Alfelt: Har det mest naturliga självförtroende jag stött på

Stefan Alfelt

HALLE. Båda Sven Fornlings barn, Belle och Frans, har fötts till tonerna av Cavalleria Rusticana: Intermezzo.

Pietro Mascagnis mästerverk från boxningsfilmklassikern Tjuren från Bronx.

– Otroligt egentligen, men jag har lyckats parera spellistorna så den spelades exakt vid båda födslarna, säger Sven lyckligt.

Det finns en sorts skön och ständigt motsägelsefull besatthet hos denne revisor och världsmästare i professionell boxning.

Han pratar i rubriker men glider över i långa välformulerade eftertänksamma resonemang om komplicerade förhållanden i tillvaron. Han vill alla väl samtidigt som han inte har några som helst problem med att slå en del på käften under ordnade former i en fyrkantig ring.

I sin bubbla inför lördagskvällens match säger han saker jag som känner honom förstår vad han menar men som om jag skrivit ner dem i text hade fått honom att i bästa fall framstå som en total idiot och i värsta som en hopplöst egoistisk mansgris. Sven Fornling är varken eller.

Amerikanske tv-komikern Seinfeld har en monolog där han klassar revisor som världens tråkigaste jobb. Så tråkigt att det borde rättfärdiga allt fel som en revisor kan tänkas göra.

– Så du är revisor? Men då lägger vi självfallet ned åtalet. Ursäkta att vi besvärat er, säger domaren i rätten.

Kan bara jämställas med Eurojackpot

Sven har stuckit ut när han gått till kunder med blåklockor och sönderslagna ögonbryn och fått förklara att han varit boxare vid sidan av, men just nu är han inte revisorn med ett märkligt fritidsliv utan en gladiator som ska besegra världen en gång till. Dominic Bösel är ett hinder som inte får bli ett hinder på vägen mot den totala dominans Fornling jagar i lätt tungvikt. Ingenting
annat finns i hans tankar fram tills att domaren slår ned handen och säger box sent lördag kväll.

Då måste han ta fram allt det han tränat på och finslipat i ett halvt år. Detaljer ett ytterst fåtal ser finessen i men som kan avgöra allt. Då får vi se om Sven bemästrat boxningens svåra psykologi och är bättre än han någonsin varit i en boxningsring.

Det är där han är. Varje motståndare han ställs mot tvingar honom att prestera mer och bättre än han gjort fram tills nu. Han snuddar vid jättematcher med så mycket pengar att tjäna att de för oss andra bara kan jämställas med Eurojackpot en fredagskväll.

Samtidigt som han vet att en sekunds ouppmärksamhet kan förstöra allt.

– Äh, vadådå? Jag går ju bara upp för mig själv, min familj och hela min framtid, säger han Malmöitiskt med ett skratt.

Allt eller inget. Få jobb handlar om det på en timmes arbetstid.

Då är han redan förlorad

För hundrade, trehundrafemtionde eller tusende gången har han sett och laddat upp på sitt hotellrum med Martin Scorseses film från 1980 om boxaren Jake LaMotta vars framgångar kom av att han använde sin ilska för att få ut sin våldsamma natur på ett vinnande sätt i ringen. En rätt vidrig figur som Robert De Niro gestaltade så bra att han vann en Oscar för bästa manliga
huvudroll.

Jag vet inte hur många blivande fäder som spelar musik i förlossningsrummen men Cavalleria Rusticana: Intermezzo är bärande musik i Tjuren från Bronx och för Sven, som älskar musik och gör massor av spellistor, är det en självklarhet att spela den när hans barn föds.

– Tove (hans fru) älskar låten men jag vet faktiskt inte vad hon tyckte under första födseln. Fast hon hade ju sitt kämpande att tänka på, säger Sven med den pojkaktiga lite aningslösa charm han ofta faller in i.

Dominic Bösel är en farlig motståndare. Vi ska absolut inte förminska tysken på något sätt även om Sven självklart hävdar att Europamästaren inte är på hans nivå. Så måste Fornling säga.

Lika väl som Bösel måste hävda att han ska plocka ifrån Sven hans IBO-bälte.

Den boxare som går in i en ring om en världsmästartitel och inte känner sig oslagbar är redan förlorad.

Sven Fornling har ett av de mest naturliga självförtroende jag stött på. Det kan leda väldigt långt.