Bergström: Årets mörkaste dag
Vanligtvis infaller årets mörkaste dag 21 december.
I sportens värld kom den tre veckor tidigare.
2 december 2025 svartnade himlen vid lunchtid.
Det sker på ett ögonblick.
Uppe på scenen solar sig Charlotte Kalla, Gunnar Larsson och Susanne Gunnarsson i glansen av sina OS-guld. Det är Bragdguldets 100-årsjubileum och vinnarna ska strax förkunnas, men notiserna till åhörarnas mobiler hinner före.
Ryssarna är tillbaka. Belarusierna får tävla igen. Det skymmer i Sveriges ståtligaste rum.
– Det är fruktansvärt att man inte står upp för mänskligheten, säger Kalla när hon klivit ner.
Rysslands fullskaliga krig har pågått i tre år. Städer är lagda i ruiner, bröstkorgar har genomborrats av kulor, drönare har dödat blint och effektivt. Ingen blodspillan kan bromsa Vladimir Putins planer, allt omvärlden kan göra är att stötta den angripna nationen, att aldrig vackla i sin övertygelse om vem som är skyldig.
Specialoperation, säger ryssarna. Genom att töja på språket försöker de släta över massmordet, kriget, fasan.
I en häpnadsväckande slapp motivering gör Cas om tricket. I sin dom skriver skiljenämnden att skidåkarna ska skyddas från diskriminering och att ryssarna således inte kan utestängas på grund av nationalitet.
Så låter maktens iskalla språk. Så enkelt är det att förklä ett kusligt beslut i ord som antidiskriminering och öppenhet.
Först var vi överens om att ryssarna inte hade på OS att göra. Sedan vacklade vi i skridsko, konståkning, rodel, bob och skeleton. Nu välkomnas längdskidor, alpint, snowboard, backhoppning och nordisk kombination, med det flortunna förbehållet att de tävlar under neutral flagg.
Neutral.
Som i opartisk, som i att stå utanför konflikter.
Vinsten var ännu större
Det är ointressant vad den enskilde utövaren har för åsikt om kriget, för OS handlar inte om personer utan om nationer. Det var inte i egenskap av människor som Kalla, Gunnarsson och Larsson hyllades nyss. De stod på scenen som svenskar, som representanter för vår idrottsrörelse, för vår gemenskap. Precis samma sak gäller varenda ryss som ställer upp i Milano i februari, oavsett om fanan på stången är violett eller brun.
I morgon deltar jag i ett panelsamtal på Förintelsemuseet om sporttvätt. Med Hitlers propaganda-OS 1936 som utgångspunkt ska vi bland annat diskutera spelen i Sotji 2014. Vinter-OS är alltjämt tidernas dyraste, prislappen skenade över 500 miljarder kronor, vilket inte tillnärmelsevis täcktes av ökad turism, biljettförsäljning och souvenirer.
Ändå betalade Putin gladeligen. För vinsten var ännu större.
På gravplatsen för det tjerkessiska folkmordet, med en statlig dopningsapparat i ryggen, vräkte hemmaåkarna hem medaljer som manifesterade Rysslands storhet. Som enade folket, som satte dem i respekt. Allt annat glömdes bort för en stund. Allt som räknades var sekunder, centimetrar, poäng och mål.
Med ett decenniums distans ter sig 500 miljarder billigt.
Ändå har vi inte lärt oss. Med små ord och små delbeslut har en absolut sanning förbytts till en förhandling. Ja, Ryssland gör kanske fel, men just han ska väl släppas in? Inte kan vi diskriminera henne?
Jag hör att det talas om ökad spänning i längdloppen. Att en krympande idrott får en ny dynamik, ett ont och ett gott, en uppsättning rivaler att bräcka.
Tog inte chansen
Det är lika cyniskt som att kalla gränsförflyttningen i Ukraina för rafflande.
Ord är lönlösa en sådan här dag. Ord kan förfula det sköna, oskadliggöra det vedervärdiga. Så jag tänker inte ens försöka frammana mina grövsta svordomar, delta i språkets förflackning.
I Ryssland är idrotten nära kopplad till militären. När ryssar tävlar på OS i februari stärker de sin nation. Gjuter in nytt mod i soldater, blir del av en större fråga, gör reklam för sitt land, uppmanar indirekt till fortsatt krig.
Cas hade en chans att stå emot. Stå upp för det enda rätta, inte bidra till förflackningen och överslätandet.
De tog den inte.