”Åker du Formel 1 med en Fiat Panda kommer du sist”

Sportbladet träffar rekordmannen Ildefons Lima från Andorra

ANDORRA LA VELLA. Han debuterade i landslaget innan Erling Haaland och Kylian Mbappé föddes.

Nu är han 42 år och har inte slutat än.

Sportbladet drog till Andorra för att prata om segrar – men ärligt talat mest om förluster – med rekordmannen Ildefons Lima.

Ildefons Lima slår ut med armarna. Trots att han befinner sig på kortsidan, långt från domaren som just tagit beslutet, väller katalanska svordomar ur munnen. Chansen att mottagaren, som står 70 meter bort, får meddelandet är inte stor.

Lima har precis tagit sig tillbaka från en skada han ådrog sig i en löpduell mot Jadon Sancho. Andorra förlorade landskampen mot England den 9 oktober 2021 med 0–5 och det är den senaste gången mittbacken bar landslagströjan. Nu vill 42-åringen ta sig tillbaka.

Han har ett världsrekord att förlänga.

Matchen mot England innebar att Limas landslagskarriär är 24 år och 109 dagar lång. Längst någonsin på herrnivå. Zlatan Ibrahimovic, med det svenska rekordet, har en bit kvar med sina dryga 21 år.

Vi besöker derbyt i Copa Constitució, den andorranska cupen, mellan Limas klubb Inter d'Escaldes och rivalerna Atlètic d'Escaldes. Tillställningen står och väger. Inter tar ledningen före halvtid, men Atlètic kvitterar till 2–2.

”Vi förtjänade att förlora...”

Under matchen stöter vi på Coke, lagets medieansvarige, som undrar är vilka vi är som fotar matchen. Vi hinner knappt svara innan han frågar:

– Ni vet väl att Ilde Lima spelar i vårt lag?

Lima är uppe och värmer när dryga timmen spelats och fortsätter jogga och stretcha lika länge, för cupmötet går till straffar där Atlètic avgör. Det blir ingen speltid för 42-åringen.

Det är en prestigeseger för Atlètic, som firar med Farrukos superhit "Pepas". Refrängens "To' el mundo en pastilla' en la discoteca" hörs lång väg från omklädningsrummet.

Lite längre bort längs den grå byggnaden är det betydligt tystare. En besviken Lima har lunkat av planen och är på väg in i Inters omklädningsrum. Han gillar inte vad han sett från bänken.

– Sådan här är fotbollen. Vi förtjänade att förlora idag, säger han.

Det var den nio år äldre storebrorsan Antoni som introducerade fotboll för Ilde. Det var 80-tal och pojken hade inga tankar på att representera sitt land av den enkla anledningen att Andorra saknade landslag då.

– Jag drömde aldrig om att spela i landslaget. Inte ens om att bli fotbollsproffs. Nu vill väl alla bli Messi, men jag ville inte bli Maldini. Jag tänkte såklart på det, men jag drömde inte om det. Det bara hände.

”Vägen är en katastrof”

Det andorranska fotbollsförbundet grundades 1994. Två år senare spelade man sin första landskamp, en 1–6-förlust mot Estland.

Ildefons Lima debuterade 1997, i nationens andra landskamp någonsin. Det blev ytterligare en förlust mot Estland, men 17-åringens mål gör honom än i dag till Andorras yngste målskytt någonsin.

Sedan dess har Lima gjort 10 mål till och spelat i 133 av nationens totalt 188 landskamper.

Han har vunnit fem.

– Jag säger till alla att vi har väldig tur. Många säger att vi alltid förlorar, men vi har tur som får spela mot de bästa fotbollsspelarna. Jag har fått spela mot Ronaldo, Mbappé, Sjevtjenko, Zidane och Fernando Torres. Fantastiska spelare.

Vi har stämt träff i Andorra la Vella, utanför ett hotell där Lima hjälper till ibland. Han berättar att det blir en del annat än bara fotboll i den andorranska ligan. Vid sidan av finns både familj och jobb. Vi hoppar in i bilen och svänger ut från parkeringen.

– Jag har den här bilen bara för att åka till träningen. Vägen är en katastrof. Ni kommer att få se, säger han.

Vi kör genom huvudstaden som omringas av bergskedjan Pyrenéerna. Topparna är fortfarande snötäckta, vilket lockar turister till skidorterna norröver. Andorra är ungefär två mil både på längden och bredden och 77 000 invånare är ungefär lika mycket som Gävle, Borås eller Växjö har.

Lätt att bli landslagsspelare

Dagens destination är den lilla katalanska byn La Seu d'Urgell, drygt en mil in på den spanska sidan av gränsen. Inter d'Escaldes ska träna inför söndagens nya chans mot rivalerna Atlètic. Den här gången i ligaspelets play off-runda.

Förutsättningarna i Andorra är inget vidare, så laget tränar i Spanien, trots att inte heller anläggningen där är av högsta klass. Enligt Lima sköter en gammal man i byn om planen, men mycket mer personal verkar inte finnas där. Spelarna duschar inte på plats. Enligt Lima kommer det sällan vatten ur kranarna, och när det väl gör det är det inte vatten man vill duscha i.

I La Seu stannar vi till på ett café för frukost. Lima beställer något form av spanskt bakverk samt en kaffe. Trots att klockan bara är halv nio en lördag är caféet fullt av gäster som, precis som Lima, äter söta bakverk och dricker kaffe.

Några lagkamrater har visat sig ha samma frukostplaner som oss. De kommer fram och hälsar innan de slår sig ned vid bordet bakom oss. Inter d'Escaldes har flera andorranska landslagsspelare. Känslan på förhand är att man har rätt goda odds att bli just landslagsspelare om man råkar födas som fotbollsintresserad i Andorra.

– Det är väldigt lätt! Jag brukar skämta ibland och säga att om du kan träffa bollen med foten kan du spela för landslaget. Gillar du fotboll behöver du inte vara en toppspelare, en tekniskt skicklig spelare. Är du redo att jobba hårt och vill bli fotbollsspelare kan du spela för landslaget, säger Lima.

Han fortsätter:

– Vi har många spelare i landslaget som aldrig varit några stjärnor. De är hårt jobbande spelare, och jag tycker att det är en riktigt fin grej.

Strålkastarna fungerar knappt

Ildefons Lima återvände till den andorranska fotbollen 2012, efter mer än tio år som utlandsproffs i spanska Las Palmas och Rayo Vallecano samt grekiska Ionikos, mexikanska Pachuca, italienska Triestina och schweiziska Bellinzona. Första anhalt tillbaka i hemlandet blev FC Andorra, som spelar i det spanska ligasystemet. Numera ägs klubben av Gerard Piqués företag Kosmos och satsar mot den spanska andradivisionen.

Efter FC Andorra följde ett par säsonger i Santa Coloma innan Lima kom till Inter d'Escaldes 2018.

– Jag var trött på livet som utlandsproffs. Tjänar man mycket pengar kan man stanna. Men är man som mig, inte en superspelare, är det något annat. Jag var trött på det och ville åka hem. Dessutom föddes min dotter. Här hemma har vi familjen och allt, säger Lima och fortsätter:

– Jag tänkte att jag skulle spela tre-fyra år till. Nu är det tio...

Utlandsåren gör att Lima sticker ut i andorransk fotboll. De flesta av landslagskollegorna har spelat i andorranska ligan, några på andra sidan gränsen i Spanien.

Från caféet är det bara några minuter till träningsanläggningen. Den lilla arenan ligger precis utanför byn.

Längs ena långsidan finns en läktare, på andra sidan en grusväg där Lima och resten av lagkamraterna parkerat sina bilar. Vägen är trots allt inte så dålig som Lima fått den att låta, men det är knappast tal om någon asfalt.

Konstgräsplanen har strålkastare i varje hörn. Enligt Lima fungerar de däremot både dåligt och sällan. Tacksamt nog bjuder dagens träning på solljus.

Innan träningen rullar igång samlar tränaren Fede Bessone laget. Det blir ett långt snack, där alla får vara med och tycka till om förlusten mot Atlètic i torsdags. Bessone har spelat i Swansea City och Leeds United, men fostrades i Barcelonas akademi La Masia. 38-åringen uppskattar sin gamle mittback.

– Han är en legendar här. Vad han har gjort för sitt land är otroligt, så det är inte konstigt att folk tycker om honom och vill att han ska fortsätta spela och fortsätta skriva historia för landet och för honom själv, säger han medan Inter-spelarna nöter avslut.

Till skillnad från sin tränare, och mer eller mindre alla vi pratar med, är Lima inte riktigt lika storslagen i sina uttryck när han pratar om sig själv och sin egen status i Andorra.

– Jag är ingen stjärna i Andorra. Nej! Visst, att ha spelat 24 år för ett landslag är galet, men jag känner mig inte som en legendar. Vardagslivet här i Andorra är helt normalt. Ingen säger något.

Siktar på 25-årsjubileum

På träningen är Lima den som både syns och hörs. Han räknar antalet passningar i kvadraten och skämtar ständigt med lagkamraterna. Det är svårt att tro att det är en 42-åring som springer runt på konstgräset.

– Jag njuter fortfarande av att spela. Jag känner mig bättre och bättre nu efter skadan. Om jag spelar och känner att jag är en katastrof kommer jag lägga av. Men jag vill ändå hitta en match för att ta farväl av landslaget. Jag tycker att jag förtjänar det, säger han.

När träningen är slut visar det sig att Atlètic har träningstiden därefter. Derbyrivaliteten syns knappast till när spelarna hälsar glatt på varandra med inövade handslag. Lima hinner avverka halva motståndarlaget och avslutar med att hälsa på en cyklist som känt igen honom, innan vi beger oss tillbaka till Andorra.

Lima siktar på comeback för Andorra i Nations League-matcherna i juni. Spel i klubblaget är den enda vägen dit.

– Det är mitt liv. Det skulle vara en seger för min karriär, säger han.

Däremot blir det inte 25-årsjubileum än.

– Nej. Det skulle bli 25 år om jag spelar matcherna som är i september. Jag debuterade i slutet av juni och de juni-matcherna som kommer är i början. Men det blir nästan 25 år... 24 år och 300 dagar, någonting.

Det är ett annat mål då?

– Ja såklart! Det är anledningen till att jag fortsätter spela.

Däremot är det bara två månader till juni, och speltiden behöver komma omgående för att en plats i truppen ska bli aktuell.

Motståndarna i juni-matcherna är i tur och ordning Lettland, Moldavien och Liechtenstein. Andorra är en av de nationer som gynnats av Nations League-upplägget, där man tidigare annars varit slagpåsar i kvalgrupp efter kvalgrupp.

”Det är inte lätt för oss”

Det är inte ofta Andorra får medieutrymme, men 2017 hände det, om än i relativt liten skala. Landet ställdes då mot San Marino i en träningsmatch. När domaren blåste igång matchen hade Andorra inte vunnit på 86 försök. San Marino? 75.

Ändå var Andorra underdogs med sin 203:e-plats på Fifas världsranking. San Marino låg 202:a.

– Jag vet att vi tänkte innan matchen att “vinner vi inte idag kommer vi aldrig vinna en fotbollsmatch igen”, berättar Lima.

Lima öppnade målskyttet på en straffretur efter en knapp halvtimmes spel.

– Det var en bra känsla att sätta dit den. Nuförtiden är vi lite mer vana vid att vinna. Förut var det svårt. Vi vann visserligen mot Nordmakedonien...

Vilket var 2004, 13 år innan vinsten mot San Marino. Att gå 13 år och 86 matcher utan att vinna en landskamp. Vad gör det med en spelare?

Ildefons funderar och påbörjar sedan en utläggning.

– Det är ju så att när man är Andorra måste man inte vinna. Hade det varit Tyskland däremot. Men vi är länderna med de längsta förlustsviterna, Liechtenstein, Andorra, San Marino. Det är normalt. Ibland förstår folk ingenting, det tänker bara på de stora lagen och förstår ingenting om vår verklighet. Vi försöker alltid, vi försöker vinna. Vi spelar oavgjort ibland. Men när vi spelar mot stora nationer... Det är inte lätt för oss.

Han fortsätter:

– Man måste vara medveten om sin egen verklighet. Om du åker ett formel 1-lopp med en Fiat Panda kommer du förmodligen komma sist. Om 20 år kanske vi kan utmana större nationer men nu är det svårt. Fotbollen här växer, men väldigt långsamt. Vi njuter av varje minut, vi njuter av atmosfären, men när vi är ute på planen vet vi att klockan måste gå fort. Sen, om resultatet är 0–4 är det inte bra. Ingen vill förlora. Men om du vet skillnaden på en Ferrari och en Fiat Panda förstår du att 0–4 kan vara rätt bra.

Möter Ronaldo, Rivaldo och Dunga

Men vad håller dig motiverad alla dessa år?

– Det handlar om att göra något vi är stolta över. Vi är Andorra och vi gör vad vi måste göra och jobbar stenhårt i 90 minuter. Man ger allt man har där ute på planen och om man sedan tittar på resultattavlan och det står 0–4 vet man att “okej, jag har gjort allt jag kan”.

Vi har lämnat La Seu och kör ännu en gång igenom tullen innan vi når andorransk mark. Den lilla bilen som Lima kör till och från träningarna i den lilla byn är inte helt olik en Fiat Panda.

Tillbaka på andra sidan gränsen visar Lima upp sitt Andorra la Vella. Polishuset, hem för landets poliskår på drygt 300 personer, följs av parlamentsbyggnad och gamla stan. Lima pekar och viftar åt alla möjliga håll. Det mesta har en historia. En av de mer minnesvärda är en försommardag 1998.

Ildefons Lima var 18 år gammal och gick i skolan.

– Jag berättade för alla att jag inte kunde komma dagen därpå för att vi skulle möta Brasilien. De sa, “du är galen, ni kommer släppa in 20 mål, vad håller du på med?”.

Som uppvärmning inför VM ska Brasilien möta en nation som gör sin fjärde landskamp. Brassarna kommer om drygt en månad vara i VM-final mot Frankrike, men den här dagen möter Ronaldo, Rivaldo, Roberto Carlos och Dunga en 18-årig mittback som heter Lima.

24 år senare håller han fortfarande den brasilianske Ronaldo som den främste spelare han mött.

– Jag kommer alltid att minnas honom som den bästa. Jag försökte stoppa honom några gånger, men det var omöjligt. Jag var 18 år och hade spelat med honom på Playstation och nästa sekund stod han bredvid mig på planen. Nuförtiden är det normalt. När jag spelat mot den portugisiske Ronaldo har det bara varit, “okej, hej Cristiano”. Men där och då, i början av vår landslagshistoria, var det en fantastisk upplevelse vi alltid kommer minnas.

Matchen slutade, föga förvånande, med förlust.

– Vi förlorade bara med tre. Det var en otrolig stund, säger Lima.

Kommer sakna lagkamraterna

Fede Bessone släpper inte startelvan förrän på matchdagen. Tanken var att vi skulle träffa Lima före matchen, som har avspark klockan 16, men han ställer in. Lima, som ofta refererar till sig själv som en “busy man”, ska i stället skjutsa sina två döttrar till skidskolan för att sedan rulla ner till matcharenan.

Det blir ingen plats i startelvan den här matchen heller.

I stället för ett möte på Limas favoritställe Viena (“Som McDonalds fast gott”) har han lovat några minuter före matchen. Det blir betydligt mer än så. Medan startelvan värmer står Lima vid sidan och pratar med oss.

Vi pratar om att karriären trots allt börjar närma sig slutet. En hel del annat har offrats under det snart 25-åriga landslagsspelandet, men han menar att familjen alltid har stöttat satsningen.

– De säger “spela tills du inte vill spela”. Min fru träffade mig när jag var fotbollsspelare. Det är normalt för henne och den dagen jag säger “okej nu räcker det” kommer hon att respektera det – och förmodligen kommer hon bli glad, säger Lima och skrattar till.

Han berättar om planerna på att springa maraton. På att vara mer med familjen när dobbskorna väl läggs på hyllan. Trots att han hållit ut i snart 25 år finns det en del av Lima som inte riktigt verkar uppskatta fotbollen.

– Jag kommer att sakna mina lagkamrater. I omklädningsrummet, när vi reser, det vi skapar med landslaget, säger han och fortsätter:

– Men fotboll kan vara rätt tröttsamt också. Nu har jag varit borta från den i nästan ett halvår. Inga träningar, bara rehab. Och vissa stunder saknade jag inte fotbollen. Jag var nöjd och tyckte det var skönt att vara hemma med familjen. Jag var bara här nere och kollade på grabbarna i några minuter och sen åkte jag hem igen. Det kändes bra.

Och här står han, 42 år gammal, en söndagseftermiddag, med några minuter till avspark och en plats på den blåa plastbänken bakom tränaren Fede Bessone.

– Ja! Jag är här nu för att jag är redo. Jag vill spela. Men en dag kommer jag att sluta och det kommer inte att vara hela världen, säger han.

”Det är två olika saker”

Lima försvinner in i omklädningsrummet och när domaren blåser igång matchen har han tagit plats bakom Fede Bessone på avbytarbänken.

Även denna gång spelas matchen på Centre d'Entrement de la FAF, en av arenorna i Andorra la Vella. Landslaget spelar oftast på Estadi Nacional några utsparkar bort. Dagens spelplan är en konstgräsmatta, som knappast är av högsta klass. Arenan har en sittplatsläktare där åskådarna tagit plats. Enligt Lima har klubbarna inga supportrar som inte är familj eller vänner.

Inter har betydligt svårare i den här matchen jämfört med cupmötet. Atlètic ser betydligt starkare ut och tar ledningen efter bara fem minuters spel. Lima är tidigt uppe och viftar och skriker på allt från domare till lagkamrater för att sedan lunka tillbaka till sin blåa stol. Efter ett tag börjar han sitta på själva stolsryggen på den lilla plaststolen. Den goda stämningen från gårdagens träning syns inte längre. Tvärtom är det tydligt att det är andorranskt derby.

Efter paus skickar Fede upp de första avbytarna för värmning. Lima blir kvar, sittande på sin stol.

Inter pressar på och Atlètic faller hem och bevakar sin ledning. Till slut kommer kvitteringsmålet och Lima flyger upp ur stolen.

Matchen slutar 1–1. Lima får inga minuter, och juni kommer allt närmare.

Fortfarande återstår en hel del av den andorranska fotbollssäsongen, och Lima kommer få chanser att spela. Drömmen om att få göra sina sista landskamper och pressa rekordet till 25 år finns också kvar.

När han ska beskriva hur det skulle kännas att faktiskt få dra på sig landslagströjan en sista gång blir han tyst innan han svarar:

– Det kommer vara... Jag kommer förmodligen gråta. Det är hela min karriär, hela mitt liv. Men samtidigt kommer jag försöka njuta av den stunden. Jag hoppas att det blir på en stor arena mot ett stort landslag för att kunna berätta det för familjen i framtiden. Men det kommer att vara ett fantastiskt och väldigt känslosamt ögonblick.

Han fortsätter:

– Det kanske låter konstigt, men jag gillar att vinna och jag spelar för Andorra. Det är två olika saker, men det är det jag jobbar för. När man vinner en match med Andorra är det något annat. Det är så mycket jobb som ligger bakom det. Varje vinst är en otrolig stund för oss.