Niva: Förtvivlat svårt att se hur de ska lyckas
SAMARA. Möter du en svag motståndare går det att kämpa och stångas och brottas tills den faller.
Men ifall du står mot ett gäng hårdingar och tvingas spela fotboll mot dem?
Då finns risken att du väldigt snabbt upptäcker att du har stängt in dig själv i ett hörn utan att ha någon väg därifrån.
Nu känner vi ju igen er, Ryssland.
Det långsamma, ihåliga, felvärderande försvaret. Den fantasilösa, stillastående och Dziuba-begränsade offensiven.
De uttryckslösa ansiktena. Den modstulna uppgivenheten. Den finjusterade förmågan att ställa till det för sig själva.
Igor Akinfejev som radar upp misstag som ändå inte riktigt är grova nog för att beskrivas som tavlor. Sergej Ignasjevitj som snart fyller 39 år, men som spelar som att han vore 56.
Efter de första matcherna var det ju inte utan att man undrade vart ert vanliga utseende och uppträdande tagit vägen, men det visade sig att det bara gömt sig under en typ av energisköld som nu tappat kraften.
Två gånger om hade Ryssland rullat över undfallande motståndarlag med fysik; fart, intensitet och tyngd.
Redan inför matchen var det uppenbart att det inte skulle bli ett alternativ den här dagen.
34 grader i en högsommarluft som stod helt stilla, förmodligen över 40 grader nere vid planen inne på rymdskeppsinspirerade Cosmos Arena.
Bäst på att hålla kylan
Här skulle det inte gå att spela någon särskilt kraftkrävande fotboll – och den som nu ändå försökte skulle behöva möta ett uruguayanskt landslag som nog är bäst i hela världen på att behålla kylan och hettan på samma gång, som klarar av att kombinera aggressivitet med kontroll.
Samara är en stad med en undanskymd plats i det västeuropeiska medvetandet, men som däremot har en rätt central position i den ryska folkidentiteten.
Det är inte bara det där med raketindustrin under rymdkapplöpningstiden. Under andra världskriget var det här den alternativa huvudstaden. Ifall Moskva hade fallit så hade Stalin retirerat hit, för att gömma sig i en 37-metersdjup bunker som fortfarande finns kvar.
Inledningsvis var också stämningen en annan än den varit på de två första Rysslands-matcherna i Moskva och Sankt Petersburg. Mer flaggviftande, mer högljudd, mer fientlig.
Ett mindre erfaret och testkört motstånd hade kanske kunnat påverkas, men ett uruguayanskt landslag fungerar liksom inte på det sättet.
Var finns svagheterna?
De är utbildade specialister på att göra precis det som matchen kräver oavsett förutsättningarna, på att inte lyssna på någon publik eller springa runt och känna efter hur varmt det är.
Var finns blottorna, luckorna, svagheterna? Hur och när ska de sätta in stöten?
Den här gången hade El Maestro Tabárez tydligt identifierat vikarierande ryska högerbacken Igor Smolnikov som sårbar länk, och det dröjde inte ens tio minuter innan pressen mot honom gav utdelning.
En uppsnappad felpassning, en framfiskad frispark och en Luis Suárez-känga ner i målvaktens hörn.
1–0 till Uruguay, och i praktiken var matchen vunnen redan där.
För säkerhets skull avgjorde dem den ändå två gånger till. Självmålet från Tjerysjev var turligt, men utvisningen på Smolnikov arbetade uruguayanerna medvetet fram.
Och tvåmålsledning mot en underlägsen motståndare med tio man efter en dryg halvtimme? Uruguay hade kunnat spela om matchen 50 gånger från det utgångsläget, utan att tappa poäng vid ett enda tillfälle.
”Asado y vino” stod det på den största ljusblå banderollen – deras motsvarighet till grill och bärs – och det här var rena parkpicknicken för dem.
De bevakade, kontrollerade, spelade av.
Ny bollsäkerhet
Med Bentancur, Vecino, Torreira och De Arrascaeta har de en ny sorts bollsäkerhet på mittfältet har de en helt ny passningssäkerhet, och numera kan de döda tid med bollen precis lika gärna som de kan försvara sig utan den.
En enda chans släppte de till sedan de började spela på resultatet, och den klumpfotstofflade Dziuba ner till hörnflaggan.
Ett 3–0-mål var inte något de prioriterade, men när nu bollen hängde så fritt och fint framför Akinfejev är det klart att Edinson Cavani kunde tänka sig skjuta in sig själv i turneringen.
Järnhårt försvar – där Diego Godín väl förblir världens bästa mittback? – multikompetent mittfält och sylvass spets. Den uruguayanska centrallinjen ser så gott som komplett ut, repertoaren är bred. 2010 gick de till semifinal, och bara en dåre skulle utesluta något liknande nu.
Man för man är laget bättre nu, spelmodellen är mer mångsidig.
För hemmanationen Ryssland väntar nu en åttondel – mot Spanien? – på Luzjniki-stadion i Moskva, och de får nog hoppas att det inte är 40 grader varmt den eftermiddagen.
De kommer inte att ha minsta chans att spela sig förbi sin motståndare, utan blir återigen tvungna att försöka med fysik.
Det är förtvivlat svårt att se hur det ska kunna lyckas.
LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller