Asahara: Förhoppningsvis var detta ett startskott
”Ute i Europa väntar de på Hammarby”, sade en gäng spelare från Hammarby herr en gång i tiden.
De syftade nog på Hammarby dam – eller åtminstone deras fans.
För det här var något alldeles unikt.
Även om jag hoppas att det snarare kommer att kallas för ett startskott.
18 537 åskådare på Tele2 arena.
Det är svårt att börja någon annanstans än vid de siffran och det nya damallsvenska publikrekordet – ett nästan dubblerat sådant från det tidigare.
Men det var först på matchdagen som det verkligen gick att greppa. När supportermarschen med ett grönvitt hav av supportrar började spatsera från Medborgarplatsen med riktning mot Globenområdet. När samma hav blev ett publikhav på läktarplats. När flaggorna viftades. När inmarschsången sjöngs.
När det lät som det lät.
Jag vill säga att det var något unikt – och då inte bara på inhemsk mark.
Visst har de amerikanska landslagsdamerna dragit det tredubbla flertalet gånger.
Visst har Liga Iberdrola-toppmötet Atlético Madrid-Barcelona gjort detsamma.
Visst har också toppmöten och publikmatcher i brittiska Super League dragit stora skaror.
Visst drog det svenska landslaget över 25 000 till Friends arena.
Men det finns en skillnad på publik och publik. Och jag kan inte minnas när en fotbollsmatch på damsidan, oavsett land och oavsett om det handlat om klubb- eller landslag, haft denna typ av renodlade supporterinramning. Denna högljudda, intensiva, laddade och, för att använda ett något uttjatat ord, mäktiga folkmassa.
Den som man varit så bortskämd med på den herrallsvenska sidan i huvudstaden.
Europa är målbilden
”Ute i Europa väntar de på Hammarby”
I samband med en intervju i Sportbladet 2019 så konstaterade ett gäng herrspelare i Hammarby att de hade siktet på att ta laget ut i Europaspel med ett ganska kaxigt ordval. Ett ordval som supportrar till andra lag tagit varje chans att påminna om på sociala medier i samband med Europaspelsbesvikelser för de grönvita.
Ett ordval jag, två år senare, känner snarare borde syfta på damverksamheten och dess möjligheter.
Det öronbedövande jublet och halsduksviftandet som tar vid när Madelen Janogy sätter ett tidigt 1–0-mål visar det. Lagkaptenen Alice Carlssons genuina glädje när hon följer upp ett, inte så estetiskt jättevackert, 2–0-mål med att springa raka vägen till målvakt Anna Tamminens utsträckta armar. Eller när en lättad Berglind Björg Thorvaldsdottir dundrat in 3–1, brutit sin ”målförbannelse” och springer längs halva kortsidan, till brädden fylld av hemmasupportrar. När Emma Jansson sätter punkt för det som i slutändan blev en enda stor grönvit derbyutskåpning från straffpunkten.
Hammarby är fortfarande en damallsvensk nykomling (ett faktum man lätt kan glömma). Men även om det sportsliga projektet ännu är en bit från att slå sig in i ett utomsvenskt sammanhang så råder det ingen tvekan om att det är målbilden på sikt. Till och med ganska kort sikt.
Skickar en signal
Rent sportsligt så skickar den glimrande 4–1-segern, som aldrig kändes hotad mot AIK, en signal att man inte gett upp Europaplatsen ännu den här säsongen. Men framförallt är det inramningen och fansen på läktarna som skickar signalen var Hammarby vill vara.
Eller kanske framförallt vad Hammarby kan vara. Och vad ett damallsvenskt derby ska vara.
För det kan bevisligen vara precis detta kokande, intensiva, välbesökta och glödande fenomen som vi fick bevittna under söndagen på Tele2 arena. Om det så är grönvita, gulsvarta eller blårandiga halsdukar som sträcks upp i skyn på fullsatta läktare framöver så hoppas jag att denna upplevelse inte kommer anses vara ett unikum länge.
Snarare ett startskott.
