Brakfel, Andy Warhol – det här är framtiden

Kristoffer Bergström

Andy Warhol, din gamle stolle, du hade ju brakfel.

I framtiden får vi inte alls berömmelse i femton minuter.

I framtiden åker vi skidor i femton sekunder.

Det ser ut som ett tecken i tiden.

Vi har så infernaliskt bråttom i dag att poddar, Youtubeklipp och Netflixserier kan spelas upp i 1,5 gånger normal hastighet. På så sätt kan du smälla in ett extra avsnitt per kväll. Jäkta, jäkta. Klart att den identitetskrisande längdskidåkningen inte ställer sig bredvid och såsar vidare.

I dag inleddes en nystartad cup i så kallad supersprint, alltså 100 meters skuttig frenesi och inte ett stavtag längre. Herrarna nyper sträckan på tolv sekunder, damerna på tretton till femton.

30 deltagare – 32 platser

Formatet prövades 2012, men magnituden av den här satsningen är en annan. Nu ska intresset pumpas upp, nu ska pengarna in.

Premiären hade babysjukdomar som knappast botas med mildison.

Stjärnor saknades, resultatlistor glappade, en mikrofon strulade, läktarsektioner i Östersund glupade glest. 30 damer ställde upp i försöken – där 32 platser i åttondelen låg i potten. Så Lina Korsgren kunde ramla och tappa elva sekunder utan att riskera utslagning. Marte Nordlunde vann damloppet, Ludvig Jensen herrarnas, och Anders Blomquist visade gammal fin överdriftsform när han kallade prestationen gudomlig.

– Äntligen är vi på tv! Det här blir otroligt bra, sa Jensen.

Men vad skrev jag?

Identitetskris?

In med stakzoner och skiathlon

Jo, vårt största självbedrägeri rörande längdskidor är att utövandet är urtida och klassiskt, att det likt sumobrottning inte får förändras. Jag tror inte att någon idrott, skateboard inräknad, har mixtrat så med formaten de senaste decennierna. In med skejtstil och skiathlon, in med stadssprint och stakzoner, in med fluorvallor och förbjud dem igen.

Den som motionerar på ett par lagg från ungdomen emellanåt kan inte direkt känna att hon utför samma aktivitet som Maja Dahlqvist.

Och inget större fel med det.

Men vi måste också inse att vi älskar en elastisk rörelse som behöver omskulpteras för att överleva. Det är inte dopningen som är det primära hotet, utan den nordiska dominansen och likriktningen. Resterande Europa och Nordamerika har snart övergett oss helt för skidskytte och backhoppning, så hur ska vi motivera sex OS-grenar per kön när samma åkare är favorit i tre-fyra?

Därför behöver vi supersprint.

Svider som salt i ögonen

Om jag kisar lite under dagens sändningar – som SVT visar linjärt som ett eftersänt sammandrag, när hände det senast för längdskidor? – ser jag potentialen. In med publik på båda sidor, montera en spindelkamera, vässa grafiken – ja, då har du en framtida succé.

100 meter går att anordna inne på arenor, uppe på glaciärer eller i stadskärnor. Det är rafflande och lättbegripligt, med blotta ögat ser du vem som vinner.

Och så kräver det en annan fysik än dagens världscupslopp.

Supersprint går i enskilda expressfiler, utan risk för närkontakt. De främsta utövarna öppnar loppen med en ny sorts teknik, ett närmast spasmiskt grodskuttande som lär svida som salt i mångas ögon. Men det är iallafall något annat. Något nytt. Något Johaug och Kläbo med säkerhet inte behärskar än.

Det återstår flera steg innan supersprint är med i världscupen – och ännu fler innan det tar plats i OS. Men där kan det sannerligen höra hemma.

Lek med tanken att du får torka av hela vittavlan där tävlingsprogrammet för OS 2022 står. Sedan får du bara fylla i det nödvändigaste för att få ett spännande och varierat olympiskt spel.

Jag hade hållit mig till fristil. Jag hade haft samma distanser och banor för båda könen.

Sträckorna?

Femmil, tio kilometer, stafett, sprint och 100 meter.