Bank: Vinsten var en del i sorgeprocessen

SOTJI. Man kan gå på fotboll för att känna glädje, man kan gå på fotboll för att uppleva samhörighet.

Mexiko dansade hela vägen till slutspel.

Gilberto Martínez åkte hela vägen till Ryssland för att leva vidare.

Annan matchbild, samma slutresultat.

Mexiko kontraslog Tyskland i bitar i premiären, mot Sydkorea fick de jobba fram sina tre poäng på ett annat sätt.

Det svenska perspektivet först: det fanns något trösterikt i att se problemen Mexiko fick i matchöppningen, mot ett lågt spelande, kompakt Sydkorea. De fick inget betalt för sin snabbhet, de hamnade i en inverterad matchbild där de mötte kontringar istället för att kontra själva.

Son Heung-Min hade tre chanser i en sekvens, Sydkorea pressade målvakts-Ochoa på ett par fasta situationer, men en olycklig koreansk hands och en stensäker Carlos Vela-straff både öppnade och stängde matchen på en gång. Att Chicharito (framspelad av Hirving Lozano) kontrasprang in 2–0 efter paus var både logiskt och rimligt. Sons 2–1-skott på stopptid var av målskillnadsintresse, men inget mer.

Ingen anledning att vara rädda

Om det fanns några lärdomar för Sverige här?

Jodå. Först och främst gillar inte Mexiko kontrollerade matcher mot lågt spelande försvar. För det andra hugger de som kobror när de väl får chansen. För det tredje är Vela lagets hjärna och Lozano dess lungor – han är precis överallt.

Sverige ska ha enorm respekt för detta fart-Mexiko, men det finns ingen anledning att vara rädda.

Så långt en fotbollsmatch.

Mexikos VM har ju myllrat av andra öden, andra dimensioner, andra berättelser.

Klart mexikanerna vill vara här

De dansar på gator, de sjunger på torg, och även om det inte är ovanligt att se mexikanska fotbollsfans ta över ett VM så känns det som att de tagit det till nästa nivå just den här gången.

De är på andra sidan jorden i tiotusental, nu har de besegrat världsmästarna och Sydkorea och är i slutspel för att besegra fjärdematchsförbannelsen som plågat dem i generationer.

Klart att alla mexikaner vill vara här.

Gilberto Martínez också, han ville bara inte resa ensam.

Häromdagen berättade argentinska Clarín Gilbertos historia. Det har gått sjutton år sedan han träffade sitt livs kärlek, en argentinska som hette Verónica. De gifte sig, fick två barn, sonen döptes förstås till Diego. Familjen levde sin dröm. Skidsemestrar, badresor, passionerade diskussioner om fotboll i knytpunkten mellan två släktträd från olika länder.

Och så bestämde de sig för att åka till VM i Ryssland.

Diego hade hunnit fylla åtta, lilla Mia var sex, både Mexiko och Argentina hade kvalat in – och även om det förstås skulle bli en tuff resa var den för lockande för att välja bort. De bokade sina biljetter, planerade sin tripp tillsammans. De fixade biljetter till Brasilien–Costa Rica eftersom Diego älskade Neymar, till Argentina–Island eftersom han ville se Messi, de bokade tågbiljetter mellan Moskva och St Petersburg eftersom Verónica gärna ville åka tåg just den sträckan.

Historien är närmast outhärdlig

När Mexiko slog Tyskland i den där otroliga matchen i söndags firades fars dag i både Ryssland och Mexiko, och mitt i mexikanextasen på läktaren i Moskva stod Gilberto Martínez, en far till två små barn.

De var med honom. De var inte med honom.

Den 28 april, under ett besök hos en släkting i Florida, blev familjens minivan påkörd av en jeep som kördes i full fart av en ung förare. Varken Verónica, Diego eller Mia överlevde kraschen.

Min övertygelse är ju att fotbollen är som starkast när vi själva är som svagast, att det är då den kan betyda allra mest.

Men det är ju sånt man säger – och vad kan någon säga till en man som i ett slag förlorat hela sin familj?

Gilberto Martínez hade en sak kvar när allt tagits ifrån honom: alla de där drömmarna de drömt om VM. Att han var ensam spelade ingen roll, han tänkte ta med sig familjen till Ryssland som han lovat.

Historien som Clarín återger är närmast outhärdlig.

De berättar att Gilberto är bekant med Guillermo Ochoas agent, och att Mexikos målvakt skickade en liten videohälsning till lille Diego på hans femårsdag. Efter begravningen skickade Ochoa ett nytt meddelande: ”din son är en ängel, han kommer att hjälpa mig flyga”.

Mot Tyskland flög Ochoa, och på läktaren stod Gilberto Martínez med Diegos små målvaktshandskar – en present han ville ge till Ochoa efter matchen, som ett tack och minne.

Det finns öden som är svåra att skaka av sig, och jag kommer att tänka på Gilberto varje gång jag ser Mexiko spela i den här turneringen. Jag tänker på det precis nu, när jag ser dem fira efter 2–1 mot Sydkorea, och Ochoa går ut och plockar upp sin lille son i famnen.

Två månader efter att livet tog slut åkte en annan pappa till Ryssland för att minnas en familj som försvann, han gör det som ett led i sin sorgeprocess. 

Han går på matcherna med tre namn på sin tröja, och istället för familjen har han med sig två vänner, en argentinare och en mexikan.

Men hans och Verónicasresplan ligger fast in i minsta detalj. Det var ju så de hade drömt.  

LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.