Bank: Vi visste tydligen ingenting om Turkiet

Vad visste vi om Turkiet före EM?

Att de vädrat ut sin opålitlighet, att de lärt sig försvara, att de var här för att visa alla.

Vi visste, tydligen, ingenting.

Vad gör egentligen en förbundskapten på sitt sommarlov?

Janne Andersson går väl på promenader med jycken Konrad, Lars Lagerbäck ser över sin skog hemma i Ovansjö, Roberto Mancini flashar sexpacket på stränderna i Brindisi.

Och Fatih Terim gör inget av det där.

Fyra år har gått sedan Turkiets förre förbundskapten fick lämna sin post, efter att ha hamnat i slagsmål med en restaurangägare, och det kändes inte ens särskilt märkligt. Terim är en enorm karaktär, en passionerad fotbollsman och stor tränare, och landslaget han format var väl lite som han själv: Hopplöst opålitligt, men roligt att titta på. Sedan kom gamle bronshjälten Şenol Güneş, och då hände ju något med Turkiet.

De generationsväxlade, de stabiliserades, de fick en ryggrad. De tog sig an en tuff kvalgrupp med några av Europas hårdaste mittbackar, och släppte in tre mål på tio matcher, minst av alla lag i hela kvalet. De slog slog Nederländerna och Norge i VM-kvalet.

I spillror efter en halvlek

Jag var väl inte ensam om att tro att de faktiskt kommit till EM för att utmana. De hade talangerna, det ramstarka försvaret, ett par kreatörer att skapa oreda med, en trio erövrare som väl Ligue 1 över ända med Lille.

Och sedan hade de ingenting.

Efter 0–3 mot Italien och 0–2 mot Wales var det som att någon vridit klockan tillbaka till Terim-tiden. De har varit precis lika ömtåliga som då, minst lika dysfunktionella. När de åkte till Baki så var det mer för att rädda något slags heder än för att ta en minimal chans att gå vidare från grupp A.

I fyra minuter forsade de fram, testade distansskott och hade vinden i ryggen. Sedan fortsatte farsen.

Haris Seferović vinklade in ett skott mellan benen på Demiral från sexton meter, Xherdan Shaqiri böjde in ett skott i krysset med högern (!), en halv halvlek hade gått och Turkiet låg i spillror.

De hade blixtrat till, Sassuolo-backen Mert Müldür hade pressat Yann Sommer till ett gäng fina räddningar, men hemåt spelade Turkiet som om det var 2016 igen. Utspridda, osynkroniserade, naivt omedvetna om eller ointresserade av att det här med kontringar är en trend som fotbollsvärlden sysslat med i 20 år.

Jag vet inte, kanske kan man skylla på att de inte visste bättre.

Turkiet har en framtid att tro på

Inför EM tittade jag på deras elva och såg ett knippe fantastiska fotbollsspelare. Nu tittar jag igen, och ser ett gäng småkillar.

Çakır i målet är 25. I backlinjen: Çelik, 25, Demiral, 23, Söyüncü, 25, Müldür, 22. Ingen på mittfältet är mer än 27, faktum är att ingen utespelare i truppen (utöver Burak Yilmaz) är det.

De var kanske inte här för att erövra världen, utan för att lära sig hur den funkar.

I andra halvlek fortsatte lektionen. Kahveci skickade in en reducering, Turkiet slappnade av, Schweiz (Shaqiri, med rätt fot) kontrade in 3–1. Schweiz jagade Wales och andraplatsen, men hann inte ikapp. Vladimir Petković har ett välbalanserat lag som haft en tuff vår, det har varit spelare som spelats på fel position i sina klubblag (Xhaka), som suttit på bänken eller varit skadade. De har potential att växa in i turneringen, och det här var deras bästa match hittills. Till och med Shaqiri såg genuint intresserad och vass ut. De har i alla fall fått en chans till att visa sig från sin rätta sida i EM.

Turkiet har gett bort sin.

De har en framtid att tro på, Şenol Güneş har en trupp att trolla med. Det var bara den här turneringen som råkade komma lite för tidigt.

Guide: Så utses bästa treorna i EM – det avgör vid samma poäng

Allt om fotbolls-EM 2021 – följ matcherna live

Senaste nyheterna Spelschema Tabeller TV-tider Alla trupper & spelare