderlund, som spelar collegetennis i USA, ingår också i truppen.
Dubbelspecialisten André Göransson, som nyligen vann ATP-titeln i indiska Pune med Christopher Rungkat vid sin sida, ställs utanför laget.
– André har spelat bra men ”Robban” har en sådan rutin, är stadig och har spelat mycket med ”Mackan” i Davis Cup, säger Robin Söderling.
När blir Leo Borg en spelare för Davis Cup-laget?
– 03:orna är en ganska bra generation och jag hade funderingar på att ta med Leo och några till för att träna. Jag kanske får sparken efter en match men ser långsiktigt på det här och vill slussa in dem som ska spela Davis Cup om x antal år. Jag minns själv när jag var 17 år och första gången fick träna med DC-laget. Det var en fantastisk vecka i England. Jag fick känna på det och kom in i laget, vilket gjorde det lättare nästa gång jag var med.
Upplever du att svenska tennisspelare är bättre lagidrottare än spelare från många andra nationer?
– Det är svårt att säga men i Sverige har vi traditionen. Det är aldrig problem med lagsammanhållningen och alla vill spela Davis Cup trots att vi inte är i närheten av de pengar andra förbund erbjuder sina spelare. Det var inte alltid Davis Cup låg perfekt i kalendern men jag fick en sådan stöttning som junior och ville ge tillbaka till förbundet. Jag fick spela EM och alla stora juniorturneringar i Europa. Det hade inte min familj fixat, att jag skulle ligga ut 15–20 veckor om året, säger Söderling.
Chiles DC-kapten Nicolas Massu, som tog dubbla OS-guld i Aten 2004, kommer till Stockholm med ett rent reservlag, Alejandro Tabilo, Marcelo Tomas Barrios Vera och Bastian Malla.
”Vore häftigt att komma dit”
Titelsamlande ankaret Cristian Garin har ställt in Sverige-resan på grund av en ryggskada och Nicolas Jarry, som vann Swedish Open i somras, är dopningsavstängd. I samband med fjolårets världsfinal lämnade han ett urinprov med spår av två förbjudna preparat, Ligandrol and Stanozolol.
– Om Elias och ”Micke” är hela är vi lite favoriter, säger Robin Söderling, som i kaptensdebuten kan föra Sverige till världsfinalen i Madrid, där spelare från de 18 främsta tennisnationerna samlas i november.
– Det vore häftigt att komma dit. Det skulle betyda mycket för förbundet, svensk tennis och framförallt spelarna.
Som Davis Cup-spelare har Robin Söderling ett facit som få svenskar kan matcha. 35-åringen spelade 16 singlar 2004–2011 och vann 13 av dem, de sju sista utan setförlust. Lleyton Hewitt och David Nalbandian är de enda som har besegrat honom i DC-sammanhang.
– På slutet spelade jag väldigt bra. Vissa spelare har svårare att prestera i ett lag: ”Förlorar jag drabbar det hela laget”, tänker de. Jag trivdes i Davis Cup och kunde slappna av. ”Vi kan vinna även om jag förlorar”. Det tänket hjälpte mig att spela ut och spela bra.
Minns du debuten i Adelaide 2004?
– Ja, jag hade slagit mig in på topp 100 och blev offrad mot Hewitt (4–6, 3–6, 1–6). Det var ingen rolig debut men skönt att få den avklarad.
Hur ser du på det nya DC-formatet?
– Jag har länge sagt att Davis Cup måste ändras. Tidigare var det final i början av december och sedan spelades första omgången i februari. Intresset sjönk och eftersom det var många matcher blev det svårt att få med de bästa spelarna. Något behövde göras och det blev drastiska förändringar. Om det här är rätt upplägg från framtiden utvisa. Jag gillade hemma- och bortamatcher och det försvinner med slutspelet. Kanske borde Davis Cup spelas vartannat år i stället, säger Robin Söderling.
Han saknade under många år konkurrens på hemmaplan men det hindrade honom inte från att erövra världen. Folk pratar fortfarande om hans insats i Franska öppna 2009, då han besegrade Rafael Nadal i åttondelen. Det var ingen tillfällighet för året därpå återvände Söderling till Roland Garros och försvarade sin finalplats.
I Båstad 2011, då han förnedrade David Ferrer i finalen, vann han sin tionde och det som skulle bli hans sista titel. Det var en uppvisning av en svensk som närmat sig Roger Federer, Nadal och Novak Djokovic.
”Velat spela i flera år till”
Problemet var att han skulle gå sitt livs tuffaste match mot körtelfebern. Swedish Open-finalen blev Söderlings sista match på touren, även om det skulle dröja fyra och ett halvt år innan han meddelade att karriären var över.
– Jag hade velat spela i flera år till. Framförallt har det varit jobbigt att se (Marin) Cilic, (Stan) Wawrinka och (Kei) Nishikori spela och vinna Grand Slam-finaler. Det är fantastiska spelare men jag har plusstatistik på alla och sett över ett år kände jag mig bättre än dem. Wawrinka har vunnit tre titlar och det är klart jag tänker att det hade kunnat vara jag. Med lite flyt hade jag haft en Grand Slam-pokal i bokhyllan men vad fan, det hade inte ändrat så mycket.
Är du förvånad över att Djokovic, 32, Nadal, 33, och Federer, 38, fortfarande toppar ATP-rankningen?
– På ett sätt är det inte alls sjukt, på ett sätt är det helt galet. Det är svårt att jämföra tidsepoker men att tre av de bästa spelarna genom tiderna spelar samtidigt... Det är helt galet. De är så jäkla bra och har varit fantastiska för sporten, även om det inte har varit så kul för oss andra. När jag låg fyra var det hyfsad konkurrens. Jag hade Nadal, Federer och Djokovic före mig, Murray bakom mig. Tio år tidigare, i början av 2000-talet, fanns det många grymma spelare men det var nya världsettor hela tiden. (Marcelo) Rios, (Andre) Agassi, Hewitt, (Carlos) Moya... Det var ingen som stack ut som de här tre.
Vad ser du för arvtagare till de tre vise männen? Dominic Thiem, 26, har varit i tre Grand Slam-finaler och Daniil Medvedev, 24, spelade titelmatchen i US Open.
– Det är ju de som kommer ta över. Thiem, Medvedev, (Alexander) Zverev, (Stefanos) Tsitsipas... Sedan tror jag mycket på (Denis) Shapovalov. Han spelar snabbt, tar bollen tidigt och påminner lite om Federer. Det fylls på hela tiden men någon ny Djokovic, Federer eller Nadal kommer vi inte få uppleva under vår livstid.
Trots att Robin Söderling spelade sin sista match innan han fyllt 27 år har han aldrig lämnat tennisen. 2013 startade han RS Sports, som bland annat tillverkar och säljer tennisbollar, senor och padelutrustning. Han har även fungerat som expertkommentator, turneringsdirektör för Stockholm Open och var under ett år coach för Elias Ymer.
– Mitt liv har handlat om tennis sedan jag var fyra år och jag vill inte komma ifrån det. Nu är det DC-jobb och RS. En stor del av mitt liv handlar fortfarande om tennis.
Du bor i Djursholm med hustrun Jenni, 34, och barnen Olivia, 7 och Fred, 4. Har intresset gått i arv?
– Min dotter tycker det är svinkul med tennis och spelar mycket. Hon tränar fem gånger i veckan, Fred en gång. Olivia har alltid varit intresserad av sport. Hon spelar även basket och fotboll och åker skridskor på vintern. Hon säger att hon vill spela hockey men att stå och frysa i en ishall... Jag tror jag drar min gräns där.
Hur är du som idrottsförälder?
– Jag uppmuntrar barnen att röra på sig. Alla behöver inte ha som mål att bli proffs men barn är så stillasittande i dag och det är inte bra. När jag var liten fanns inga Ipads och inget Netflix. Spelade jag inte tennis spelade jag fotboll i trädgården. Kvart över sex såg jag Björnes magasin på tv och sedan sprang jag ut igen. Det blev naturligt att röra på sig.
Tydligen har du blivit god vän med Mats Sundin, som bor i samma område.
– Ja, vi var grannar ett tag. Jenny är bra kompis med Mats fru, Josephine. De har ett företag ihop och Olivia gick på samma dagis som deras dotter, Bonnie. Det var så vi blev kompisar.
Känner du av sjukdomen i dag?
– Nej. Jag mår bra och spelar padel och tennis. Nu är det på en annan nivå och blir jag trött är det för att jag är så dåligt tränad. Jag kan vara helt slut och det beror nog på förfallet.
Hur ofta blir du påmind om segern mot Nadal i Franska öppna?
– Hela tiden när jag är ute och träffar folk. De kommer fram och säger att de kommer ihåg när jag slog Nadal. ”Vilken av gångerna?”, brukar jag skoja. Jag är sjukt stolt över den matchen men har så många andra minnen från karriären.
Personligen blev jag minst lika imponerad över att du lyckades behålla fokus och krossade Nikolaj Davydenko i kvartsfinalen.
– Fem sekunder efter matchbollen mot Nadal tänkte jag, ”Okej, håll fokus och fortsätt nu.” Det är svårt att bara se framåt men jag ville inte slå Nadal för att förlora i nästa omgång.
I din sista match, Båstadfinalen 2011, förnedrade du David Ferrer (6–2, 6–2). Var det rentav din bästa match i karriären?
– Det är svårt att avgöra. Kanske när det gäller känslan, hur jag spelade och träffade bollen. Det var likadant när jag mötte (Tomas) Berdych i semifinalen (6–1, 6–0) och Mirnij i andra omgången i Memphis (6–0, 6–1, 2006). Jämfört med matchen mot Nadal kändes det spelmässigt nästan bättre när jag slog Federer i kvarten året därpå.
Först fyra och ett halvt år senare, i december 2015, meddelade du att det var slutet på karriären. Hur orkade du, mentalt och fysiskt, kämpa så länge?
– Jag har alltid hanterat stress och press genom att trycka bort det och se framåt. Det är nog inte så bra i längden men jag har alltid varit sådan. Framåt, framåt, framåt. Spelade jag dåligt tränade jag ännu hårdare och ännu mer. Det tog mig långt men det är fan ingen hälsokur att vara elitidrottare.
Att du kämpade så länge berättar en del om din kärlek och passion till tennisen.
– Ja, det är väldigt kul att spela tennis och jag tycker det är ännu roligare nu. Tidigare var det ett jobb med mycket press och rankningspoäng att försvara. Jag älskar att gå in på en fullsatt centrecourt och spela stora matcher men jag var hela tiden jagad och fick inget break från det. Det var som att springa ett maraton men när jag såg upploppet flyttades mållinjen fram. Jag beundrar de spelare som kan koppla av och vara avslappnade mellan träningar och matcher och hantera förluster bra. Det är svårt att koppla av och på.
Hur många comebackplaner grusades?
– Det var några stycken. Jag kastades mellan hopp och förtvivlan och det var extremt jobbigt. Det hade varit enklare att få sluta på sina egna villkor, att komma till en punkt och känna att man är klar. Samtidigt hade jag kunnat bli skadad när jag var 18.
Ja, kolla på Daniel Berta...
– Väldigt många elitidrottare tvingas sluta tidigt. Mitt stora mål var att vinna en Grand Slam-turnering och det handlade om Federer, Nadal, Djokovic, Murray och i viss mån jag. Jag hade en realistisk chans att vinna varje tävling, även Grand Slam. Det var en dröm som blev ett mål.
Du spelade in 100 miljoner enbart i prispengar och drog in mer än så i sponsor- och startpengar. Har det varit en tröst på något sätt?
– Nej. Det är kul att ha tjänat lite pengar men det förändrar egentligen ingenting. Jag hade velat komma tillbaka lika mycket om jag inte haft en krona. Samtidigt är säkerheten och friheten skön, att jag kan göra vad jag vill.
Hur har du investerat pengarna?
– Det är mycket aktier, fonder och onoterade bolag. En del pengar har jag satsat i RS.
Har du nytta av din idrottsbakgrund och vinnarskalle i rollen som företagare?
– Ja, det är väldigt likt. Man kastas mellan hopp och förtvivlan och det är viktigt att fokusera mot målet. Idrott och företagande handlar inte om vem som är snabbast på 100 meter utan vem som är uthålligast. Förra året omsatte vi 10–11 miljoner och vi växer 30–40 procent varje år. Det går åt rätt håll och fler och fler känner till oss men vi ska bli ännu bättre.
Du hade blivit tvåbarnsfar när du bestämde dig för att ge upp tenniskarriären. Vad betydde barnen, att du hade något annat att fokusera på?
– Rätt mycket. När jag mådde riktigt dåligt insåg jag att, oj, tennis kanske inte är det viktigaste i livet. Det är nog hälsan. Sedan ger barn perspektiv, får en att förstå att allt inte är på liv och död. Den inställningen måste man ha på banan men det är dåligt att inte kunna slå av och på.
Kunde du inte det?
– Det var nog mitt stora problem, att jag var för seriös och fokuserad. Ska jag äta det här äpplet? Ska jag gå på bio? Alla beslut jag tog i livet baserades på tennisen. Jag hade vunnit på att slappna av. För att lyckas måste man gå all in men frågan är om man ska göra det 24/7? Det tror jag inte.
Svensk tennis är inte vad den varit. Var skulle du placera dig själv på dagens nationella rankning?
– Jag vet inte men jag kan fortfarande spela bra och slå många av de bästa i Sverige i något set. Skulle jag däremot spela hela tävlingar hade jag fått ont ganska snart. Det är en väldig skillnad.
När får vi se en svensk på topp 10 igen?
– Jag tror att det kommer dröja och kan inte se någon nu. ”Micke” (Ymer, 72:a) är närmast men måste förbättra mycket för att slå sig in på topp 10. Jag såg matchen mot (Stefanos) Tsitsipas, som spelar i ett högre tempo. Samtidigt är ”Micke” ung och mycket kan hända. Han har tagit kliv och visat att han hör hemma på topp 100, vilket är imponerande. Inom en snar framtid är det inte omöjligt med topp 50. Han påminner lite om Murray och har förmågan att hitta motståndarens svagheter.
Du tränade Elias under ett år, från juli 2017. Är DC-jobbet, som innebär färre resdagar, mer förenligt med din civila situation?
– Ja, det passar mig väldigt bra eftersom jag reser en hel del med RS. Jag gillar Elias, både som person och spelare. Det var ett enkelt beslut att träna honom. Jag fick tillbaka känslan jag hade som spelare, den jag saknat. Det är ju så nära man kan komma att spela själv. Det var skitkul och jag lärde mig väldigt mycket med att resa med Elias.
Hur många spelare har du tackat nej till sedan ni bröt samarbetet?
– Direkt efteråt var det fyra-fem spelare som hörde av sig men då var jag inte intresserad.
Du fick ingen förfrågan från Nadal?
– Nej, jag väntar fortfarande. Det är konstigt att han aldrig ringer.
Hur ser du tillbaka på er relation? Ingen glömmer kalsonghånet i Wimbledon 2007. Kan du skratta åt det i dag?
– Ja. Jag skrattade direkt efteråt, innan jag fattade att det var så många som såg det. Jag skulle kanske vilja ha det ogjort men var irriterad på honom under vissa matcher. Samtidigt hade jag inget större agg mot honom än mot andra men han blev rätt sur. Det gick ett tag men sedan snackade vi igen.
Var det någon av giganterna som hörde av sig när du tvingades sluta?
– Ja, Djokovic. Honom har jag snackat och messat med lite. Nadal och Federer hörde inte av sig men efteråt har jag träffat alla och pratat om det.
Vad har du för drömmar i dag?
– Jag är ganska tillfreds med hur jag har det. Jag vill ha ett enkelt liv och tycker det är kul att mina barn håller på med idrott. Sedan vill jag att RS ska utvecklas och nu, som DC-kapten, är målet att ta oss till slutspelet i Madrid. Det vore jäkligt häftigt. Att få en sådan här match direkt, en av de största Sverige spelat på många år, är fantastiskt, säger Robin Söderling.