Hyllad och bäst – sen ändrades allt

Erik Niva om Mesut Özil efter flytten till Fenerbahce

Publicerad 2021-02-06

Han var världsmästare, han var Tysklands allra bästa spelare, han var kanske hela fotbollssportens främsta kreatör.

Sedan kom politikerna, debatterna, kontroverserna – och gradvis förvandlades han till ett vandrande debattämne.

Nästan ett år har gått sedan han senast startade en fotbollsmatch, men i dag är det derby Istanbul.

Vem är Mesut Özil i morgon?

När upphörde Mesut Özil att vara en fotbollsspelare? När gick han från att vara en omdiskuterad idrottsman till att bli en sorts geopolitisk konfliktyta som dessutom kickar lite boll?

Förmodligen kom den allra mest definierande brytpunkten den 22 juli 2018. Några veckor hade gått sedan de regerande världsmästarna hade floppat sig ur VM i Ryssland, och Mesut Özil meddelade att han hade spelat färdigt i det tyska landslaget.

Beslutet i sig var anmärkningsvärt – Mesut Özil hade inte ens fyllt 30 år – men resonemanget bakom var ändå det som verkligen skapade diskussion.
I en lång och utförlig skrivelse på Twitter förklarade Özil att han inte tänkte representera Tyskland så länge han upplevde rasism och respektlöshet gentemot sig själv. Han anklagade det tyska fotbollsförbundets president för att förminska både hans arv och hans släkttavla, och förklarade att han fortfarande inte kände sig välkommen i det tyska samhället. Han summerade sedan med beskrivningen som kommit att sammanfatta hans egen relation till Tyskland, till landet han själv föddes i.

– Jag är tysk när vi vinner, men invandrare när vi förlorar.

Det är ingen överdrift att skriva att Mesut Özils liv förändrades den där dagen. Han skulle fortsätta spela fotboll, men han skulle aldrig mer uppfattas som en fotbollsspelare i första hand.

Från och med den här dagen skulle han främst vara ett debattämne.

Egentligen var Mesut Özil själv aldrig den där typen som sökte trubbel, men han har haft den där sortens liv där svårigheter ofrånkomligen ändå sökt upp honom.

Redan när han var 17 år gammal var han tvungen att fatta ett definitivt beslut som skulle komma att forma hans liv, och han visste att han skulle göra många människor besvikna hur han än gjorde.

Mesut Özil skulle välja fotbollslandslag. Han var född i Tyskland, och hade bott där i hela sitt liv. Ändå hade han knappt pratat ett ord tyska innan han började skolan, och hade aldrig någonsin haft ett tyskt pass.

Genom hela sitt liv hade han burit med sig känslan av att både vara annorlunda och behandlas annorlunda. När han var i tioårsåldern hade han en gång frågat sin pappa varför fotbollslagen han provspelade för alltid prioriterade en Matthias, en Markus eller en Michael framför honom. Vad gjorde han för fel?

– Ingenting. Du kan inte göra något åt namnet du fått från din mamma och mig.

2009 var Özil med och vann U21-EM i Sverige.

Till sist gjorde ändå Mesut Özils begåvning så att det var omöjligt att förbise honom, och till sist valde han också att representera det tyska fotbollslandslaget. Han gjorde det trots att hans egen mamma ville annorlunda, trots att hans egen syster ville annorlunda – och trots att han anade att den turkiska rekylen skulle kunna bli kraftfull.

Kallades förrädare

Egentligen var det huvudsakligen ett karriärsval. Det tyska landslaget var bättre än det turkiska, och ibland är inte en fotbollsspelares beslut mer komplicerade än så. Men ibland blir de det ändå, alldeles oavsett hur du själv tänkt och resonerat.

När Mesut Özil väl kom till det turkiska konsulatet i Münster för att genomföra den formella proceduren blev han utskälld, hånad, kallad för förrädare av personalen. Och när han till sist kom ut därifrån hade han för första gången blivit ett slagträ i någon annans samhällsdebatt.

Politiska poänger gjordes med honom som exempel, invandring och integration diskuterades med honom som medelpunkt. Själv ville han mest bara spela fotboll, men tiden när hans idrott bara var en idrott var obönhörligen redan förbi.

11 februari 2009: Debut i tyska a-landslaget i en träningsmatch mot Norge.

I oktober 2010 spelade Tyskland mot Turkiet i en EM-kvalmatch i Berlin. Mesut Özil gjorde mål, men firade inte. Matchen igenom visslades han ut av de turkiska sektionerna på arenan. När han sedan kom ut ur duschen var redan förbundskanslern Angela Merkel på plats i omklädningsrummet med sitt entourage. Det skulle skakas händer, och det skulle publiceras pr-foton.

Lite senare samma kväll skulle Mesut Özil även träffa den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan för första gången. Från det mötet finns inga bilder, eftersom Erdoğan insåg att det inte fanns någon politisk vinst med att sprida sådana i just det här läget.

Hans tid skulle komma.

Özil satte 4–0-målet i DEN VM-kvalmatchen mot Sverige.

Utan att han själv var riktigt medveten om det fanns det en enorm politisk kraft i den tysk-turkiska muslimen som skapade så många målchanser – och mäktiga kvinnor såväl som mäktiga män fortsatte att söka upp Mesut Özil för att utnyttja det.

Hösten 2015 hade Özil flyttat till London, och åt middag med den jordanske prinsen Ali bin Hussein. Kvällen slutade med en överenskommelse om att Özil skulle komma till Jordanien, för att besöka det gigantiska flyktinglägret Zaatari.

– Jag hade föredragit att göra resan privat och utan media, men Prins Ali var övertygad om att mitt besök i flyktinglägret skulle sända ut ett viktigt budskap.

Özil la ut en bild på sig själv utanför Kaba.

Från Jordanien åkte Özil vidare till Saudiarabien och Mecka, varifrån han postade en bild på sig själv framför islams heliga byggnad, Kaba. Sedan åkte han tillbaka till Europa för att spela EM för Tyskland.

Var det Mesut Özil som förändrades eller var det världen som började se på honom med annorlunda ögon? Fram till och med sommaren 2016 lyftes han generellt fortfarande fram som det positiva exemplet, mönstermedborgaren från mångfaldens nya Tyskland.

Men så kom de stora flyktingvågorna nerifrån Medelhavet. Samhällen ställdes inför nya utmaningar, både realiteter och attityder förändrades. I september 2017 blev invandringsfientliga AfD tredje största parti i det tyska parlamentsvalet.

Samma månad spelade Tyskland en VM-kvalmatch i Tjeckien. En organiserad grupp högerextremister hade då infiltrerat bortasektionen, och skanderade bland annat: ”Özil abschieben, Ausländer raus!”. ”Deportera Özil, ut med utlänningarna”.

”Två getknullare”

Ett knappt halvår senare träffade Mesut Özil återigen den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdoğan. Den här gången skedde mötet i samband med en välgörenhetsaktivitet på Nobelhotel Four Seasons i London, och den här gången åkte Özil dit tillsammans med två andra Premier League-spelare, İlkay Gündoğan och Cenk Tosun.

Det var ju inte första gången som Özil träffade Erdoğan – de hade setts åtminstone en handfull gånger genom åren – men den här gången blev reaktionerna helt annorlunda än förut.

Var det Mesut Özil som förändrades eller var det världen runtomkring honom? Kanske båda delarna. Recep Tayyip Erdoğan sågs i alla fall inte längre som samma politiska ledare som första gången de två träffades, knappt sex år tidigare.

Sedan dess hade han blivit alltmer krigslysten, alltmer auktoritär. På andra sidan av det egendomliga statskuppsförsöket sommaren 2016 hade han drivit en politisk linje som ofta tangerade diktaturens. Det gick inte att stå bredvid honom våren 2018 och inbilla sig att det signalerade samma saker som det gjort hösten 2010.

I kölvattnet av mötet publicerade det tyska fotbollsförbundet en skrivelse med formuleringen ”Fotbollen och DFB står får värderingar som inte Herr Erdoğan ägnar tillräckligt mycket uppmärksamhet”. Förbundskansler Angela Merkel lät veta att hon tyckte att situationen skapade frågor och uppmuntrade till missförstånd. Alla politikeruttalanden var inte lika välkalibrerade.

Hatet mot Jimmy Durmaz efter förlusten mot Tyskland i VM 2018 fick stor uppmärksamhet.

Den socialdemokratiske politikern Bernd Holzhauer skrev att den tyska bruttotruppen till VM bestod av ”25 tyskar och två getknullare”, Mesut Özil och İlkay Gündoğan. Ex-spelare som Stefan Effenberg menade att de båda borde uteslutas.

I träningsmatcherna inför VM blev de utbuade av de egna fansen.
Näthatet som sedan vällde över främst Mesut Özil under själva VM var långt mycket grövre än något som Jimmy Durmaz tvingades utstå under samma period – men där Durmaz fick brett stöd från både sitt lag och sitt folk kände sig Özil både ensam och övergiven.

Den avslutande gruppspelsmatchen mot Sydkorea i VM 2018 blev Özils sista landskamp.

Efter matchen mot Sverige konfronterades han av en tysk supporter på plats som skrek: ”Özil, verpiss Dich Du scheiß Türkensau! Türkenschwein hau ab!”. ”Özil, dra åt helvete din turkiska skit! Stick iväg ditt turksvin!”.

Fyra dagar senare förlorade Tyskland mot Sydkorea och åkte ur VM. Ett par veckor senare lämnade Mesut Özil det tyska landslaget för gott.

Medan debatten om honom rasade vidare i Tyskland återgick Mesut Özil till England och Arsenal, men det räckte med att titta på honom för att se att något hade förändrats.

Hans prestationer blev ännu mer ojämna, hans tillgänglighet kom mer och mer fläckvis. Ibland förklarade han sig skadad, ibland lämnades han utanför matchtruppen av anledningar som egentligen aldrig preciserades.

Världsmästaren som utsetts till Tysklands bästa spelare fem år av sex mäktade nu med två mål och en assist på hela våren 2019. Även om Özil – och hans pr-stab – försökte hålla skenet uppe på sociala medier så var det uppenbart att den fotbollsspelare som trots allt fanns kvar var en skugga av den som tidigare funnits.

Tv-spel fem timmar/dag

Med tiden tycktes Özil bli alltmer isolerad i London, verkade mest bara sitta hemma och spela tv-spel. En närmare titt på hans Fortnite-konto avslöjade att han ägnat sammanlagt 1740 timmar på spelet, omräknat till ungefär fem timmar om dagen.

Erdogan var på Özils bröllop.

Det fanns andra platser och andra sammanhang där han kände sig mer uppskattad, mer välkomnad.

I juni 2019 gifte sig Mesut Özil med Amine Gülşe från Angered. Själva ceremonin ägde rum i Istanbul – med utsikt över Bosporen – och president Recep Tayyip Erdoğan var där i en roll som var någon sorts korsning mellan best man och bröllopsvittne.

Avståndet mellan fotbollsspelaren och politikern hade nu krympt på så mycket att det började bli svårt att se var den ena började och den andra slutade.

I februari 2019 gick det turkiska utrikesministeriet ut i en kommunikationsattack riktad mot Kina. De flesta muslimer som internerats i den kinesiska Xinjiang-provinsen tillhör turkfolken, och Recep Tayyip Erdoğan har alltid varit mån om att framstå som en beskyddare av dem.

För ett årtionde sedan anklagade han själv Kina för att bedriva folkmord. Nu stannade hans talesman lite hitom det begreppet, och refererade i stället till de så kallade omskolningslägren som ”en stor skam för mänskligheten”.

Själva beskrivningen skulle nog många politiska ledare ställa upp på, men faktum är att den turkiska staten länge var ganska ensam om den offensiva linjen. Inte ens bland andra muslimska länder hittade de något särskilt stort stöd. Den ekonomiska kostnaden för att vända sig mot den kinesiska staten kan vara gigantisk, och få är beredda att betala det priset.

Men Recep Tayipp Erdoğan gjorde det, och han hade sina skäl. Och några månader senare följde Mesut Özil efter på sociala medier.

Raderades från sökmotorer

”Koraner bränns, moskéer stängs, muslimska skolor förbjuds, religiösa ledare dödas”, skrev Mesut Özil på turkiska. ”Och muslimer är tysta. Deras röst hörs inte. Vad som kommer att bli ihågkommet framöver är inte tyrannernas tortyr, utan de muslimska brödernas tystnad”.

Skrivelsen var både genomarbetad och välpaketerad, och personer i Mesut Özils närhet har bekräftat att det rörde sig om en väl genomtänkt publicering snarare än något desperat infall i stunden. Han förstod sig på konsekvenserna när han nu aktivt gav sig ut i den globala geopolitiken, och han var beredd att bära dem.

Motangreppen kom snabbt, och motangreppen var kraftfulla. En talesperson från det kinesiska utrikesministeriet meddelade att Mesut Özil ”förblindats av fake news”. Samtidigt raderades Mesut Özil från internets sökmotorer i Kina. Han programmerades ut ur tv-spel. Det ryktades om att hans konton på kinesiska sociala medier stängdes av, och att hans personliga supporterklubbar upplöstes.

Özil hade gått långt från tillvaron som hyllad poängmaskin.

Det fick vara som det var med de sakerna, Mesut Özil sägs ha sett dem komma. Däremot var hans arbetsgivare inte lika införstådd med situationen och dess svallvågor.

När kinesisk tv ställde in sina sändningar från Arsenals nästa Premier League-match kände sig klubben nödgad att distansera sig offentligt från Özils ståndpunkter, betona att den som princip aldrig blandade sig i politik.
Några dagar tidigare hade dock högerbacken Héctor Bellerín avslutat en kommentar till det brittiska parlamentsvalet med hashtaggen #fuckboris. Den gången kommenterade inte Arsenal det överhuvudtaget. Och när Pierre-Emerick Aubameyang några månader senare twittrade ut sitt stöd till de nigerianska demonstranterna som protesterade mot polisbrutalitet fyllde klubben i med en egen sympatiförklaring: ”Till våra nigerianska fans. Vi ser er. Vi hör er. Vi känner er”.

Misstron växte

Mesut Özil hade alltid burit på känslan av att behandlas annorlunda, i alla fall i de delar av Västeuropa där han själv bott. För honom blev det här ytterligare en påminnelse om att det som bedömdes inte var vad någon sa eller vem som någon träffade – utan vem det var som gjorde det. För honom blev det en bekräftelse på att den muslimska killen med det turkiska namnet alltid skulle ha ett mindre manöverutrymme än andra.

Varför hade inte Lothar Matthäus fått samma kritik när han frotterade sig med Vladimir Putin ungefär samtidigt som Mesut Özil lät sig fotograferas med Erdoğan? Varför hade inte Lukas Podolski ifrågasatts på samma sätt då han publicerade explicit stöd till de turkiska trupperna samtidigt som de avancerade in i Syrien?

I London växte en ömsesidig misstro sig allt starkare mellan Mesut Özil och Arsenals ledning. Han gjorde sin sista match för klubben redan i mars i fjol, men blev sedan kvar i en svårbegriplig limbo under nästan elva månader.

Den stora diskussionen runt honom gällde inte längre om han skulle utgå från kanten eller föräras en fri roll på mittfältet, utan kretsade snarare kring hans position på det internationella propagandakrigets spelplan.

För några veckor sedan var den tyske utrikesministern Heiko Maas på officiellt besök i Turkiet, samtidigt som det stod klart att Mesut Özil skulle flytta till Fenerbahçe. Fler än 300 000 människor följde den digitala flygkartan som visade hur privatplanet närmade sig Istanbul, och en av president Erdoğans talespersoner önskade ”en säker resa hem”.

– Den här gången hoppas jag att det inte blir några problem när Özil träffar presidenten, skojade Turkiets utrikesminister Mevlüt Çavuşoğlu.

Heiko Maas replikerade med en välavvägd blandning mellan skratt och sarkasm:

– Ska han lyckas är det klart att han måste prata mycket med sin coach.

Intresset var massivt när Özil flög till Istanbul för att slutföra flytten.

Söker upp debatten

Det går inte att bortse från den emotionella cirkelslutning som det innebär för Mesut Özil att spela fotboll i Turkiet framöver. Han ska representera det Fenerbahçe han älskade som barn, och han ska spela med ett tröjnummer som symboliserar bygden hans far- och morföräldrar kom ifrån.

Men inte heller går det att se förbi den politiska kontexten runt övergången, i och med att hela Mesut Özils liv numera är en stor och komplicerad politisk kontext.

Där debatten en gång mest sökte honom är det som att han i dag själv söker debatten. Han pratar inte längre om sig själv som en grabb som bara vill spela fotboll, utan ger sig aktivt in i flera av vår tids mest inflammerade situationer och formulerar sig ofta som någon sorts regeringsföreträdare.

I höstas utkämpade Azerbajdzjan och Armenien lite i skymundan ett brutalt krig om den omstridda Nagorno-Karabach-provinsen, ett krig som azererna vann tack vare sitt understöd från den turkiska staten.

”För mig är det viktigt att alla i världen ska känna till faktumet att Nagorno-Karabach-regionen är juridiskt och internationellt erkänt som en del av Azerbajdzjan, även om den just nu är illegalt ockuperad”, inledde Özil sin nästa socialmediala kommuniké i raden. Han betonade visserligen att han hoppades få ett slut på skjutandet och dödandet, men såg ändå inget problem med att koppla ihop det azeriska kriget med den turkiska saken.

Som överskrift citerade han det moderna Turkiets grundare Mustafa Kemal Atatürk – ”Azerbajdzjans problem är våra problem, Azerbajdzjans glädje är vår glädje” – och följde upp med parollen ”En nation, två stater”.

Fick pris av Azerbajdzjan

I dag spelar Fenerbahçe mot Galatasaray i ett av fotbollens allra största derbyn. Fenerbahçe toppar tabellen – och utgångspunkten är att de nu ska vinna ligan för första gången på sju år – medan Galatasaray ligger tvåa.

Efter ett inhopp mot Hatayspor i tisdags är det även tänkt att Mesut Özil ska starta en match för första gången på 337 dagar. Scenen blir knappast större, de nyfikna blickarna sällan fler. Özil har hunnit bli 32 år gammal nu, men kanske är det ändå inte för sent att byta skepnad igen och återinträda i sin gamla roll som fotbollsspelare.

Tröjnumret symboliserar bygden hans far- och morföräldrar kom ifrån.

Frågan är vad som verkligen är viktigt för honom nuförtiden, och för den delen vad som är viktigt för andra runt omkring honom.

Presskonferensen då Mesut Özil presenterades som Fenerbahçe-spelare avslutades med att han höll upp Azerbajdzjans flagga, flankerad av olika politiska figurer.

För sina insatser under 2020 hade han nämligen förärats en utmärkelse som azererna varje år tilldelar en utländsk idrottsman. Visserligen var Mesut Özils prestationer på fotbollsplanen under året synnerligen begränsade – hans enda mål kom på stopptid i en redan avgjord match mot Newcastle – men de var heller inte huvudsaken.

Mesut Özil fick priset för att han ”försvarat Azerbajdzjans intressen i det Patriotiska kriget”. Han tog glatt emot det.

Källor: ”Die Magie des Spiels” (Özil), ”Der Fall Özil” (Schulze-Marmeling), ”Botschafter wider Willen” (Gündogan), ”Erdogan's Empire” (Cagaptay), ”Generation Erdogan” (Akyol), ”Erdoganistan” (Cobanli).

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.