Bank: Gud rörde hans vänsterfot – djävulen förstörde hans land
DOHA. Sinisa Mihajlovic är död, när sorgebudet kommer spelar två tankar parallellt.
Gud rörde hans vänsterfot.
Djävulen förstörde hans land.
Det var den sorts bilder som skar rakt igenom mediebruset, rakt genom alla murar. Sinisa Mihajlovic hade återvänt till Bologna och räddat dem kvar i Serie A, sedan kom leukemi-diagnosen, cellgifterna, strålbehandlingen, tiden i en sjuksäng i ett litet rum på Sant’Orsola-sjukhuset.
Han ville vara med sina spelare, de ville vara med honom, men det gick inte längre. Supportrarna vallfärdade till madonnan i San Luca-kyrkan för att be för honom, och när Bologna lyckades vända ett tvåmålsunderläge mot Brescia till vinst sista halvtimmen så var det tydligt varifrån kraften kom.
Efter matchen åkte spelarna till sjukhuset, ställde sig nedanför ett fönster och började sjunga så att det hördes hela vägen in.
De sjöng för sin tränare. Han tittade ner på dem, den gamle hårdingen fick dra med handen för att torka bort det blöta under ögonen.
– Jag älskar er, sa han.
En av de allra bästa skyttarna någonsin
De senaste, sista åren, var det uppenbart för alla hur älskad Sinisa Mihajlovic var. Han ledde sitt lag via länk så länge som det gick. De senaste dagarna har ömheten vält in från hela Italien. Han har utsetts till hedersmedborgare i Bologna, vänner fotbollsvärlden över har pratat varmt om honom, det har manifesterats på fotbollsplaner och på läktare.
Han älskade fotbollen och fotbollen älskade honom, han älskade Italien och Italien kom att älska honom.
På något sätt var det väl talande att han, som uttalade sitt stöd för högerextrema Lega Nords Matteo Salvini, ändå vann folkets kärlek mitt i det historiskt illröda Bologna. Stora människor lämnar stora hål efter sig, och den som ser in i Sinisa Mihajlovics historia ser också Europas historia.
Livet han levde, livet som han aldrig fick leva.
Han var en fantastisk fotbollsspelare, en av de allra bästa skyttar som någonsin spelat den här dumma gamla sporten. Han var en del av det som kunde blivit ett av Europas främsta landslag någonsin, generationen jugoslaviska spelare som vann U20-VM 1987 och förlorade en VM-kvartsfinal mot Argentina på straffar 1990. Stojkovic, Prosinecki, Savicevic, Boksic, Stimac, Jarni, Boban, Mijatovic… och fler. De hade kunnat erövra världen tillsammans, men det blev inte så.
Jugoslavien sprängdes, och Sinisa från Vukovar var inte längre jugoslav. Vidrigheterna han upplevde under kriget radikaliserade honom, präglade honom på djupet. Familjen slets sönder, vänner blev fiender, han blev själv vän med krigsherren Arkan, han försvarade Slobodan Milosevic som åtalades för folkmord efter kriget.
Sinisa Mihajlovic formades, som alla andra, av det han tvingades vara med om. Han spelade landskamper mot Kroatien som i praktiken var förlängningar av kriget. Och han hamnade i Italien, som så många ur den där välsignade fotbollsgenerationen. De var makedonier, slovener, serber, kroater. De vann europatitlar, de dominerade i Real Madrid och Milan, i Inter och Marseille.
Italien förlät honom
Mihajlovic fick två hemländer. I Italien fick hans stora personlighet plats, de förlät honom kontroverser, de tog honom till sig. Han skallade Zlatan Ibrahimovic, och tack vare det (inte trots) kunde de utveckla en slags storebror-lillebror-relation som fördjupades genom åren. Han blev italienare, och han blev serb. När han tog över landslaget krävde han att spelarna skulle sjunga nationalsången, och när Adem Ljajic, muslim från Novi Pazar, vägrade så åkte han ut.
Åren och tiden fick honom att närma sig tanken på förlåtelse, insikten om att krig inte tar slut när bomberna slutat falla utan när de lämnar kroppen.
Sinisa Mihajlovic pratade mer om fred och förlåtelse, i våras såg han hur Ryssland invaderade Ukraina och fick frågor om vad bilderna därifrån gjorde med honom.. Han var märkt av cancern men fortfarande tränare i Bologna. Han kämpade med orden.
– Jag är övertygad om att krig inte får vara det enda sättet att lösa problem, sa han. Vi måste alla bidra till fred, det här är större än oss alla.
Mihajlovic var en otrolig fotbollsspelare, som föddes i ett Europa och dog i ett annat.
Tänk vilket liv han levde.
Tänk vilket liv han kunde fått leva.