Allsvenska tränarkåren: noll landskamper
Därför har vi inga gamla storspelare bland tränarna
Publicerad 2017-06-03
De tränar Sveriges 16 bästa fotbollslag.
Men bara fyra nådde allsvenskan som spelare och ingen av dem har spelat en endaste landskamp.
Varför har Sverige så få gamla storspelare i den allsvenska tränarkåren?
Sportbladets Johan Flinck har försökt ta reda på varför.
”Man behöver inte ha varit en häst för att bli en bra jockey”, sa den italienske tränarlegendaren Arrigo Sacchi.
Det har han förstås rätt i och den allsvenska tränarkåren är i allra högsta grad ett bevis för det.
Inte en enda av de 16 tränarna har gjort någon landskamp och bara fyra av dem nådde allsvenskan som spelare: Jan Jönsson, Kim Bergstrand, Magnus Pehrsson och Joel Cedergren (Graham Potter gjorde åtta Premier League-matcher i Southampton hemma i England).
I stället hittar vi ett helt gäng tränarbroilers som aldrig blev något som spelare (av olika anledningar) utan tidigt satsade på en tränarkarriär: Rikard Norling, Mikael Stahre, Magnus Haglund, Jörgen Lennartsson, Jakob Michelsen och Jimmy Thelin.
Tre av tränarna nådde gamla division ett eller superettan, Jens Gustafsson, Peter Swärdh och Alexander Axén, medan Özkan Melkemichel spelade i division två som högst.
Mellberg ett undantag i superettan
Det ser annorlunda ut utomlands. I Premier League har 14 av de 20 tränarna spelat i Premier League eller sitt hemlands förstaliga, sex av dem blev landslagsmän och tre av dem får betecknas ha varit världsstjärnor som spelare.
Tittar vi på en liga som är mer jämförbar med allsvenskan, den danska, hittar vi i tränarkåren två europamästare, ytterligare fyra gamla landslagsspelare och en majoritet som varit proffs utomlands.
Men i allsvenskan finns inte en enda gammal storspelare sedan Henrik Larsson åkte ur med Helsingborg i fjol och därefter tackade för sig.
I superettan är Olof Mellberg i nykomlingen Brommapojkarna det lysande undantaget.
Varför har vi så få gamla storspelare i den svenska tränarkåren och desto fler som på sin höjd nådde lingonserierna?
Sportbladet har pratat med en majoritet av de allsvenska tränarna om detta.
Det finns inga givna svar men däremot flera olika teorier.
Pengarna viktiga
Många menar att pengarna spelar in.
– Har du varit en svensk storspelare och tjänat de pengar du behöver för att trygga dig och din familjs framtid och sedan lagt av så har du vant dig vid ha ett ganska bra liv. Väljer du sedan att ta ett tränarjobb får du jobba tre-fyra gånger så mycket som när du var spelare och till en betydligt mindre lön än du hade som utlandsproffs, säger Blåvitts Jörgen Lennartsson.
– Om jag hade 100 miljoner kronor på banken och hade spelat i Milan hade jag nog inte känt att ”fan vad kul att träna Örebro för ett visst antal kronor” när jag i stället kan åka runt och göra vad jag vill, säger Örebros Alexander Axén.
Det finns andra parametrar än bara pengar som gör övergången från framgångsrik spelare till att bli tränare tuff.
– Stahre, Norling, jag och flera med oss har haft en jävla uthållighet. Frågan är om man som framgångsrik spelare kanske saknar den uthålligheten. Det känns kanske inte så attraktivt att gå hela vägen en gång till som man gjorde som spelare. Men för oss var det vägen fram, säger Magnus Haglund i Elfsborg.
– Gamla storspelare får nog större förväntningar på sig och har kanske inte så mycket att vinna på det, säger Axén.
– Efter att haft ett liv som spelare där familjen anpassat sig efter dig så vill man kanske inte fortsätta göra det. Tränaryrket innebär en väldigt styrd tillvaro där jobbet pågår hela tiden. Jag vet inte om alla är intresserade av det om de inte behöver det, säger Kim Bergstrand i Sirius.
”Blir en bister verklighet”
Många gamla storspelare stannar kvar inom fotbollen men väljer andra banor och blir tv-experter eller agenter i stället.
– Många kanske skräms av det omfattande arbete som krävs för att vara tränare och de höga krav som ställs. Då kan det vara bekvämare att vara tv-expert. Då kan du tycka mycket utan att behöva ta ansvar. Du jobbar mindre och tjänar mer. Agenterna har också bättre betalt och inte alls samma press på sig som tränarna, säger Lennartsson.
Men de här teorierna förklarar inte varför det är så stor skillnad på spelarmeriter hos tränarna i allsvenskan jämfört med dem i Premier League och den danska ligan.
Jo, möjligen i jämförelse med Premier League där tränarna har helt andra löner och miljön är densamma som man vant sig vid som toppspelare.
– För de svenska spelare som når långt som utlandsproffs blir det nog ett väldigt stort steg att komma hem och börja om. Det blir en bister verklighet som möter dem, säger Stefan Lundin, sportchef i Svensk Elitfotboll, som vi också pratat med.
– Ekonomin och förutsättningarna i svensk fotboll är så långt efter mot vad de varit med om utomlands, säger Peter Swärdh i Kalmar.
Kanske beror skillnaden mellan Sverige och Danmark på tradition.
Svennis spelade i tvåan
I Sverige har herrförbundskaptenerna under de senaste 20 åren inte var i närheten av toppfotbollen som spelare: Tommy Söderberg, Lars Lagerbäck, Erik Hamrén och Janne Andersson.
Den internationellt sett störste av alla svenska tränare, Sven-Göran Eriksson, nådde bara division två som högerback i Karlskoga.
Två andra mycket framgångsrika, svenska tränare är Hasse Backe och Gunder Bengtsson. De har heller inga spelarkarriärer att skryta med.
– Svensk fotboll fick sina första riktiga tränare när Bob Houghton och Roy Hodgson kom hit på 1970-talet. Då började man bedriva riktiga träningar och träna som man spelade. Ingen av dem var stora spelare. Sedan kom Svennis i deras spår, säger Haglund.
I Sverige har det förmodligen varit lättare att slå sig fram som tränare utan fina spelarmeriter än i de flesta andra länder där många gamla storspelare glidit in på räkmackor till tränarjobben i toppklubbarna, som inte sällan ägs av förmögna män utan särskilt mycket koll på fotboll men som gärna vill ha ett stort (spelar)namn på tränarposten.
– I Sverige har det inte varit ett nödvändigt kriterium utan man har blivit bedömd som tränare och inte spelare, vilket är ganska rättvist, säger Haglund.
Enligt Lundin börjar det bli allt vanligare ute i Europa också.
– Det har börjat svänga. Kolla i Premier League med alla tränare från Frankrike, Spanien, Argentina, Italien och Portugal. Man nöjer sig inte längre med att tränaren ska ha gjort några landskamper på Englands mittfält.
Tipselitprojektet viktigt
Man kan också se utvecklingen i Sverige som ett gott betyg åt den svenska ”tränarskolan”.
Där vill Jörgen Lennartsson lyfta fram Tipselitprojektet, som startade i början av 1990-talet och som han själv är en produkt av.
– Det har varit ett ofantligt viktigt projekt för svensk fotboll. Det har inte bara fostrat väldigt många bra spelare utan också väldigt många skickliga tränare. Det gav många möjligheten att bli tränare på heltid i slutet av 1990-talet.
Men de flesta är överens om att det allra bästa är när erfarenheterna från en stor spelarkarriär kombineras med stora tränarkunskaper och ett skickligt ledarskap.
– De som lyckats som spelare och sedan haft ett naturligt ledarskap och jobbat riktigt hårt för att lära sig ett nytt yrke är kanske de som lyckas bäst, säger Malmös Magnus Pehrsson.
– Det ska inte vara en nackdel att man varit med högt upp som spelare, men det är heller inte givet att man därför blir en bra ledare. Det är en fördel att ha varit med om trycket och atmosfären men du kan heller inte luta dig tillbaka och säga ”det har jag varit med om”, säger Halmstads Janne Jönsson, som nog har den främsta spelarkarriären bakom sig av dagens allsvenska tränare.
– Hade man kunnat kombinera en spelarerfarenhet med en ledarerfarenhet hade det varit det bästa. Det är glasklart. Själv får man jobba på med det man har, säger Mikael Stahre i Häcken och får medhåll av Rikard Norling i AIK (se separat artikel här).