Bank: Tyskland är bäst när det gäller
SOTJI. Hjältar, vad de än säger. Kampen, moralen, målet, svetten, blodet, tårarna på slutet – ett lag av hjältar, fortfarande bara en seger från slutspel.
Men bäst när det gäller?
Det är kanske Sveriges låt, men det är Tysklands hela existens.
Det spelar liksom ingen roll om det är rättvist enligt styrkeförhållanden, matchbild, bollinnehavsprocent eller vilka statistiska statuter man nu kan leta upp i ett fotbollslabb.
I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Att Toivonen var kung och gud, och Tyskland åkte ut.
Och ibland gör det förbannat ont att vakna.
En solklar straff som inte blåstes, ett rött kort som dröjde 70 minuter, en avklädd VAR-charad och alla grymma nederlags vidriga urmoder.
Jo, vi har mycket att prata om, men det finns en sak vi inte ens behöver diskutera.
Bäst när det gäller
Det är det här som Tyskland kan, det är sådant här som Toni Kroos vet hur man gör.
Fokus, koncentration, hantverk, kvalité. Vorsprung durch Technik? Jo, men också försprånget man får av att vara just så här trygg i sitt kunnande, även när allt står på spel.
Bäst när det gäller.
Tyskland var här för att begrava spöken från Mexiko-matchen. De har piskats i pressen, ifrågasatts och kritiserats, och nu fick de sin andra chans att göra ett första intryck. Andreas Granqvist flabbade med Manu Neuer i spelargången, det var fukt och värme i Svarta-havsluften och vi undrade mest hur stark stormen skulle vara när allt blåstes igång.
Jotack. Det började som det skulle, men värre.
Sverige sjönk ihop som en sprucken blå ballong under tyskt totaltryck. Kroos ner som styrande vänsterback, upp med allt annat, alle man i svenskt straffområde. 3-3-4 mot 6-3-1, Reus som drog isär och diagonallöpte bakom ryggar medan de andra spelade kvadraten runt straffområdet. Draxler till vänster, Kimmich till höger, ryggen mot väggen.
Kan. Inte. Andas.
Fansen lyfte spelarna
Sverige var – efter fyra, fem minuter – i desperat behov av en knuff i ryggen, av vad som helst som kunde ge dem lite syre. Min absoluta övertygelse är att den kom från läktarna den här gången, från tiotusen svenska fans som plötsligt hördes, som sjöng, som fanns där.
De var den där handen i ryggen, och så kunde det här laget fatta besluten de behövde. Victor Nilsson Lindelöf tog med sig bollen fram, satte den enkla passningen, och så kunde Sverige hitta en bättre form.
Tyskland var otroligt – men otroligt övermodigt.
När misstaget kom (felpassning av Rüdiger) fanns Marcus Berg där, precis som han fanns på rätt ställe i precis hela matchen. Jérôme Boateng fällde honom, i ytterligare ett praktiskt argument mot de fundamentala tankefelen i VAR-systemet. Utvisning? Straff? Vi såg det på tv-bilderna, men domaren ville inte titta. Serbien i fredags, Sverige här, snacka inte om rättvisa med oss.
Tyskland tappade sin balans i samma sekund som Ola Toivonen råkade sparka ut Sebastian Rudy ur ekvationen. Med den offensivare Gündogan på planen välte skutan.
Men så, i en annan galax, långt, långt härifrån:
Laget lyfte spelarna
Toni Kroos missar en passning, Marcus Berg vänder spel till Viktor Claesson, Ola Toivonen tar bollen med bröstet och smeker bollen i en båge in i Manu Neuers högra hörn. Sverige 1, Tyskland 0. Neuer klappade händer, Kroos såg chockskadad ut, Lustig filmade bort ett par sekunder och mitt i allt stod Ola Toivonen från Toulouses frysfack och pekade mot skölden på bröstet.
OLA Toivonen! Säg OLA Toivonen!
DÄR hade vi vår match. I spelare som gör saker ingen tror att de kan, i en oerhörd Marcus Berg som är två spelare i en, i Victor Nilsson Lindelöf som ser ut som en 350-miljoners mittback, i ett par bragdräddningar av Robin Olsen, i Albin Ekdal som slog de där enkla, svåra passningarna som är absolut nödvändiga i den här sortens hjälteförsök. Tyskland hade bollen, men Sverige hade lika bra chanser. We were ugly, but we had the music.
Vi visste ju redan på förhand att den här ribban låg på 2,50, men vi fick se ett svenskt landslag lyfta varandra upp och över.
För att riva med ett förbannat skosnöre.
Jogi Löw gjorde bra saker efter paus.
Mario Gomez kom in för Julian Draxler, och hans tunga straffområdesnärvaro var det som låg bakom den (alltför) tidiga kvitteringen. Löw vred åt tumskruvarna ett par varv till genom att skicka in Müller i mitten, överbelasta Sveriges mittförsvar för att sedan vända långt mot kanterna.
Inte skulle det väl gå. Inte skulle väl Sverige orka stå emot i 45 minuter till. Inte.
Inte?
Förutsättningarna kunde vara sämre
Det var alltså världsmästarna som hängde på en skör tråd här, det var världsmästarna som var halvvägs utslaget, det var världsmästarna som fick Boateng utvisad sjuttio minuter för sent, det var världsmästarna som såg Robin Olsen växa till en vägg.
Det var världsmästarna som fick en dumfrispark av Jimmy Durmaz med ett par sekunder kvar.
Den enes Traum, den andres trauma. Bollen satt alldeles ljuvligt vackert där borta i krysset, och allt vi såg efter det var blå tröjor som drogs över förlorade ansikten.
Det är fortfarande varmt här i Sotji, det är fortfarande fuktigt som i en mardröm. Nu väntar Mexiko i Jekaterinenburg där borta vid Uralbergen, om Sverige vinner är de vidare.
Förutsättningarna kunde vara bättre, men de kunde sannerligen vara sämre också.
Det är aldrig omöjligt att vinna matcher med ett lag av hjältar.