Thorén: Avståndet till Sverige krymper
Uppdaterad 2021-10-22 | Publicerad 2021-10-21
Tre poäng – detta trots press och stress mot Irland.
Två påminnelser - avståndet till Sverige krymper och den blågula bristen på effektivitet fortsätter.
En insikt – vad härligt det är att se Stina Blackstenius med självförtroende.
De svenska spelarna var väl medvetna om att VM-kvalmötet med Irland inte skulle bli en "walk in the park" likt den i Carton Houses höstfagra slottspark tidigare under dagen.
Historiska vingslag där på lyxboendet för de svenska damlandslaget, men för att förstå kraften motståndarlaget bygger sin framtid på räcker det att snegla ett par år tillbaka. 2017 hotade de irländska spelarna med strejk för att slippa byta om på offentliga toaletter och bära pojklandslagens träningsställ.
En kamp för rätten till jämställda förutsättningar har skapat drömmar hos landets yngre flickspelare.
Den här kvällen satt flickorna, Irlands framtida spelare, på läktaren på Tallaght Stadium och pojkbandsskrek ut sin iver över vunna dueller mot världens just nu näst bästa lag.
De hade skäl att skrika högt och länge.
Sverige kom till Dublin med ett tungt bagage. Insikten om bristen på effektivitet från kvalets två första matcher, främst Slovakien borta där 12 chanser endast ledde till ett mål, skapade en anspänning inför.
Läxan var gjord: ett fysiskt hårt kontringsmotstånd med duracellöparen Heather Payne i front och Arsenalsstjärnan Katie McCabes vid rodret väntade.
Den blågula intentionen var tydlig från start. Längre bollar i djupet, gärna bakom Irlands backlinje, för att sätta rättvända Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson i arbete. Som andra redskap tålmodiga spelvändningar där Lina Hurtig gled in från sin position till vänster vilket öppnade yttre korridor för Jonna Andersson.
I Kosovare Asllanis frånvaro fick Barca-sjärnan Fridolina Rolfö förtroendet som kreativ mittfältare och det blev halvlyckat när förstatouchen inte var lika blodig som den spruckna underläppen.
Hanna Bennison, av magasinet Goal korad till världens bästa unga spelare i mars, har suttit ett antal matcher på Rosengårds bänk och sett Caroline Seger spela.
Den här kvällen var det just Everton-Bennison som fick ersätta sin skadade före detta lagkamrat i startelvan, men spelmässigt var det Filippa Angeldahl som tog Seger-rollen.
Det gjorde nyblivna Manchester City-spelaren alldeles utmärkt. Hon sjönk lågt för att hämta boll, hon slog de öppnande passningarna och hotade med skott. Hon lockade upp Irlands sjunkande backlinje när det krävdes, spelade förbi densamma när ytan fanns bakom.
Det var också hon som slog den väl tajmade bollen som gav Stina Blackstenius chans att avgöra för Sverige via en Quinn-klack.
En komplett anfallare
Målet var tursamt, men Stina Blackstenius var den svenska spelare som hotade och ställde flest frågor till Irlands försvar. Häckens anfallare var löpstark, sökte ytor, ville ha boll och rev upp sår i den gröna mur som var kompakt och hård.
När Lina Hurtig inte kom rätt, Sofia Jakobsson sprang i sick-sack och Fridolina Rölfö först i den 72:a minuten hittade en fin kombination med Hanna Bennison var det Stina Blackstenius som Sverige kunde luta sig mot.
Häcken-anfallaren har under den här säsongen utvecklas till en mer komplett anfallare, hon hittar andra vägar till den gyllene zonen än de rent rättvända.
Det är fint att se Stina Blackstenius spela fotboll. En spelare i form och i harmoni. Även vid sidan av planen har hon tagit stora steg och med EM 2022 i åtanke är det därför nästan en tvångstanke: flytta inte till England ännu, Stina. En nystart utomlands – i en tuff Manchester-miljö, med Montpellier-vibbarna i minne – hade gärna fått vänta till efter EM-slutspelet.
För att vi står här med tre poäng var Stinas förtjänst.
Sverige leder VM-kvalgruppen men detta var ännu en påminnelse om att den internationella fotbollen utvecklas i hög fart, att Sverige fortsatt har svårt mot låga försvar. Det var en kväll när lagkapten Caroline Segers lugn och Kosovare Asllanis cynism kunde gjort skillnad.
