”Vi lever som att Hannah är frisk”
Uppdaterad 2021-02-13 | Publicerad 2021-01-24
För två månader sedan fick Patrick Ekwalls hustru Hannah Ekwall beskedet att bröstcancern spridit sig till levern och delar av skelettet.
Det är obotligt och nu kämpar familjen mot ovissheten.
– Är det veckor, månader eller flera år? Det är det ingen som kan svara på, säger Patrick Ekwall.
Sportkommentatorn och krönikören Patrick Ekwall, 55, möter upp oss vid sitt stamkafé Park konditori ett stenkast från hemmet i den välbärgade stadsdelen Äppelviken i Bromma.
Kylan omöjliggör intervju utomhus så vi hamnar på ett sushiställe som även det är ett stamlokus för Ekwall.
Karriärmässigt gör han en podcast med Mats Olsson, han driver ett sneakersmärke och skriver krönikor för en fotbollssajt.
Privat har livet ställts på ända. I slutet av november fick hustrun Hannah, 39, beskedet att den bröstcancer som hon trodde sig ha besegrat hade blossat upp igen och diagnosen var trippelnegativ bröstcancer som på bara några veckor hade spridit sig till levern och delar av skelettet.
Det är obotligt och familjen slåss nu mot ovissheten. Trots det försöker de leva som vanligt och tar det dag för dag.
”Måste leva som vanligt”
– Jag mår ändå oförskämt bra i dag, det gör jag för att Hannah mår bra, det går hand i hand. När vi fick det senaste beskedet så var det chock och trauma, sedan blev det ilska. Men vi försöker vara positiva, alternativet är mycket sämre. Jag kan sitta här och vara jätteledsen och gråta, men det hjälper inte.
– Vi hade lite rutin eftersom vi tidigare hade hanterat beskedet att Hannah hade bröstcancer, men det här var naturligtvis ett mycket värre besked. Vi har ändå kommit över chocken och det beror på att Hannah väldigt ofta har en bra dagsform och då har alla andra i familjen också det. Vi har sagt att vi ska försöka göra varje dag så bra den kan bli och där är hon så osannolikt stark och beundransvärd.
Det var en fråga vi hade, hur kan hon vara så mentalt stark?
– Jag hade inte fixat att få de här beskeden själv, men det finns något i henne. Men vi har sagt att vi lever som att hon är frisk och uppstår det problem på vägen så tar vi dem då. Vi kan inte sitta hemma och prata cancer åtta timmar om dagen. Vi måste leva som vanligt, därför jobbar jag på. Man får nästan dåligt samvete när man är som vanligt, men vi kan inte gräva ned oss, det är inställningen som tar oss framåt.
Hur ser ni på att det är en obotlig cancerform?
– Det jobbigaste är osäkerheten, att vi inte vet vad som väntar. Är det veckor, månader eller flera år? Det är det ingen som kan svara på. Det går att bromsa och det går att bromsa länge, det hoppas vi på. Forskningen kanske hittar nya metoder just för den här cancerformen som är jävligt aggressiv.
Var det självklart att vara så öppna med sjukdomen som ni har varit?
– Vi har varit offentliga med det från början i våra sociala medier och det bestämde vi oss för ganska snabbt. Det blir så mycket tissel och tassel annars. Nu är vi öppna med det och det har varit en väldigt bra idé. Inte minst för Hannah som har fått extremt mycket stöd från andra kvinnor. Det hjälper också andra i samma situation. Även jag får mycket frågor från män som är i samma situation som jag.
Det var otroligt starkt när Hannah skrev att det värsta var att hon skulle tvingas lämna dig och er dotter Tindra.
– Jag förstår att det griper tag. Det har varit fruktansvärt, men hur ska situationen bli bättre av att vi tycker synd om oss själva. Sedan måste vi tänka på Tindra också, hon är sju år och hon har tentakler och känner av saker, hon skulle inte må bra om vi gick runt och tyckte allt var pest.
Fick sparken av TV4 under en frukost
Hur förhåller ni er till henne?
– Vi har gjort enligt rekommendationerna, det vill säga man berättar att mamma är sjuk, men man förklarar inga konsekvenser, det kan de inte riktigt ta in och förstå. Däremot så läser hon av vad som hänt och nyligen ville hon inte bli lämnad i skolan så jag var där i en vecka och höll i någon lektion i svenska och matte, det var kul.
Pratar ni om döden hemma?
– Nej, det finns inte. Jag tror inte vi undviker det heller, men vi har en helt annan inställning till livet, det måste vara så.
Sätter ni extra mycket guldkant på livet nu?
– Jag tror det, men livet är också vardag, barn ska till skolan och läxor ska läsas. Vardagen är lyxig i sig, det tycker jag nog nu mer än annars. Att åka iväg och bo på hotell är bara krångligt och Hannah får inte bli sjuk.
Du var angelägen om att det här skulle bli en balanserad intervju. Om vi då lämnar ämnet så var du med i SVT:s ”Muren”?
– Jag var inte säker på att jag skulle göra det för det verkade lite krångligt, men det blev bra. Sedan trodde jag inte att jag skulle hänga med Anna Kinberg Batra och Staffan Heimerson som är 85 år och fantastisk med alla historier han drar vid frukosten på hotellet. Han bor i södra Frankrike och satte sig i bilen och körde till Göteborg.
Du började din journalistiska bana som 16-åring på Kvällsposten?
– Jag gjorde först en skoltidning i Hermodsdalskolan, sedan en klubbtidning för klubben jag spelade i och i laget var det en kille som satt i styrelsen och som jobbade på KvP:s sportredaktion. Jag frågade om jag fick praktisera och blev kvar i tio år. Det var en jävla bra skola, jag gick inte i gymnasiet, men jag vet inte om jag hade haft så mycket nytta av alla ämnen där.
Hur hamnade du senare på tv?
– Jag jobbade som frilans några år, sedan ringde en gammal Kvällsposten-kollega som undrade om jag kunde göra sportinslag i TV4:s lokala kanal. Så blev det, sedan skulle Sporten på TV4 starta 1994 och då började jag där.
Du jobbade på TV4 i 23 år – sedan fick du kicken under en frukost på Riche?
– Det har gått ett bra tag nu sedan det hände och det enda jag tycker är konstigt är att jag fortfarande inte vet varför. Han (sportchefen, reds. anm.) vill inte svara på det. Det skulle vara skönt att få veta, men det som har hänt har hänt. Under många år var jag väldigt anti mot TV4, men egentligen är det så att är du frilans så kan du inte kräva någonting. Sedan hade jag varit där så länge så det borde funnits någon ömsesidig respekt.
Hur reagerade du när du fick beskedet?
– Det var en av de märkligaste frukostar jag varit med om, först lite småprat, sedan käkade vi och så sa han ”Patrick, du får inget nytt kontrakt”. Jag reste mig och gick, varför skulle jag sitta där för?
Du växte upp med din mamma, pappa var inte närvarande efter skilsmässan?
– Ja, min pappa försvann väldigt tidigt.
”Bad honom dra åt helvete”
Det var en uppslitande vårdnadstvist har vi förstått?
– Ja, jag kan inte alla detaljer, men det var fruktansvärt uppslitande och nästan ett kidnappningsdrama. Jag vet inte allt, men det var oerhört dramatiskt. Han fick inte vårdnaden och när min mamma fick den så släppte han mig helt. Jag var och förblev hans enda barn, och jag kommer aldrig förlåta det han gjorde. Man kan hamna i konflikt med barnens mamma eller pappa, men man kan inte skita i sina barn. Hur kan man tänka och göra så?
Hade ni någon kontakt efter det?
– Jag försökte kontakta honom efter några år, men det blev inget. När min äldsta dotter Wilma hade fötts så åkte vi till Landskrona där han bodde och då sa jag ”det här är ditt barnbarn, den 28 april fyller hon år, då ska du skicka ett vykort eller ringa, det är det enda krav jag har”.
Gjorde han det?
– Nej, och när det hade gått några år så ringde jag och sa att han kunde be någon höra av sig när arvet ska betalas ut. Det kunde han inte komma ifrån, men jag bad honom dra åt helvete. Jag var så jävla arg. När han dog var Wilma så stor och sa att hon ville följa med på begravningen. Vi var där tillsammans och den respekten kunde man visa.
Saknade du en pappa?
– Nej, jag levde med min mamma och mina yngre systrar och spelade massor av fotboll. Sedan flyttade jag hemifrån när jag var 16 år, det är tidigt. Men jag saknade inte en pappa och jag kanske inte ens funderade så mycket på det.
Utsattes för en stalker
Så du flyttade hemifrån när du var 16 år, bodde i ett stökigt miljonprogramsområde och med den bakgrunden – hur var tonåren?
– Jag var inte ute på glid, men många andra var det. I området där jag bodde kanske jag var en tvåa på en skala från ett till tio i stökighet. Jag var mer intresserad av fotboll och att skriva och brudar, det var mina intressen på den tiden.
Du har varit utsatt för en kvinnlig stalker en gång, det har du beskrivit som otäckt?
– På Park konditori där vi var så hade hon lämnat ett handskrivet brev på flera sidor, en kärleksförklaring och sagt att ”det är till min pojkvän Patrick Ekwall”. Jag kopplade in TV4 och deras säkerhetsfolk som sa att om hon kommer i närheten av dig och försöker prata med dig så gå bara därifrån. Du kan inte be henne fara åt helvete, det tar hon som en kärleksförklaring. En morgon på Park satt jag och käkade frukost utomhus och det var tomt på hela serveringen, då knackade en kvinna mig på ryggen och frågade om hon fick slå sig ned. Jag reste mig direkt och gick. Hon kom också hem till mitt hus och de fick komma och hämta henne. Sedan ville hon komma in på slutfesten på ”Let’s dance” och dök upp med två resväskor och sa att hon skulle flytta in hos mig, det blev riktigt otäckt.